Campusuniversitetets identitetskris

Photo by Clint Adair on Unsplash

Platsen har en stor betydelse för vårt lärande – det ger oss sociala sammanhang, mötesplatser och slumpmässiga kontaktytor och det finns en inbyggd lätthet att röra sig mellan både studier och fritid. Campus är inte bara en plats, det är en identitet, en kulturyttring, en stark norm att det är där vi möts för att bilda oss och i viss mån bli vuxna.

Den digitala platsen är som ett litet envist, störigt småsyskon som helst avfärdas som en omogen konkurrent. Men så kom en pandemi – och de digitala mötesplatserna blev snabbt uppgraderade till det enda sättet för oss att överhuvudtaget kunna bedriva utbildning med en hyfsad kontinuitet. Och med dem våra ofta styvmoderligt behandlade hjälpmedel – presentationsteknik och multimedia (som förtjänar minst ett eget blogginlägg…).

Kunskapen och framförallt erfarenheten av att använda internet och media låg framförallt inom den del av utbildningsväsendet som erbjudit distansutbildning. Det senare bedrevs långt innan digitaliseringen gjorde sitt genombrott: i begynnelsen via korrespondens och telekommunikation, efterhand kompletterad med de medietyper som stod till buds (radio, film, tv). Oftast asynkront. Det ska vara likvärdigt med campusutbildning – men det är aldrig exakt samma sak. Det är ett sätt att lösa logistiska problem, bredda sin rekrytering och nå grupper som skulle ha svårt att studera på annat sätt. Men det ses hela tiden som ett andra hands-alternativ. En stand-in som inte kan erbjuda alla typer av utbildningar.

Det är då klart att det skapar oro när det digitala tar över under en period – det sker en normförskjutning. Den ordinarie blir överglänst. Det blir med ens tydligt att det går att göra så mycket mer än att lägga upp en mapp i en lärplattform. Oron infinner sig direkt – innebär detta att allt ska ske online nu? GE MIG MIN LEKTIONSSAL TILLBAKA!

Synen på flexibilitet kring tid, rum och kontaktytor för både social interaktion och lärande luckras direkt upp – det blev synligt att det inte behöver vara så vattentäta skott mellan campus och distans. Men tänk – tänk om någon SER det även efter pandemin? Då kanske vårt campus blir helt och hållet utkonkurrerat av digitala världar. Frågan är om detta utlöste en identitetskris – eller om det finns potential till ett utvecklingssprång också?

Människor gillar sitt campus, sitt bibliotek, sin väl valda tentaplugg-plats. Det finns så mycket rutiner och ritualer, som det lätt blir när både studier och liv sker kring samma plats under några intensiva studieår. För många är det åren du blir mer vuxen dvs du blir så mycket mer än bara bildad. Stora investeringar har gjorts för att bygga upp denna infrastruktur som ett campus utgör.

Min förhoppning är att den viktigaste lärdomen vi drar – när dammet efter krisen lagt sig något, att det i begreppet campusuniversitet ingår en självklar uppvärdering av det som sker online som en likvärdig komponent vid utformningen av framtidens utbildningsutbud. Det ska inte vara en nödlösning att en läraktivitet sker online, det ska vara genomtänkt utbildningsdesign där det finns förståelse för målgruppens behov.

Och att vara social online kan skapa minst lika fina vänskapsband inför framtiden som via en studentfest på Flamman.

 

 

 

Posted in Uncategorized and tagged , .

One Comment

  1. Precis! Campuset gynnar främst unga heltidsstudenter som identifierar sig främst som studenter och behöver det sociala sammanhanget och nätverksbyggande möjligheter som campus erbjuder. Sedan finns det en stor och växande grupp studenter som är äldre, är etablerade på sin hemort med jobb, familj och sociala kontakter. De behöver inte campuset och “studentlivet” och har sällan möjlighet att resa dit. Vilka lärosäten fokuserar på denna växande grupp?

Leave a Reply

Your email address will not be published.