Hybrid eller parallell?

NU2022 välkomnade deltagare både fysiskt och digitalt till många delar av programmet. Begreppet “hybrid” verkar inte ha förekommit i marknadsföringen men min bild av vad konferensen skulle innebära var just en hybridisering av fysiskt och digitalt. Jag hade antagligen helt enkelt fel bild av det, för det jag skulle kalla NU för är en parallellkonferens. Varför upplevde jag det så?

Som fysisk deltagare i moment som mestadels var presentationer så hade jag väldigt lite kontakt med de digitala deltagarna på konferensen. De var delvis på samma pass som jag, men osynliga och anonyma. Den fysiska manifestationen var kameror i rummen och mikrofoner på presentatörerna, men själva personerna som skulle se och lyssna var inte tillgängliga för oss på den fysiska konferensen. För min del så tänkte jag inte så mycket på att det fanns fler personer närvarande än de i rummet, mer än på något pass där det ställdes en fråga.

Min spontana gissning är att fokuset under planeringen för konferensen var teknologin. Vad krävs för att kunna streama olika rum med presentationer? Hur kopplar vi in mikrofoner och kameror så att onlinedeltagarna ser och hör, men utan att det går ut över upplevelsen i rummet? Den biten var också välskött, så vitt en fysisk deltagare kan bedöma det. Det jag som fysisk deltagare saknade var kontakten, det mänskliga, det där fluffiga som är det allra svåraste med hybrid. Men kanske saknade inte de digitala deltagarna oss som var på plats, och kanske var jag ensam på plats om att sakna de digitala. Kanske har det med att göra att jag tycker om att delta digitalt och gärna hade varit med i deras chattar och umgåtts även där. Kanske är det här bara ett tecken på att jag, nästa gång det finns både fysisk och digital möjlighet, ska välja den digitala?

Fler iakttagelser från NU kommer efter sommaren. Stay tuned så får du veta hur jag upplever de senaste tio årens utveckling kring presentationsteknik på våra lärosäten (spoiler: trögare än en elcykel som har slut på batteri).

NU 2022

Efter två år av konferensande digitalt var det till slut dags att fälla ihop laptopen, greppa den nya linnekavajen och kliva på tåget till Storstaden för en konferens På Plats (även om den också sändes digitalt – mer om hybridkonferensen i ett senare inlägg). Didacticum hade en hel delegation på plats och jag tränade under dagarna tre på att räkna till åtta, tio eller tolv beroende på hur många som skulle till de olika aktiviteterna. Som tur var hade jag bara ansvar för räknandet; min eminenta kollega Anna hade ansvar för navigering. Hade det varit mitt uppdrag hade vi potentiellt kunnat hamna i Vällingby istället för Albano. Eller, som min telefon föreslog, Albanien.

Konferensen vi allihopa hade som destination? NU2022! Konferensen om utveckling av högre utbildning, med SUHF som förbund bakom kulisserna och Stockholms universitet, Försvarshögskolan, Gymnastik- och idrottshögskolan, Handelshögskolan och Kungliga musikhögskolan som arrangörer. Om vi ska vara petiga så hade jag faktiskt inte anmält mig från början då jag kände mig osäker på om jag skulle vara rätt målgrupp eftersom temat inte uppenbart relaterade till mina två huvudkompetenser digitalisering eller examination: “att synliggöra lärande”. Det blev dock ändå så att jag fick en plats, och med facit i hand så var min oro att samtalen skulle gå mig över huvudet ogrundad.

NU2022 var en tre dagar lång upplevelse där det mesta helt enkelt gick i ett: från tåget till konferensen, där vi samtalade med kollegor inför första keynoten som öppnade konferensen. Sen var det fullt ös med olika konferensbidrag fram till sen eftermiddag och dagens avslutande keynote som definitivt var värd att tröska en vid det laget lite mosig hjärna igenom (såpass att den kan få ett eget blogginlägg). Därifrån var det dags för mingel på Handelshögskolan och här kan jag sticka emellan med ett litet tips för framtidens arrangörer: arrangera gärna den typen av arrangemang i en miljö med lite mindre… sten. Typ ett kuddrum. Det är något lättare att mingla om det är möjligt att höra sina mingelpartners. Vi gjorde några ärliga försök och avslutade sedan kvällen med en middag och stupade i säng inför dag 2.

Dag två började härligt tidigt för att hinna med frukostbuffén på hotellet innan bussfärden till konferensen där keynoten skulle börja klockan nio. Dessvärre upptäckte vi i höjd med bytet mellan bussarna att keynoten blivit inställd och efter lite mutter så bestämde vi att vi lika gärna kunde åka vidare och hänga på Albano. Och faktiskt, så tror jag att det på det stora hela ledde till en hel del lärande ändå, den där uteblivna keynoten, åtminstone för mig. Jag hann både stilla en migränattack, börja skriva på reflektioner från dag 1 och samtala om pedagogisk utveckling och digitalisering med en kollega under den tiden som “blev över”. Ibland är de oväntade hålen kanske viktigare än vi tror.

Efter andrummet för reflektion drog konferensen igång igen med full styrka och jag kryssade mellan olika bidrag och olika former av deltagande. Jag hade lovat mig själv när jag lade upp min game plan att gå på rundabordssamtal och workshops och inte bara presentationer när det nu var ett fysiskt arrangemang, men det blev ändå en tyngdpunkt på presentationer, och låt mig avhandla presentationstekniken inom akademin (alltså, “Death by PowerPoint”) i ett kommande inlägg. Det är onekligen fascinerande att det finns en så cementerad norm kring hur presentationsmaterial ska se ut vid den här typen av presentationer. Synd att det inte är en bättre norm.

Med hjärnorna fulla av intryck tuffade Didacticumdelegationen tillbaka mot hotellet (somliga per buss, andra till fots, så jag behövde inte räkna in så många tack och lov!) för lite extra tillpiffning och kvällens tilldragelser: Musikplenar och konferensmiddag på Kungliga Musikhögskolan. Och som KMH levererade. Kammarmusik, intressanta samtal, liveband, fantastisk mat, spännande underhållning och utmaningar. Jag vill gräva loss hela alltet och frakta hit det till Linköping.

Något trött i kanterna och med migränen pigg bakom ögonen var det bara att angripa dag 3 när klockan ringde vid 06:30 dagen efter. Jag valde klokt nog att ansluta till promenadgruppen och fick en fin tur genom Stockholms grönområden till Albano istället för att tröskas igenom ljudbilden som bussresan innebar. Nu var vi ju alla dessutom så vana vid resandet att min oförmåga att räkna längre än till tre inte var något hinder. Den härliga morgonluften ökade på de kognitiva förmågorna så väl framme kändes det kul att köra igång igen!

Någonstans runt endnoten började ångan ta slut och skaran som sakta troppade ut från campus såg lite sliten men nöjd ut. Tills de av oss som skulle hemåt kom till stationen, då såg vi bara slitna ut, för ingen konferens är väl komplett utan tågstrul? Nåväl, nåväl, hem kom vi, bara någon dryg timme efter utsatt tid, och jag njöt onekligen lite av att ha fötterna på mark där folk går i lite rimligare tempo. 🙂

Observant läsare har räknat och noterat att jag utlovat inte mindre än tre inlägg om specifika teman från NU. Jag har säkert fler med tanke på att jag bara glidit förbi innehållet i konferensen och fokuserat på upplevelsen i stort. Så… vad var då upplevelsen i stort? Hög nivå på de stora bidragen (musikplenar, keynotes), kanske lite blandat bland de mindre. Utmärkt som mötesplats och underlag för reflektion. Och visst borde det finnas minst en KMH i varje stad?

Lucka 8: Samhörighet online?

Ett påstående jag ofta hör är att det är svårt att ge samma känsla av samhörighet i en onlinekurs som i en campuskurs. Uppenbart är att vi inte rakt av kan använda våra campuserfarenheter och överföra dessa på en onlinekurs, speciellt eftersom mycket av vår campuskompetens handlar om ögonkontakt, mellansnack och att fostra synkrona diskussioner i en rumsmiljö. Betyder det att samhörighet och engagemang är omöjligt att få i en onlinekurs? Såklart inte. Däremot behöver vi träna på det, och använda oss av modeller och verktyg som är anpassade för den kontexten.

Väcker det här nyfikenhet hos dig? Kolla då in vår kommande kurs “Designa kurser för meningsfullt lärande online“. Kursen tar avstamp i ramverket Community of Inquiry, som handlar om olika typer av närvaro (presence) i kursen:

Lucka 6: Sticka, och sticka ut – eller passa in

Många av er har säkert noterat att flera på Didacticum gärna plockar med sig något handarbete på informationsmöten, konferenser och seminarier. För en utomstående kan det verka som ett avståndstagande till aktiviteten att ta fram någonting annat att hålla på med, som en visuell bekräftelse på att personen inte lyssnar eller är delaktig. Det här är dock långt ifrån sanningen!

På möten idag har vi nästan alltid en dator eller åtminstone en telefon med oss. I den digitala enheten finns hela världen som vill ha uppmärksamhet och konkurrerar med den aktuella aktiviteten. Ofta har vi av slentrian både e-post och Teams uppe som blinkar och viftar när det händer någonting nytt. För mig personligen är det svårt att ignorera och jag tror att vi alla är skyldiga till att tappa koncentrationen och sidetracka ner i vår inkorg av och till. När jag gör det, så tappar jag helt bort tråden i mötet och har svårt att hitta den igen. Det är här en kombination av rensning av digitala stimuli, och tillförsel av ett fysiskt stimuli, kommer in.

Jag stänger e-post och Teams om inte mötet kräver att de är öppna, och så tar jag upp en enkel stickning. Som van stickare har jag lärt mig vad jag kan sticka utan att tänka på det – och även utan att titta på det hela tiden. Den här typen av fysiskt stimuli är ungefär som fidget spinners eller fidget cubes (yes, en sån har jag också!), det för hela tiden tillbaka mig till nu och här. När tankarna glider iväg på sidospår så kommer de snabbt tillbaka igen, för fingrarna är rotade i nuet och rummet med stickningen. Jag öppnar inte heller en ny flik i webbläsaren titt som tätt för att kolla upp något jag kom att tänka på, för stickningen påminner mig om att händerna inte ska vandra. Det gör att jag får ett annat, aktivt, lyssnande och deltagande i aktiviteten. Samtidigt så är det lätt att släppa den enkla stickningen mitt i en rad för att skriva en anteckning eller dela något, som ett aktivt beslut.

Min favoritmötesstickning är raggsockor – två samtidigt på rundsticka, från tå och uppåt. Runt, runt, meditativt och okomplicerat. Koncentrationsstöd utan krångel. Och vem älskar inte raggsockor på våra kalla kontor…? Om du också vill sticka raggsockor kan jag varmt rekommendera Knitgrammers No swatch, any stitch count, any yarn sock pattern, men om du är mer traditionell och vill sticka från skaften och ner på strumpstickor så har Järbo instruktioner för det.

Normerna, mer än tekniken, styr hybridläget

På de flesta universitet och högskolor sker just nu diskussion och arbete kring det som har kommit att kallas “hybridläge”. Med “hybridläge” menas vanligen en undervisningssituation där det både finns studenter närvarande fysiskt i lokalerna, och virtuellt på distans via ett konferensverktyg. Skälet till detta är det ständigt närvarande pandemin, som gör att studenter med små förkylningssymptom ska stanna hemma trots att de känner sig pigga nog att delta på undervisningsmomentet. Förståeligt nog vill dessa studenter inte missa undervisning som de känner sig förmögna att tillgodogöra sig, och då har ett hybridläge med studenter både fysiskt och virtuellt uppstått för att tillgodose samtliga studenters önskan om deltagande.

Vit bilikon med laddsymbol på grön botten

Photo by Ralph Hutter on Unsplash

Som alla hybrider så innebär en blandning av flera saker att det görs avkall på vissa delar som finns i den ena eller den andra om dessa var fristående. Ett exempel kan vara att en hybridbil som går på bensin och el har en mindre bensintank än en ren bensinbil, och mindre batteri än en ren elbil. Det här är dock ingenting som det har pratats så mycket om, att en hybrid innebär att vi måste skala bort delar, utan fokus har legat på att allt ska maxas från båda lägena.

Eftersom det krävs tekniska lösningar på det här problemet, så har fokus fallit på tekniken i många fall. Vilken mikrofon ska vi ha? Hur ska vi rigga kamerorna? Vilken konferensverktyg ska vi använda? Det är alla relevanta frågor, men i slutänden överskuggas den bästa av tekniska lösningar av någonting annat; något jag skulle vilja kalla för närhetsnormen. Vad menar jag då med det? Jo, att det genomgående i samhället finns en norm som säger att fysiskt är lite bättre än virtuellt, och lite mer på riktigt. Oavsett hur mycket vi riggar för att ge studenterna en sömlös upplevelse så blir upplevelsen inte sömlös så länge vi omedvetet prioriterar det fysiska lite högre än det virtuella. Omfattningen av den här normen går från läraren som uttalat säger till sina grupper att “vad jobbigt det är att ha studenter på distans” till läraren som inte vill att studenter ska chatta utan bara använda verbal kommunikation, till läraren som inte kontrollerar att de virtuella studenterna har uppfattat frågor som ställts av den fysiska studentgruppen.

Självklart finns det lärare som är medvetna om den här normen och försöker motarbeta den, men även studenter och andra mötesdeltagare faller offer för den vilket gör att det är ett arbete i motvind. Flera personer har konstaterat att det lättaste sättet att få bra interaktion både lärare studenter och studenter studenter är att sätta samtliga vid varsin dator så att alla syns på samma villkor. I försök med flercampuslösningar så har det gett en rättvisare känsla av interaktion att ha läraren ensam i ett rum snarare än i ett av de fysiska klassrummen med studenter i. Vår stora vana vid den fysiska interaktionen, kombinerat med vår ovana vid att interagera virtuellt samt våra förutfattade meningar kring teknikmedierad kommunikation gör att vi hela tiden graviterar mot det som redan är bekant. Det är bekvämt att göra som vi alltid har gjort, men det sker på bekostnad av utveckling, och på bekostnad av våra virtuella studenter.