Akademins presentationsteknik

Jag tycker att det är lite spännande att fundera över vad det innebär att “göra akademi”. Vilka beteenden är det vi har lärt oss att upprepa för att passa in? Vilka ord är det vi ska säga för att få godkänt i vilka sammanhang? Vilka studier är viktiga att referera till just nu och vad är passé? En hel del av det här innebär förstås att vi fostras in i och lär oss en massa bra saker, som forskningsetik, kritiskt tänkande och referenshantering. Men det innebär också, i just akademins fall, att vi blir väldigt dåliga på att hantera PowerPoint. Eller Keynote. Eller Google Slides.

Lecture hall at Aalto university

Photo by Dom Fou on Unsplash

Slut dina ögon och tänk på nästan alla presentationer du någonsin har varit på inom högre utbildning. Det kan vara en föreläsning som student. Det kan vara en students exjobbspresentation. Det kan vara ett konferensbidrag. Det kan vara en presentation av en verksamhet på ett möte. Det kan vara i princip vad som helst som försiggår inom universitetens digitala eller fysiska väggar, för oavsett nivå så har de en slående likhet:

Presentationsmaterial är framför allt ett textuellt medium på universitetet. Större delen av presentationsmaterialet består av rubriker och punktlistor, eller möjligen text som inte är strukturerad i en lista utan i kortare stycken. Den som skapade presentationen skrev förmodligen först rubrikerna och beslutade därmed att allt om den rubriken ska rymmas där, så det är ofta mycket text som samsas om utrymmet på en begränsad yta.

Vi är vana vid att producera text inom akademin. Vi skriver PM. Papers. Reflektionsuppgifter. Uppgifter. Uppsatser. Arbeten. Avhandlingar. Artiklar. Det textuella mediet känns tryggt och välbekant och om vi då möts av en PowerPointmall som uppmuntrar till rubriker och punktlistor så är det lätt att fortsätta på den inslagna vägen.

2011 började jag föreläsa för studenter om presentationsteknik, som ett inslag på retorikkurser. Det var ett enkelt föredrag som gav några schyssta hållpunkter för att inte orsaka det vi kallar för Death by Powerpoint: väggen av text i en punktlista som lika gärna kunde vara presentatörens manus. Eller för den delen lika gärna kunde ersätta presentatören. Det här har sedemera i 11 år varit min käpphäst: Vad tillför du till situationen om du bara läser vad som står på väggen bakom dig?

Vi kan diskutera huruvida det hjälper studenterna att få två modaliteter serverade samtidigt, både text och ljud. Min ståndpunkt är dock att om du presenterar både text och ljud samtidigt för personer som har synskärpa nog att kunna läsa på skärmen, så kommer de att läsa på skärmen, och medan de läser på skärmen så kommer de inte att ta in vad du säger. I valet mellan två sinnesintryck vinner synen för personer som kan se och kan läsa. Det här gäller dock bara för text! Om ditt presentationsmaterial har en representation av det du säger, men med bilder eller illustrationer, så kommer det tvärtom stötta studentens lärande eftersom modaliteterna är så olika att de inte strider om samma processningsutrymme.

Vi kan också diskutera huruvida det är studenterna till gagn att de har ett skrivet material att skriva av under föreläsningen. Där kan jag rösta för att du istället skapar en övning där studenterna ska läsa och sammanfatta information du ger dem. Det är nämligen ett utmärkt sätt att lära sig, att få en stor mängd information och sammanfatta den till hanterbar storlek. Det är dock inte vad som numera sker i klassrum i och med det digitala intåget. Nu kan studenterna skriva fort nog på tangentbord för att kunna skriva av precis vad som står, och då uteblir bearbetningen som blev vid handskrivning som gick långsammare och därför krävde att studenten anpassade vad hen valde att skriva ner.

Vad menar jag att ett presentationsmaterial ska bestå av, då? Jo, jag vill att det ska bestå av följande:

  • Namn och begrepp som är svåra att stava, samt årtal
  • Relevant grafiskt material som knyter an till det du pratar om (bilder, illustrationer, foton, grafer…)

Ett presentationsmaterial ska inte klara sig utan dig. Om ditt material berättar allt så kan du skicka det direkt till studenterna, skippa presentationen och lägga in en frågestund, en övning, ett seminarium eller något annat praktiskt moment där studenterna kan bearbeta informationen. Om du vill hålla en presentation, så se till att ditt material är en bakgrundskör. Den förstärker dig, lyfter fram viktiga toner, men tar inte över.

Använd rummet!

