Welcome to the safe side – we have lösenordshanterare

Jag gissar att ni alla har hört en massa olika uppmaningar kring era lösenord och hur ni bäst ska skydda era konton. I takt med det ökade säkerhetshotet seglar det runt lite blandad information och jag tänkte att jag skulle bringa lite klarhet i några påståenden som ni kan ha stött på i etern, och tipsa er om hur ni på enklast möjliga sätt kan göra er lite säkrare, lite tryggare och framför allt, minska belastningen på ert eget minne så att ni slipper post-itlappar, anteckningar i mobilen och andra osäkra sätt att komma ihåg lösenord på.

Ditt lösenord ska vara minst X tecken långt!
Det här är vanliga krav från olika webbsidor och det handlar om att långa lösenord tar längre tid att knäcka. Ju längre ett lösenord är, desto svårare är det att gissa det genom att slumpmässigt mata fram alla alternativ som finns. Om du jämför alla alternativ som finns på ett lösenord som innehåller tre tecken och ett lösenord som innehåller trettio tecken så förstår du skillnaden. Därför rekommenderas generellt långa lösenord. En bra sak, alltså!

Ditt lösenord behöver innehålla minst en siffra, två specialtecken och referenser till tre latinska filosofer!
Specialtecken som siffror och symboler (%^&?) lägger till ytterligare mer saker att gissa på, men det är faktiskt ännu mer effektivt att bara lägga på fler tecken istället för att lägga in specialtecken. Specialtecken kan du alltså skippa om du lägger till fler tecken istället. Dessa kan nämligen göra det svårare att memorera lösenordet, om du behöver göra det.

Du ska inte återanvända lösenord på olika sidor!
Nej, det ska du icke. Om du använder samma lösenord på flera sidor, och speciellt samma lösenord/e-postadress-kombination, och en av sidorna läcker ut användaruppgifter, så kan någon komma över dina uppgifter på flera sidor. Det kanske inte är exakt och precis hela världen om det är dina uppgifter på tre små fristående internetforum, men det blir väldigt mycket allvarligare om det är din e-post, ditt coop-konto och ditt facebookkonto.

Du ska byta dina lösenord minst Y gånger om året!
Nej, det är faktiskt onödigt! Lösenord ska bytas när lösenord har komprometterats, det vill säga när du misstänker att någon kan ha kommit över det. Du bör också byta lösenord om sidan du använder har haft en dokumenterad läcka, även om du inte förefaller vara drabbad. Om du är tvungen att byta lösenord med en viss periodicitet ökar risken för att du kommer att välja lösenord enligt någon algoritm som “januarilösenord”, “februarilösenord” och så vidare.

Sammanfattning
Det du behöver är alltså separata, starka, långa lösenord, som kan bestå av vanliga bokstäver. Dessa byts om någon har kommit över dem. Men hur i all världen ska du kunna komma ihåg alla separata lösenord för alla de olika tjänster vi använder idag? Svaret är: Det behöver du inte. Det finns hjälp.

Jag har cirka 250 lösenord till cirka 250 tjänster online och jag kan två av dem utantill. Det ena är lösenordet till mitt LiU-ID för att jag skriver in det i min dator fyra gånger om dagen, och det andra är lösenordet till min lösenordshanterare. Båda är långa fraser, som tar en liten stund att skriva in, men som därmed är svåra att knäcka men lätta att komma ihåg. Resten av lösenorden är framslumpade av min lösenordshanterare och lagrade i densamma, och kan tas fram därifrån när jag behöver dem. Det är exakt så smidigt som det låter, faktiskt, och jag kan inte rekommendera det tillräckligt! Skaffa en lösenordshanterare, tacka mig senare.

IT-avdelningen har en artikel om lösenordshanterare på Intranätet för den som vill läsa mer och se vad som rekommenderas.

Akademins presentationsteknik

Jag tycker att det är lite spännande att fundera över vad det innebär att “göra akademi”. Vilka beteenden är det vi har lärt oss att upprepa för att passa in? Vilka ord är det vi ska säga för att få godkänt i vilka sammanhang? Vilka studier är viktiga att referera till just nu och vad är passé? En hel del av det här innebär förstås att vi fostras in i och lär oss en massa bra saker, som forskningsetik, kritiskt tänkande och referenshantering. Men det innebär också, i just akademins fall, att vi blir väldigt dåliga på att hantera PowerPoint. Eller Keynote. Eller Google Slides.

