Spel som förut

Utdrag ur manus till pjäsen "I väntan på Godot"I väntan på Godot är en teaterpjäs av Samuel Beckett. På ytan handlar den om två luffare som står vid en landsväg och väntar på en man som heter Godot. Under tiden pratar de om allt möjligt, men det händer liksom aldrig någonting. Vad pjäsen egentligen handlar om har debatterats flitigt, men jag tänker att den handlar om det djupt mänskliga i att både veta och vilja, men inte riktigt få något gjort.

I en paus under vårens NU2022-konferens konstaterade vi, en kollega och jag, att det finns rätt mycket kunskap om hur undervisning borde utformas för att åstadkomma ett fruktbart lärande. Men i praktiken är det fortfarande, vid de flesta lärosäten, rätt mycket skedmatning, korvstoppning, eller vad man nu vill kalla gammal hederlig katederpedagogik. Varför är det så? När vi nu vet så mycket om hur man borde undervisa, varför händer det inget?

Vi kan ju jämföra med andra områden där det ser likadant ut. Vi vet idag rätt väl vad vi behöver göra för att förhindra den pågående miljöförstöringen, ändå går åtgärderna i snigelfart. Vi vet också rätt väl vad vi ska äta och vad vi ska göra för att hålla oss friska och leva ett långt hälsosamt liv, men det är inte alltid vi orkar leva upp till det.

Är förändring överhuvudtaget möjlig? Visst är den det! Men den kommer sällan genom revolutioner. För att åstadkomma förändring måste man förstå hur människor fungerar. Och de fungerar i praktiken långsammare än man tror. I manuset till I väntan på Godot återkommer scenanvisningen Spel som förut flera gånger. Samma dialog och samma beteende upprepar sig gång på gång. Frågan är hur vi kan bryta oss ur cirklarna. Vad tror du?

Posted in Uncategorized.

One Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *