Alla dessa akronymer…

…som kom och gick.

I början av min tid som universitetsanställd skämtade jag lite om att en borde starta ett twitter-konto som bara samlade på och distribuerade ut alla dessa akronymer som dyker upp i universitetsvärlden. Minsta lilla gruppering eller projekt måste absolut få en ny och helst fyndig – men helst inte stötande akronym.

Inom det högskolepedagogiska området har vi t ex taxonomin vid namn SOLO (Structure of the Observed Learning Outcome) – men också tre akronymer som jag själv fått anledning att utforska och som är användbara inom pedagogisk utveckling – oavsett om lärmiljön är på campus, online eller i det egna hemmet.

CoI – Community of inquiry (Garrison, Cleveland-Innes & Vaughan, Athabasca University)

Att förstå den första akronymen kräver en kort introduktion av begreppet kollaborativt lärande. Idén är att individen lär sig av sin omgivning, i samarbete, interaktion, relation med andra. Det skapar mening och sammanhang för den som ska lära sig något. (Vygotskij, Piaget). Med detta i åtanke har tre forskare vid Athabasca University tagit fram en modell för den process som ska kunna möjliggöra ett kollaborativt lärande som ger motivation, mening och fördjupade kunskaper inom det område som står i fokus för läraktiviteten.

Modellen sätter tre olika typer av närvaro i relation till det kollaborativa lärandet, och som även påverkas av aspekter såsom kommunikation, kontext, utförande och det ramverk som en specifik disciplin sätter.

3 typer av närvaro i CoI-modellen:

  1. Social närvaro
  2. Lärande/undervisningens närvaro
  3. Kognitiv närvaro

Modellen är primärt framtagen som ett stöd för utveckling av utbildning online – men tänket är användbart i egentligen alla typer av läraktiviteter som har ett kollaborativt fokus.

Lär dig mer om CoI-modellen vid vårt webinar med dr Marti Cleveland-Innes vid ett webinar 11 maj kl 16:00-17:00 som Didacticum arrangerar. Välkommen!

The CoI-modell

The Community of Inquiry (CoI) Källa: http://www.thecommunityofinquiry.org/coi

I nästa blogginlägg kommer jag presentera akronym 2: UDL.

V 16: Zoom-trötthet – och hur du kan förebygga det

I höstas hörde jag en del om att det började komma en trötthet kopplad till att sitta mycket i videosamtal – och ja nog var det en kombination av den kognitiva overload och den vanligt förekommande tendensen att boka många möten på raken, utan pauser emellan och av ren slentrian försöka spegla mötestider så som de brukar vara på plats. Ett två-timmarsmöte i ett mötesrum på plats, blir ett två-timmarsmöte online. Inledningsvis under distansläget var det också vanligt med samma tänk i undervisning. 8-17 på campus blev 8-17 online.

Min förhoppning är att vi ska bli bättre på att inse att det behövs lite olika förhållningssätt. Jag hoppas att det kanske skulle gå att fundera över vad mötets syfte är och vad vi vill uppnå? Det är lätt att boka ett möte – det är svårt att göra det till något produktivt och meningsfullt varenda gång.

Nåja, det har nu börjat komma forskning kring det begrepp som dykt upp: Zoom-trötthet. I Akademikern finns det även tips på hur tröttheten kan förebyggas tips som hämtats från en studie utförd av Virtual Human Interaction Lab (Stanford).

 

V 15: Human-centered AI och virtuella världar

I veckan som gått lyssnade jag på en presentation med professor David Kellermann som arbetat med att utveckla en digital lärmiljö med hjälp av Microsoft Teams och human-centered AI som gett honom mycket uppmärksamhet: High tech for higher ed: An Australian engineering professor revamps student learning with Teams  för transparensens skull är det värt att nämna att presentationen var en del av ett event arrangerat av Microsoft, men det var intressant att fundera vidare över hur det skulle vara möjligt att använda hans sätt att tänka och utveckla i den it-miljö vi har idag vid LiU.