Lecture hall at Aalto university

Photo by Dom Fou on Unsplash

Slut dina ögon och tänk på nästan alla presentationer du någonsin har varit på inom högre utbildning. Det kan vara en föreläsning som student. Det kan vara en students exjobbspresentation. Det kan vara ett konferensbidrag. Det kan vara en presentation av en verksamhet på ett möte. Det kan vara i princip vad som helst som försiggår inom universitetens digitala eller fysiska väggar, för oavsett nivå så har de en slående likhet:

Presentationsmaterial är framför allt ett textuellt medium på universitetet. Större delen av presentationsmaterialet består av rubriker och punktlistor, eller möjligen text som inte är strukturerad i en lista utan i kortare stycken. Den som skapade presentationen skrev förmodligen först rubrikerna och beslutade därmed att allt om den rubriken ska rymmas där, så det är ofta mycket text som samsas om utrymmet på en begränsad yta.

Vi är vana vid att producera text inom akademin. Vi skriver PM. Papers. Reflektionsuppgifter. Uppgifter. Uppsatser. Arbeten. Avhandlingar. Artiklar. Det textuella mediet känns tryggt och välbekant och om vi då möts av en PowerPointmall som uppmuntrar till rubriker och punktlistor så är det lätt att fortsätta på den inslagna vägen.

2011 började jag föreläsa för studenter om presentationsteknik, som ett inslag på retorikkurser. Det var ett enkelt föredrag som gav några schyssta hållpunkter för att inte orsaka det vi kallar för Death by Powerpoint: väggen av text i en punktlista som lika gärna kunde vara presentatörens manus. Eller för den delen lika gärna kunde ersätta presentatören. Det här har sedemera i 11 år varit min käpphäst: Vad tillför du till situationen om du bara läser vad som står på väggen bakom dig?

Vi kan diskutera huruvida det hjälper studenterna att få två modaliteter serverade samtidigt, både text och ljud. Min ståndpunkt är dock att om du presenterar både text och ljud samtidigt för personer som har synskärpa nog att kunna läsa på skärmen, så kommer de att läsa på skärmen, och medan de läser på skärmen så kommer de inte att ta in vad du säger. I valet mellan två sinnesintryck vinner synen för personer som kan se och kan läsa. Det här gäller dock bara för text! Om ditt presentationsmaterial har en representation av det du säger, men med bilder eller illustrationer, så kommer det tvärtom stötta studentens lärande eftersom modaliteterna är så olika att de inte strider om samma processningsutrymme.

Vi kan också diskutera huruvida det är studenterna till gagn att de har ett skrivet material att skriva av under föreläsningen. Där kan jag rösta för att du istället skapar en övning där studenterna ska läsa och sammanfatta information du ger dem. Det är nämligen ett utmärkt sätt att lära sig, att få en stor mängd information och sammanfatta den till hanterbar storlek. Det är dock inte vad som numera sker i klassrum i och med det digitala intåget. Nu kan studenterna skriva fort nog på tangentbord för att kunna skriva av precis vad som står, och då uteblir bearbetningen som blev vid handskrivning som gick långsammare och därför krävde att studenten anpassade vad hen valde att skriva ner.

Vad menar jag att ett presentationsmaterial ska bestå av, då? Jo, jag vill att det ska bestå av följande:

  • Namn och begrepp som är svåra att stava, samt årtal
  • Relevant grafiskt material som knyter an till det du pratar om (bilder, illustrationer, foton, grafer…)

Ett presentationsmaterial ska inte klara sig utan dig. Om ditt material berättar allt så kan du skicka det direkt till studenterna, skippa presentationen och lägga in en frågestund, en övning, ett seminarium eller något annat praktiskt moment där studenterna kan bearbeta informationen. Om du vill hålla en presentation, så se till att ditt material är en bakgrundskör. Den förstärker dig, lyfter fram viktiga toner, men tar inte över.

Hybrid eller parallell?