En klok kollega sa en gång att pedagogik är konsten att möblera. Att tänka in rummet i sin planering av en läraktivitet kan tänkas vara självklart, men frågan är hur mycket vi ändå stannar upp och funderar över vilka val vi gör och vilka begränsningar det finns i många lärmiljöer på ett universitet. Med långa handläggningstider för schemaläggning är det inte alltid så lätt att planera för undervisning där du fullt ut kan använda rummet som en del av din kursdesign. Det kan vara allt från stolar som sitter fastmonterade i golvet till bullrig ljudmiljö vid minsta lilla ommöblering, eller en så enkel sak som att du helt plötsligt står där och har fått en helt annan sal än den du bett om.

Men oavsett dessa ibland frustrerande hinder så visar alltmer diskussioner inom det högskolepedagogiska området på att rummet har betydelse för att kunna undervisa med studentcentrerat och (student)aktivt lärande i fokus. Men frågan är – hur gör jag? Finns det några tips och tricks eller kommer det bara bli en massa reflektionsfrågor som svar? Till min stora glädje finns det nu en bok där lärare inom högre utbildning berättar om sina erfarenheter. Boken har en tydlig struktur där varje exempel är noga beskrivet och även följs av lärdomar och tips. Det är exempel från olika svenska universitet och högskolor, samt från olika ämnesområden.

Använd rummet: högskolepedagogiska metoder för aktiva lärosalar (red. Alfredsson m.fl)

Den går även att låna på minst 19 olika bibliotek Sökning Libris

/Anna, sittandes i en regnbågsfärgad boktipssoffa

Fem tecken på att din avdelning tar undervisning på allvar

Funderar du över om din avdelning tar sitt undervisningsuppdrag på allvar? I sann kvällstidningsanda presenterar vi hela listan med de fem tydligaste tecknen på att så är fallet. Hur många stämmer in på din situation?

  1. Undervisning finns med på agendan. Vid arbetsplatsträffar, kick-offer och i andra sammanhang är det naturligt att diskussioner om undervisning får ta tid, inte bara som en kort informationspunkt i slutet av mötet.
  2. Alla är involverade. Undervisning är inte bara något som en viss grupp håller på med, utan i princip alla är med i varierande grad, från seniora professorer till nyantagna doktorander.
  3. Goda insatser lyfts fram. Ett lärarlag som vänt trenden med dåliga kursvärderingar, en lärare som fått en utmärkelse av en studentgrupp, särskilt beviljade medel för kursutveckling – alla typer av framgångar premieras och firas tillsammans.
  4. Pedagogiken är med på fikarasten. När undervisningsrelaterade frågor dyker upp är det alltid någon som nappar. Samtalsklimatet är öppet och kollegor bidrar med kreativa idéer.
  5. Blicken är riktad framåt. Det finns en stark drivkraft att hela tiden utveckla undervisningen och att inte köra på i samma hjulspår som vanligt.

Lyssna, tala, läsa, skriva

En viktig del av grundutbildningen handlar om att erövra ett språk. Varje ämnesområde har sina egna begrepp och benämningar som gör det lättare att vara mer precis. Jag minns själv hur hjärnan ibland tycktes snurra av nya ord, så där mot slutet av första året på universitetet. Och hur vi inom klassen till slut började skämta med alla nya begrepp – det slutliga beviset på att man börjar kunna ett språk.

Högskolelagen är det mest grundläggande officiella dokumentet för högre utbildning i Sverige. Den sätter upp ramarna för vad vi får och inte får göra på svenska lärosäten. Texten kan lätt uppfattas som torr och tråkig, men den innehåller flera intressanta definitioner. Vad är målet med utbildning på grundnivå, oavsett ämnesområde? Det kan högskolelagen svara på, i sex olika punkter! Den sista av dessa talar vi sällan om:

Inom det område som utbildningen avser ska studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att […] utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området. 1 kap. 8 § högskolelagen (1992:1434)

Vilka är då dessa personer utan specialkunskaper? De kan vara kunder, patienter, föräldrar, elever, journalister eller bara intresserade personer i allmänhet. De kan också vara kollegor i samma verksamhet, men med helt eller delvis annan utbildning. Hur väl förberedd är du själv på att prata med personer utan dina specialkunskaper?

Grundutbildningen är på många sätt ett språkbad. Studenterna äter, sover och andas sitt ämnesområde. Ganska snart har de flesta tillägnat sig jargongen och blivit lika nördiga som lärarna. Men sedan kommer den svåra biten. Hur ska de kommunicera med personer utanför området? Hur problematiseras det i våra grundutbildningar idag? Vad skulle du säga om UKÄ kom och frågade? Jag är säker på att det finns många goda exempel där ute, så dela gärna med dig i kommentarsfältet.