Mina tankar går direkt till allt det där som finns runtomkring lärandet, stödverksamhet såsom Språkverkstad, Studenthälsan, universitetsbiblioteket och it-support. En digital stöd och servicestruktur som både tar hjälp av professioner inom LiU och möjligheten till mer automatiserat stöd. Det ger möjlighet att både vara personliga och avlasta den ibland sköra personella resurs som bara har ett begränsat antal timmar på ett dygn. Det skulle vara möjligt att skala upp (sett till antal studenter som kan få hjälp) och fokusera på kvalitet i de möten som behöver prioriteras.

Lyssna gärna mer på hur dr David Kellermann arbetar på temat Digital Classroom.

Virtuella världar – och lärande

Ett område jag ser fram emot att utforska mer är de verktyg som erbjuder en lite mer gamifierad mijö för interaktion. Tjänster såsom Gather Town och Spatial Chat poppar upp och väcker intresse och idéer, kanske är vi redo på ett annat sätt än när Second Life dök upp som en alternativ lärmiljö.

Läs mer om hur Gather Town har använts för poster-presentationer vid en konferens i höstas: NEURIPS2020 (Neural Information Processing Systems)

Tips!

Vill du lära dig mer om virtuella världar för lärande (eller konferenser) kan jag tipsa om Exploring immersive meeting spaces for learning (workshop), som arrangeras 29 april.

V 14: Rektors strategidialog och flexibelt lärande

“Are we flexible enough?”

En av de mest intressanta aspekterna i mitt arbete är att bevaka vad som händer inom pedagogisk utveckling både nationellt, internationellt och internt. Det behövs en mix av både omvärlds- och invärldsbevakning. Den här veckan har präglats av båda delarna genom rektors strategidialoger och eget deltagande i en konferens via ICDE (International council for open and distance education) på temat “Are we flexible enough?”.

Och det är en spännande kontrast – ett medelålders universitet med en självbild i gungning – om studentliv, programutbildning och campusbaserad undervisning har varit en stor del av vår identitet, vad blir vi framöver när större krav ställs på att nå ut till fler målgrupper, med högre krav på flexibel utbildning och lärosäten som kan erbjuda hög kvalitet på utbildning både genom blended och online learning. Det går att designa sin egen utbildning, ett begrepp som funnits med länge, men det borde kunna ta fart ännu mer om vi vågar ta steget ut i distansutbildningsgemenskapen.

Det är nyttigt att lyssna på universitet som har 140 års respektive 75 års erfarenhet av distansutbildning (University of South Africa och Open Polytechnic) som gått igenom så mycket av det vi brottas med just nu rörande allt från studenters engagemang och genomströmning, examination, val av lärandeaktiviteter – men också tankar om tillgänglighet, jämlikhet och hållbar utveckling.

Det är tydlig också att kurserna designas för just det format som används: online! Det är inte fråga om att snabbt föra över från live till online och tro att det mesta är sig likt. Det som återkom i flera av rektors strategidialoger att digitalisering är en viktig fråga både vad gäller distribution av utbildning och kompetensutveckling bland oss medarbetare. Att det behövs en grundläggande digital kompetens för kommunikation och hållbart medarbetarskap, men även behöver riktas mot professionsspecifik digital kompetens (ex pedagogisk digital kompetens) och att det behöver finnas med från starten. Du ska som nyanställd få veta och lära dig om de it-system vi behöver använda.

“How flexible is your institution?”

En intressant modell visades av Dr Mishra Sanjaya, från Commonwealth of Learning  (i anslutning till ICDE-konferensen) ställde frågan How flexible is your institution? och det skulle vara nyttigt att fundera över både på LiU-nivå, men också i utvecklingen av kommande kurser som ska kunna erbjudas mer öppet och med högre grad av flexibilitet än vi i vanliga fall är vana vid och som nu under hösten prövas genom pilotprojekt inom öppna nätbaserade kurser*.

Print screen Dr Sanjaya Mishra on How Flexible is your institution?

Print screen – Dr Sanjaya Mishra on How Flexible is your institution?

Ett ämne som togs upp under rektors strategidialog handlade om team och medarbetare vid LiU och det jag tror att en del associerar med ordet flexibel är kopplat till något gränslöst och i slutänden destruktivt. Flexibelt kräver struktur, förmågan till tillit och självledarskap.

Kanske är det viktigt att fundera över andra begrepp framöver för ett hållbart medarbetarskap:

elasticitet och resiliens.

Nu, helg!

Fridens liljor,

Anna

*Öppna nätbaserade kurser på gång i höst vid LiU:

  1. Makten i nätkulturerna
  2. Morgondagens industri
  3. Sustainable and democratic digital governance
  4. Djurpsykologi
  5. Farmakologi – läkemedels öde och äventyr i kroppen

Om LiU:s strategiprocess

 

V 13: Högskolepedagogisk kvart, textning och akademikern som innehållsproducent.

Easter eggs

CC BY Praktyczny Przewodnik, Flickr

I början av distansläget var verkligen drop-in i Zoom ett bra koncept – vi satte tillsammans med våra it-utbildare upp en mängd tider (161 stycken 2020) där vi har mött mer än 100 olika kollegor och studenter för att diskutera hur vi kan använda befintliga digitala verktyg för att fortsätta bedriva undervisning under en pandemi. Men nu har vi bytt format på just den drop-in som varit en kombination med pedagogisk utvecklare och it-utbildare under titeln Undervisa online. Från 12 april går det nu att boka en Högskolepedagogisk kvart med mig och mina kollegor, för att börja/fortsätta att fundera över vårt undervisninguppdrag. Jag kommer troligen ställa frågor som:

Vad gör du idag som funkar?

Vad skulle du vilja göra annorlunda?

Hur kan vi hjälpa dig att gå vidare med detta?

Och sen synka rätt fråga med rätt expert eller läraktivitet. Det blir ett stöd i att navigera bland alla synkrona/asynkrona resurser som finns vid LiU.

Mer information om detta format hittar du på vår webb: Boka en högskolepedagogisk kvart.

Med anledning av diskussionen om akademikern som innehållsproducent (David Kellermann:
Academics aren’t content creators, and it’s regressive to make them so) och artikeln i Universitetsläraren Krav på textning ett hot mot inspelade föreläsningar har jag stött på en del frågor och funderingar kring vad som är en rimlig förväntan på akademiker/lärare inom området media och kommunikation i just undervisningssituationer.

Alla är inte estradörer och edutainers – men vad är en rimlig miniminivå vad gäller grundläggande presentationsteknik? För det är ju det mycket av detta bottnar i – hur vi paketerar och förmedlar vår expertis på ett pedagogiskt sätt som främjar lärande. Inom forskningskommunikation finns det vetenskapsorienterade journalister, men hur det ska konverteras till lärmaterial är inte alltid självklart.

Balansgången mellan inkluderande och exkluderande lärmaterial är ibland svår och för varje ny modalitet blir det nya utmaningar. Det som dock kan vara extra jobbigt i att gå från en mer analog teknik till en digital är att det som kanske var en svårläst handstil med kladdig grön tusch på overheadplast i ett slutet klassrum nu kan bli synligt för fler. En text och grafiktung presentation med tjugo olika bildspråk på samma gång, blir genast mer öppen för granskning i ett digitalt format. Det blottlägger brister som jag hoppas att vi faktiskt kan hjälpas åt att förebygga. Både för lärares och studenters skull. Ta gärna hjälp av oss på Didacticum i de här frågorna.

Jag tror att det också blir allt viktigare att ytterligare fundera över föreläsningen som en allenarådande mirakelkur för inlärning och att den också blir exakt samma sak i ett inspelat format. Och ja – kravet på textning av ett format som ofta innebär 2×45 minuter är väldigt arbetskrävande. Men jag tror vi behöver dela upp föreläsningen i två delar – den innehållstunga och den mer dialogorienterade.

Den ena delen kan direkt vinna på att spelas in (kortare delar, gärna textade men inkludera åtminstone ett manus), medan den andra helst bör vara en live-upplevelse för att inte lägga sordin på viljan att diskutera. En röd record-symbol gör att flera tystnar helt enkelt.

Jag får nog anledning att utveckla dessa tankar (jag har ju inte ens fått in tankar kring OER!) i lite mer dedikerade, fördjupade inlägg – detta ska ju trots allt vara en kortare spaning som får avrunda påskarbetsveckan.

Glad påsk!

/Anna