NU2022 välkomnade deltagare både fysiskt och digitalt till många delar av programmet. Begreppet “hybrid” verkar inte ha förekommit i marknadsföringen men min bild av vad konferensen skulle innebära var just en hybridisering av fysiskt och digitalt. Jag hade antagligen helt enkelt fel bild av det, för det jag skulle kalla NU för är en parallellkonferens. Varför upplevde jag det så?

Som fysisk deltagare i moment som mestadels var presentationer så hade jag väldigt lite kontakt med de digitala deltagarna på konferensen. De var delvis på samma pass som jag, men osynliga och anonyma. Den fysiska manifestationen var kameror i rummen och mikrofoner på presentatörerna, men själva personerna som skulle se och lyssna var inte tillgängliga för oss på den fysiska konferensen. För min del så tänkte jag inte så mycket på att det fanns fler personer närvarande än de i rummet, mer än på något pass där det ställdes en fråga.

Min spontana gissning är att fokuset under planeringen för konferensen var teknologin. Vad krävs för att kunna streama olika rum med presentationer? Hur kopplar vi in mikrofoner och kameror så att onlinedeltagarna ser och hör, men utan att det går ut över upplevelsen i rummet? Den biten var också välskött, så vitt en fysisk deltagare kan bedöma det. Det jag som fysisk deltagare saknade var kontakten, det mänskliga, det där fluffiga som är det allra svåraste med hybrid. Men kanske saknade inte de digitala deltagarna oss som var på plats, och kanske var jag ensam på plats om att sakna de digitala. Kanske har det med att göra att jag tycker om att delta digitalt och gärna hade varit med i deras chattar och umgåtts även där. Kanske är det här bara ett tecken på att jag, nästa gång det finns både fysisk och digital möjlighet, ska välja den digitala?

Fler iakttagelser från NU kommer efter sommaren. Stay tuned så får du veta hur jag upplever de senaste tio årens utveckling kring presentationsteknik på våra lärosäten (spoiler: trögare än en elcykel som har slut på batteri).

NU 2022

Efter två år av konferensande digitalt var det till slut dags att fälla ihop laptopen, greppa den nya linnekavajen och kliva på tåget till Storstaden för en konferens På Plats (även om den också sändes digitalt – mer om hybridkonferensen i ett senare inlägg). Didacticum hade en hel delegation på plats och jag tränade under dagarna tre på att räkna till åtta, tio eller tolv beroende på hur många som skulle till de olika aktiviteterna. Som tur var hade jag bara ansvar för räknandet; min eminenta kollega Anna hade ansvar för navigering. Hade det varit mitt uppdrag hade vi potentiellt kunnat hamna i Vällingby istället för Albano. Eller, som min telefon föreslog, Albanien.

Konferensen vi allihopa hade som destination? NU2022! Konferensen om utveckling av högre utbildning, med SUHF som förbund bakom kulisserna och Stockholms universitet, Försvarshögskolan, Gymnastik- och idrottshögskolan, Handelshögskolan och Kungliga musikhögskolan som arrangörer. Om vi ska vara petiga så hade jag faktiskt inte anmält mig från början då jag kände mig osäker på om jag skulle vara rätt målgrupp eftersom temat inte uppenbart relaterade till mina två huvudkompetenser digitalisering eller examination: “att synliggöra lärande”. Det blev dock ändå så att jag fick en plats, och med facit i hand så var min oro att samtalen skulle gå mig över huvudet ogrundad.

NU2022 var en tre dagar lång upplevelse där det mesta helt enkelt gick i ett: från tåget till konferensen, där vi samtalade med kollegor inför första keynoten som öppnade konferensen. Sen var det fullt ös med olika konferensbidrag fram till sen eftermiddag och dagens avslutande keynote som definitivt var värd att tröska en vid det laget lite mosig hjärna igenom (såpass att den kan få ett eget blogginlägg). Därifrån var det dags för mingel på Handelshögskolan och här kan jag sticka emellan med ett litet tips för framtidens arrangörer: arrangera gärna den typen av arrangemang i en miljö med lite mindre… sten. Typ ett kuddrum. Det är något lättare att mingla om det är möjligt att höra sina mingelpartners. Vi gjorde några ärliga försök och avslutade sedan kvällen med en middag och stupade i säng inför dag 2.

Dag två började härligt tidigt för att hinna med frukostbuffén på hotellet innan bussfärden till konferensen där keynoten skulle börja klockan nio. Dessvärre upptäckte vi i höjd med bytet mellan bussarna att keynoten blivit inställd och efter lite mutter så bestämde vi att vi lika gärna kunde åka vidare och hänga på Albano. Och faktiskt, så tror jag att det på det stora hela ledde till en hel del lärande ändå, den där uteblivna keynoten, åtminstone för mig. Jag hann både stilla en migränattack, börja skriva på reflektioner från dag 1 och samtala om pedagogisk utveckling och digitalisering med en kollega under den tiden som “blev över”. Ibland är de oväntade hålen kanske viktigare än vi tror.

Efter andrummet för reflektion drog konferensen igång igen med full styrka och jag kryssade mellan olika bidrag och olika former av deltagande. Jag hade lovat mig själv när jag lade upp min game plan att gå på rundabordssamtal och workshops och inte bara presentationer när det nu var ett fysiskt arrangemang, men det blev ändå en tyngdpunkt på presentationer, och låt mig avhandla presentationstekniken inom akademin (alltså, “Death by PowerPoint”) i ett kommande inlägg. Det är onekligen fascinerande att det finns en så cementerad norm kring hur presentationsmaterial ska se ut vid den här typen av presentationer. Synd att det inte är en bättre norm.

Med hjärnorna fulla av intryck tuffade Didacticumdelegationen tillbaka mot hotellet (somliga per buss, andra till fots, så jag behövde inte räkna in så många tack och lov!) för lite extra tillpiffning och kvällens tilldragelser: Musikplenar och konferensmiddag på Kungliga Musikhögskolan. Och som KMH levererade. Kammarmusik, intressanta samtal, liveband, fantastisk mat, spännande underhållning och utmaningar. Jag vill gräva loss hela alltet och frakta hit det till Linköping.

Något trött i kanterna och med migränen pigg bakom ögonen var det bara att angripa dag 3 när klockan ringde vid 06:30 dagen efter. Jag valde klokt nog att ansluta till promenadgruppen och fick en fin tur genom Stockholms grönområden till Albano istället för att tröskas igenom ljudbilden som bussresan innebar. Nu var vi ju alla dessutom så vana vid resandet att min oförmåga att räkna längre än till tre inte var något hinder. Den härliga morgonluften ökade på de kognitiva förmågorna så väl framme kändes det kul att köra igång igen!

Någonstans runt endnoten började ångan ta slut och skaran som sakta troppade ut från campus såg lite sliten men nöjd ut. Tills de av oss som skulle hemåt kom till stationen, då såg vi bara slitna ut, för ingen konferens är väl komplett utan tågstrul? Nåväl, nåväl, hem kom vi, bara någon dryg timme efter utsatt tid, och jag njöt onekligen lite av att ha fötterna på mark där folk går i lite rimligare tempo. 🙂

Observant läsare har räknat och noterat att jag utlovat inte mindre än tre inlägg om specifika teman från NU. Jag har säkert fler med tanke på att jag bara glidit förbi innehållet i konferensen och fokuserat på upplevelsen i stort. Så… vad var då upplevelsen i stort? Hög nivå på de stora bidragen (musikplenar, keynotes), kanske lite blandat bland de mindre. Utmärkt som mötesplats och underlag för reflektion. Och visst borde det finnas minst en KMH i varje stad?

Lucka 8: Samhörighet online?

Ett påstående jag ofta hör är att det är svårt att ge samma känsla av samhörighet i en onlinekurs som i en campuskurs. Uppenbart är att vi inte rakt av kan använda våra campuserfarenheter och överföra dessa på en onlinekurs, speciellt eftersom mycket av vår campuskompetens handlar om ögonkontakt, mellansnack och att fostra synkrona diskussioner i en rumsmiljö. Betyder det att samhörighet och engagemang är omöjligt att få i en onlinekurs? Såklart inte. Däremot behöver vi träna på det, och använda oss av modeller och verktyg som är anpassade för den kontexten.

Väcker det här nyfikenhet hos dig? Kolla då in vår kommande kurs “Designa kurser för meningsfullt lärande online“. Kursen tar avstamp i ramverket Community of Inquiry, som handlar om olika typer av närvaro (presence) i kursen: