Hybrid eller parallell?

NU2022 välkomnade deltagare både fysiskt och digitalt till många delar av programmet. Begreppet “hybrid” verkar inte ha förekommit i marknadsföringen men min bild av vad konferensen skulle innebära var just en hybridisering av fysiskt och digitalt. Jag hade antagligen helt enkelt fel bild av det, för det jag skulle kalla NU för är en parallellkonferens. Varför upplevde jag det så?

Som fysisk deltagare i moment som mestadels var presentationer så hade jag väldigt lite kontakt med de digitala deltagarna på konferensen. De var delvis på samma pass som jag, men osynliga och anonyma. Den fysiska manifestationen var kameror i rummen och mikrofoner på presentatörerna, men själva personerna som skulle se och lyssna var inte tillgängliga för oss på den fysiska konferensen. För min del så tänkte jag inte så mycket på att det fanns fler personer närvarande än de i rummet, mer än på något pass där det ställdes en fråga.

Min spontana gissning är att fokuset under planeringen för konferensen var teknologin. Vad krävs för att kunna streama olika rum med presentationer? Hur kopplar vi in mikrofoner och kameror så att onlinedeltagarna ser och hör, men utan att det går ut över upplevelsen i rummet? Den biten var också välskött, så vitt en fysisk deltagare kan bedöma det. Det jag som fysisk deltagare saknade var kontakten, det mänskliga, det där fluffiga som är det allra svåraste med hybrid. Men kanske saknade inte de digitala deltagarna oss som var på plats, och kanske var jag ensam på plats om att sakna de digitala. Kanske har det med att göra att jag tycker om att delta digitalt och gärna hade varit med i deras chattar och umgåtts även där. Kanske är det här bara ett tecken på att jag, nästa gång det finns både fysisk och digital möjlighet, ska välja den digitala?

Fler iakttagelser från NU kommer efter sommaren. Stay tuned så får du veta hur jag upplever de senaste tio årens utveckling kring presentationsteknik på våra lärosäten (spoiler: trögare än en elcykel som har slut på batteri).