Hur tänker du kring digitala möten?

Vi har ju alla tagit oss igenom en lång rad digitala möten de senaste åren. Numera är de inte lika påtvingade, utan det finns i viss mån möjlighet att välja. Och det är slående hur olika folk kan resonera inför detta. Upplevelsen av ett digitalt möte beror så mycket på vad man jämför med.

Det digitala mötet kan ses som en nödlösning, ett surrogat, en billig kopia. Något som vi tar till när det verkligen inte går att genomföra mötet “på riktigt”, men påföljden att det blir mycket sämre. Vi fokuserar då enbart på det som vi inte får, det som vi inte kan.

Men det digitala mötet kan också ses som en räddare i nöden, något som möjliggör, som löser upp knutar. Vi fokuserar då på det vi faktiskt får, det vi faktiskt kan.

Jag ser framför mig en skala som på något sätt uttrycker i vilken grad vi har möjlighet att interagera. Det digitala mötet hamnar då någonstans i mitten. Vi kan stå där i mitten av skalan och bittert skåda bort mot den ände av skalan där fysiska träffar finns, med allt vad det möjliggör. Men vi kan lika gärna stå på precis samma plats och spana mot den andra änden av skalan, där vi inte hade möjlighet att ses överhuvudtaget.

olika perspektiv på digitala möten

Det finns redan tusen analyser av digitala möten, distansundervisning och “det nya normala”, så låt mig gärna späda ut detta med ytterligare en analys kring olika sätt att förhålla sig till digitala möten.

På pluskontot kan vi bokföra följande:

  • Livspusslet: Jag kan vara med trots att jag är lite snorig, vårdar sjukt barn, måste ta emot hantverkare, är på resande fot, etc.
  • Miljön: Jag kan ta del av åtminstone delar av den internationella konferensen, projektmötet, studiebesöket etc utan att behöva flyga runt halva jorden.
  • Sammanhållningen: Vi kan knyta geografiskt skilda enheter närmare varandra (t.ex. olika campus).
  • Personligheten: Jag kommer bättre till min rätt när jag har högre kontroll över min miljö, kan koppla bort mig tillfälligt, kommunicera via chatt, etc.
  • Integrerade digitala möjligheter: digital whiteboard, omröstningar, chatt som en backchannel, breakout rooms, dela skärm, etc.

På minuskontot kan vi skriva upp följande:

  • Socialiseringen: Jag förlorar mycket av den sociala dimensionen. Det är svårt att nå samma gruppkänsla, särskilt när en del stänger av kameran så att man talar för svarta rutor.
  • Kognitiv belastning: Det tar extra energi att hålla fokus på skärmen och det krävs mer explicit överlämning i samtal. Dessutom krävs en viss teknisk träning, även om många nu är mer vana än förr.
  • Personligheteten: Jag kommer inte till min rätt i ett digitalt möte där jag inte kan komma till tals på samma sätt som vanligt, använda gester, etc. Och jag blir nervös av att använda tekniken.
  • Tekniska begränsningar: Alla kanske inte har tillräckligt bra utrustning eller uppkoppling. Ljudet kan hacka och bilden kan flimra.

Hur tänker du? Är digitala möten ett substitut eller en självklarhet?

Posted in Uncategorized and tagged .

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *