Läsgruppen blir kollektiv kritik

Gemensam läsning av litteratur och efterföljande diskussioner bär olika namn inom olika bildningstraditioner. Inom den nordiska folkbildningen och vuxenundervisningen på t ex folkhögskolor och studieförbund förekommer studiecirklar och bokcirklar. Den litteratur som diskuteras kan vara skönlitteratur eller facklitteratur. Själva ordet ”cirkel” signalerar bildningstraditionens ideologiska och pedagogiska hemvist, som ett gemensamt lärande som äger rum utan hierarkier. I verkligheten är det kanske inte alltid så, utan ofta finns det en ”cirkelledare” som har mer erfarenhet eller kanske t o m en viss utbildning som lämpar henne/honom för uppdraget. Cirkelledaren är ofta en lärare även om själva benämningen snarare syftar på att denne skall vara ”en av oss”, dvs. en av oss i cirkeln.

Inom en annan del av folkbildningen används ofta begreppet ”bokcirkel” vilket syftar på att den bok som läses snarare är skönlitteratur än facklitteratur. Detta sker under mindre institutionaliserade former, vid sidan av studieförbunden men även där kan bokcirklar i samma betydelse förekomma. Bokcirklar kan ordnas av en grupp vänner och kollegor eller som i min hemstad under uppväxten på 1960- och 70-talen, av en lokal bokhandel som administrerade inköp och cirkulation av böcker.

Läsning av skönlitteratur för terapeutiska syften kallas biblioterapi och förekommer säkerligen i flera sektorer av samhället. Ett annat fenomen som riktar sig huvudsakligen till äldre är s.k. ”shared reading” vilket bygger på högläsning och diskussioner av ett valt arbete, ofta under medverkan/mentoring av någon som inte tillhör den egentliga målgruppen. Kanske kan detta vara någon som tillhör vård- eller omsorgspersonalen.

På universitetet har vi seminariet som en arena för läsning och diskussion av litteratur. Seminariet är institutionaliserat och inte sällan utpräglat hierarkiskt, med synliga eller osynliga talarordningar, tabun och regler för vad som kan/inte kan sägas (högt). Efter seminariet tenderar dock frihetsgraderna att öka och själva seminariemötet blir ofta föremål för långvariga efterföljande diskussioner där det som inte kunde sägas (högt) blir sagt och föremål för exeges. Universitetets seminarietradition har bl. a analyserats i Lotta Jons (red.) Seminariet i högre utbildning. Erfarenheter och reflektioner (2015) och Marie Cronqvist & Alexander Maurits (red.)  Det goda seminariet. Forskarseminariet som lärandemiljö och kollegialt rum (2016).

Under senare år har en alternativ form av gemensam läsning uppstått även på universiteten. Denna har säkert länge varit en del av miljön men utan att för den skull ha en egen benämning. Denna nya form av organiserad läsning utgör ofta ett alternativ till den ordinarie seminarietraditionens hierarkiska karaktär och man anspelar hellre på de egalitära och frivillighetsideal som finns i folkbildningen eller vänskapskretsen. Det kallas ”läsgrupp” eller ”reading group” och är till skillnad från det institutionaliserade seminariet något som sker vid sidan av detta eller som ett komplement till den ordinarie verksamheten. Fördelarna med läsgruppen kan vara att man under mer avslappnade former, men förstås med bibehållen stringens och skärpa, gemensamt kan fördjupa läsningen av en bok eller artikel. Texten väljs i samråd i gruppen och är vanligen facklitteratur men kan även vara skönlitteratur. Detta sker helt vid sidan av den ordinarie akademiska verksamheten, kanske även på fritiden, men tanken är givetvis att det skapas en friare miljö för diskussioner som i sin tur kan ha effekter på det ordinarie akademiska arbetet. Kanske är det så att många akademiker känna att det goda seminariet trots allt innebär en form av institutionell övervakning och kollegial positionering och att läsgruppen är relativt fri från detta.

Om man söker på begreppet ”läsgrupp” så visar det sig att det förekommer på universitet, även i en mer institutionaliserad form. Under rubriken ”seminarier och läsgrupper” kan man således se olika serier med olika fokus och ibland kan det vara lite oklart vad som är vad och hur de egentligen skiljer sig åt. Kanske blir läsgruppen helt enkelt ett seminarium med ett specifikt fokus och för en mindre grupp av deltagare. En schemalagd läsgrupp om Wittgenstein kanske helt enkelt är ett seminarium?

Sedan flera år bedriver Högskolan Dalarna en ambitiös läsgrupp med fokus på universitetspolitisk omvärldsbevakning. Något liknande finns också vid Örebro Universitet. Funktionen med dessa läsgrupper kanske är mindre baserade på att utgöra ett alternativ till det institutionaliserade utan mer som ett sätt att fånga upp ett ämne som kanske inte drivs av något ämne eller verksamhet, men också ett sätt att skapa ett kollegialt samtal över institutions- och ämnesgränser.

På Didacticum driver vi i en mycket mindre skala en läsgrupp/bokcirkel om akademisk fiktion/”the campus novel”. Tanken är att läsa litterära verk som handlar om/utspelar sig i olika akademiska miljöer för att på så sätt få syn på villkor kring den högre utbildningen och lärandet under olika tider och i olika kulturer. Detta kan i sin tur hjälpa oss att få syn på ramvillkor och ideologier som styr den högre utbildningen idag, vilket i sin tur har tydliga och konkreta implikationer för den verksamhet som vi bedriver i kurser och andra insatser. Förhoppningen är också att vi skall lära oss mer om vår egen profession genom att fördjupa oss i gestaltningar av komplexa skeenden och processer, individuella såväl som kollektiva. Denna idé ligger i linje med flera aktuella litteraturdidaktiska inititativ inom vuxenutbildning och kollegial fortbildning, t ex Christine Jarvis & Patricia Gouthro (2019) Professional Education with Fiction Media. På LiU förekommer många andra läsgrupper som oftast förstås inte är institutionaliserade. På Didacticum tänker vi oss att kunna fortsätta detta professionsdidaktiska arbete med att titta på några olika ämnesområden, dels hållbarhet skildrad i fiktion och dels artificiell intelligens och maskinlärande.

Ett intressant exempel på hur den informella bokcirkeln vänner emellan också kan bli akademiserad är fyra vänner som gemensamt läser, kommenterar och kritiserar Elena Ferrantes romaner. Boken är The Ferrante Letters. An Experiment in Collective Criticism (2020) och författarna är Sarah Chihaya, Merve Emre, Katherine Hill och Jill Richards. De fyra vännerna är alla verksamma som litteraturvetare vid olika universitet i USA, men finner ett behov av att inte bara analysera enligt akademins förväntningar utan att även knyta an till det egna privatlivet, den personliga responsen och erfarenheter av kvinnlig och manlig vänskap och kärlek. De ser sig själva som ”kritiska vänner” och de bedriver det som de kallar ett experiment i ”collective criticism”. Det engelska begreppet ”criticism” kan hellre översättas med ”analys” än ”kritik” på svenska. Man kan säga att de har dokumenterat sin läsgrupp och gjort den till ett intressant metodologiskt inspel i litteraturvetenskapens repertoar av analytiska möjligheter. Kanske är det också ett nytt led i läsgruppen institutionalisering.

/Per-Anders

0

Framtidens lärande

På SVT och SVT Play kan man just nu se dokumentärserien ”AI: hot eller möjlighet”. AI är förstås inte den enda framtidsutmaningen men stora förhoppningar sätts till att AI också kan bidra att hantera utmaningarna som handlar om miljö och hållbarhet. Kanske kan AI bidra till att hantera energi- och klimatkrisen? Dokumentärserien strävar efter att ge en hyfsat balanserad bild av de förväntningar som vi har på AI och hur denna teknik kan komma att påverka samhälle och ekonomi i framtiden. I det första avsnittet blåser man upp bilden av ett nytt teknikkrig mellan USA och Kina där kampen om tillgången till stora datamängder beskrivs som kampen om ”den nya oljan”. I det andra avsnittet diskuteras farhågor och förhoppningar med AI. Företagare, ingenjörer, sociologer och aktivister kommer till tals och ger olika bilder av vad som väntar. Mycket av detta är naturligtvis är ren och skär spekulation men tillräckligt många implementeringar visar ändå att produktion, översättning, transporter, miljö- och och hälsosektorn redan påverkas i hög grad.

Att diskutera AI och ny teknik överhuvudtaget utifrån positionerna ”hot eller möjlighet” är förstås ett standardgrepp inom discipliner som diskuterar framtiden, ny teknik och sociala och ekonomiska förändringar, t ex inom teknik- och vetenskapsstudier, filosofi, dataetik och informatik. Det är vanligt att diskutera detta i termer av ”machine learning” snarare än artificiell intelligens. Det förra begreppet ger en mer processuell och mekanistisk syn på fenomenet medan det senare framstår som något av en demonisering av potentiellt fientliga intelligenser som ”redan finns”. En aspekt som ännu inte figurerat så mycket i dokumentärserien är vilka implikationerna kan vara inte bara för ”machine learning” utan också för det mänskliga lärandet. Ofta framställs det som att maskinlärandet i alla avseenden kommer att övertrumfa den mänskliga kognitiva förmågan. Triumfen för Googles AlphaGo över den koreanske Go-mästaren Lee Sedol ses som den paradigmatiska segern över det mänskliga intellektet.

Men vilken plats finns för det mänskliga lärandet i en tid när så stora förhoppningar knyts till maskinernas kompetens? I rapporten For a Meaningful Artificial Intelligence diskuterar några franska forskare under ledning av matematikern och politikern Cédric Villani de utmaningar som AI innebär för Frankrike och Europa. Här målas återigen, precis som i SVT-dokumentären, upp en bild av hur AI-giganterna USA och Kina kapprustar med data och hur Europa riskerar att hamna i kläm mellan dem. Eller på efterkälken. Villani och hans kollegor ger datapolitiken ett mänskligt ansikte. Det skall handla om en ”meningsfull” AI, dvs. en datapolitik som stödjer de socialliberala mål som karaktäriserar det europeiska projektet. Här behandlas också den högre utbildningens och forskningens roll. De förespråkar på karaktäristiskt franskt och elitistiskt manér upprättandet av ett mindre antal exklusiva AI-institut som skall konkurrera med höga löner för att förhindra brain drain till USA och Kina. Men de pekar också på implikationerna för det mer generella lärandet.

”…formal education and lifelong learning should be overhauled in order to promote experimental teaching methods that can help graduates and staff develop the  creative skills that are becoming increasingly vital.” (s. 12)

Tematiken om lärandet illustreras också på ett briljant sätt i Ian McEwans roman Machines like Me som beskriver en kärlekstriangel som inkluderar Adam, en ”syntetisk människa”. Här handlar det förvisso inte om högre utbildning per se, men om lärandet generellt sett. Adam lär sig det mesta med explosiv hastighet. Men det finns vissa saker han inte kan lära sig. I en roman som ger uttryck för humanistiska värden kan vi gissa vad detta är. Han kan älska, men han kan inte leka.

Frågorna om framtidens lärande är många. Det handlar om både kognition och känslor. Vad är implikationerna för den högre utbildningen i en tid när maskinlärandet tycks prioriterat? Hur kan AI förändra den högre utbildningen utformning och inriktning? Vilken roll spelar känslorna för lärandet? Bör vi anpassa den högre utbildningen efter maskinlärandets behov? Vad av det som vi gör idag inom den högre utbildning kommer att vara viktigt och omistligt även i framtiden? Vilka generiska kompetenser kommer även fortsättningsvis att vara centrala och vilka nya generiska kompetenser kan tänkas komma till?

Dessa frågor och många andra kommer vi att ventilera under årets Pedagogikdagar på LiU 17-18/3 med temat FRAMTIDENS LÄRANDE. Förutom de två plenarföreläsarna, Åsa Nilsonne, professor vid KI och författare samt Jan Gulliksen, professor och vicerektor för digitalisering på KTH, kommer många av kollegorna att utifrån egna exempel och erfarenheter diskutera frågor som knyter an till framtidens lärande. Allting kommer inte att handla om AI men alla kommer att relatera till framtidsdimensionen.

I de avslutande paneldebatterna medverkar kollegor som under de senaste åren fått pris – av studenter, av kollegor, av studentkårer – för sina pedagogiska insatser vid de olika fakulteterna. I paneldebatten i Norrköping den 17/3 medverkar Per Whiss, Zoltan Szabo, Carl-Magnus Carlstein, Anna Lombardi och Örjan Dahlström. Dagen efter (18/3) i Linköping medverkar i paneldebatten David Engblom, Linnea Tengvall, Christina Samuelsson, Fredrik Stahre och Marco Kuhlmann.

Vi är mycket glada att kunna inkludera dessa pristagare i en debatt som handlar om framtidens lärande!

Välkomna till Pedagogikdagarna 2020! Här kan du anmäla dig.

/Per-Anders

1+

Return to meaning?

 

Jag har nyligen varit på ett internat med redaktionen för tidskriften Högre Utbildning (HU). Denna tidskrift har funnits i knappt tio år och är den enda akademiska tidskriften i Sverige som är specifikt inriktad mot undervisning, lärande och utbildning inom högskolan. Den är synnerligen relevant för alla som jobbar inom högskolan och ett viktigt komplement till de fackliga tidskrifterna, t ex Universitetsläraren. Jag har förmånen att ingå i redaktionen för HU och representerar där såväl Linköpings universitet som aktiva forskare inom fältet högre utbildning.

HU har en publiceringspolicy som är lite bredare än många andra vetenskapliga tidskrifter. Självklart välkomnas artiklar och reflektioner som granskas av oberoende reviewers, men även andra format som debattartiklar, exempel på best practice, recensioner och essäer välkomnas. Tidskriften har det gemensamt med en del andra vetenskapliga publikationer att man välkomnar olika typer av gestaltningar av forskning, egna erfarenheter och reflektioner och att detta kan ske i olika format, inte nödvändigtvis enbart i form av en traditionell vetenskapliga artikel.

På internatet diskuterade vi en aktuell och kritiskt bok som bland annat just diskuterar akademisk publicering och den policy som råder inom olika tidskrifter samt den rådande allmänna strukturen av incitament för akademisk publicering. Ur HUs perspektiv kom vi ganska väl ut ur denna skoningslösa granskning, bland annat då vi redan välkomnar olika typer av texter och att vi inte entydigt prioriterar ett visst format. Möjligen var kritiken mer träffande ur andra perspektiv. Den bok vi läste var Return to Meaning. A Social Science With Something to Say (2017, Oxford University Press) författad av två forskare i Lund, Mats Alvesson och Roland Paulsen samt deras brittiske kollega Yiannis Gabriel.

Boken är egentligen extremt skoningslös i sin beskrivning av hur den akademiska publiceringen idag fungerar. Analysen lyder som följer. Som en följd bland annat av den högre utbildningens massifiering och den ökande konkurrensen mellan olika institutioner för högre utbildning och deras jakt på allt högre positioner inom rankningshierarkier, har detta även lett till en extremt hög värdering av vetenskapliga publikationer så att man kan prata om en norm för masspublicering. Utvecklingen skyndas också på av den politiska styrningen av forskning och premieringen av forskning i termer av dess ’impact’ och bibliometriska värden. Författarna håller inte igen i sin kritik. De pratar om en explosionsartad och blind överproduktion av vetenskapliga texter, stimulerad av konkurrens mellan forskare och deras egen vilja att visa upp sig själva: publish or perish; promote or perish. Denna analys kryddas med starka värdeord varav det mest frekventa är ’mening’, dvs. den här utvecklingen, menar de, bygger på produktion av texter som i många fall är ’meningslösa’. Härav bokens titel, Return to Meaning som innebär en kritik av den ’meningslösa’ forskningen och en uppmaning att göra ’mening’ till ett viktigt kriterium för publicering.

Författarna är själva forskare och har hunnit ganska långt i sina karriärer inte minst tack vare sin egen förmåga att publicera. De är självfallet medvetna om detta och att kritiken även drabbar dem själva och deras acceptans av de regler som gäller för att spela det akademiska spelet. De är förstås också fullt medvetna om att forskning är viktigt och att publicering av densamma är angeläget, men enbart, menar de, så länge som denna forskning har någon mening som går utöver den tomma viljan att visa upp sig.

Deras kritik är i grunden angelägen och träffande men man kan tycka att den i många fall också är alltför svepande och raljant för att träffa rätt bland den mångfald av motiv och värden som finns i forskningen, dess gestaltning och distribution. Deras huvudsakliga objekt är samhällsvetenskaplig forskning, särskilt företagsekonomi och sociologi, men även inom dessa områden är kritiken alltför svepande och oprecis för att vara helt trovärdig. I andra sammanhang har en av författarna, organisationsforskaren Mats Alvesson, gjort sig känd för dräpande kritik av den högre utbildningens organisering i allmänhet. Han har beskrivit en övertro på värdet av högre utbildning med begrepp som ’utbildningsfundamentalism’, ’grandiositet’ och ’devalvering’ av meriter.

Man kan fråga sig om forskare är medvetna om det spel som beskrivs i boken, och i vilken grad de väljer att anpassa sig till förutsättningarna. I boken beskrivs i ett kapitel de olika strategier som forskare väljer för att publicera sig med olika grad av anpassning och idealisering av sitt uppdrag. I detta spel med värden som impact, bibliometri, citeringar och karriär kan man fråga sig om forskarna är offer för ett ’system’ med dess incitamentsstruktur och/eller om forskare har någon möjlighet att påverka den verksamhet som kritiseras. Boken är inte bara, som en av kollegorna på internatet uttryckte sig – en harakiri över akademiskt arbete – utan det visar också på vägar framåt. Författarna menar att forskning som publiceras måste ha hög kvalitet, den måste vara insiktsfull och originell och i synnerhet måste den vara samhällsrelevant. Forskare måste vara kritiskt reflexiva och fråga sig hur deras arbete bidrar till samhället. Om dessa kriterier inte kan motsvaras så förblir forskningen, med deras tillspetsade ord, ’meningslös’. I en lista preciseras kriterierna. Det handlar om att undersöka i vilken mån forskningen bygger på eller bidrar till samverkan, om den är samhällsrelevant, om den bidrar med något nytt. Vidare skall man tränas sig i att formulera resultaten av sin forskning så kortfattat som möjligt.

De använder sig av metaforen tiokampare för att beskriva bredden i uppdraget hos en akademisk lärare. Det handlar inte enbart att bli så bra som möjligt i en eller två spetsgrenar, utan det gäller att omfamna det intellektuella uppdraget att bidra till medborgerlig fostran i hela dess bredd. De värnar om den akademiska undervisningen och menar att ’meningslös’ forskning kan vara ett hinder för utveckling av och engagemang i undervisning. De pläderar för en institutionell reform inom akademin där undervisningsuppdraget måste uppgraderas och flera karriärvägar måste bli möjliga utan att för den skull (åter)skapa hierarkier. Den här delen av deras argumentation är både intressant och angelägen, inte minst ur tidskriften HUs perspektiv. Men den skissartade argumentationen är samtidigt outvecklad och andas olyckligtvis av en slags reflektion ’von oben’, där de som redan avancerat i systemet kan titta tillbaka och önska sig lite större variation. Det har inslag av nostalgi och elitism och andas lite längtan tillbaka till ett system med ytterst få professorer och forskare som är knutna till stora forskningsuniversitet. Författarna är medvetna om att denna bild kan uppstå, men gör ändå, tycker jag, ett intressant försök att värna om undervisningens kvalitet och värden.

Detta är en bok som inte lämnar någon oberörd. Antingen blir man heligt förbannad eller också följer man med författarna i deras kritiska analys av publiceringssystemet och välkomnar deras förslag om nya kriterier och karriärvägar.

/Per-Anders

0

Because the world doesn’t exist in neat categories

Didacticum var tillsammans med Tema Genus under förra veckan värd för det internationella nätverket The network on teaching and learning differently: Generic competences in education. Deltagarna representerade alla fakulteter vid LiU samt universitet i Frankrike och Kanada. Det gemensamma intresset i nätverket kretsar kring att reflektera över vad det innebär att undervisa och lära sig ’differently’, dvs. på ett annat sätt än vad som sker idag. Vad ’differently’ och detta ‘andra’ är kan ju tolkas på många olika sätt och det som är gemensamt för dessa olika tolkningar är en vilja att utmana det som uppfattas vara status quo inom akademisk undervisning. Med utgångspunkt från olika praktiska exempel/erfarenheter fick deltagarna ta del av olika konkreta försök inom ramen för undervisning som gör anspråk på att göra ’skillnad’. Underrubriken för workshopen var ’generic competences’ dvs. vilka allmänna kompetenser som kan stödjas genom nya sätt att undervisa och lära sig. Dessa allmänna förmågor handlar om kritiskt tänkande, kommunikation, problematisering, kreativitet m.m.

Filosoferna Sal Renshaw och Renee Valiquette från Kanada leder sedan flera år tillbaka tillsammans en mycket spännande interdisciplinär kurs som på olika sätt vill belysa att ’the world doesn’t exist in neat categories’. Kursen heter egentligen ’Introduction to interdisciplinary analysis’ och är en tematiskt upplagd kurs som bygger från medverkan från flera olika ämnesområden vid deras lärosäte. Exempel på de kurser som de lett på detta sätt kretsar kring teman som ’white’, ’genius’, ’sloth’, ’water’, ’secrets’ och ’dirt’.

De väljer ett tema och konsulterar sedan sina kollegor för att bidra med någonting relevant från deras disciplinära perspektiv. Sal och Renee ser sig själva som ’översättare’ eller ’förstärkare’ i relation till de föreläsare som rekryterats. De vill skapa ’gentle interruptions’ i det vardagliga flödet av information som möter en student. De kallar det för ’hacking existing structures’, en uppgift som jag tror att många humanister och kritiska forskare känner igen sig i. De leder seminarier som följer upp föreläsningarna där själva innehållet i föreläsningen problematiseras. Fokus för dem är utvecklingen av de generiska kompetenser som innefattar kritiskt tänkande, kommunikation, kollaboration och kreativitet. Deras mål är att medverka till utvecklingen av det som de kallar en ’poetisk’ subjektivitet hos studenterna, dvs. en självuppfattning som är öppen, fantasirik och som innebär möjligheter. Detta gör de i motsats till vad de uppfattar vara den dominerande formen av självuppfattning idag, den ’suveräna’ subjektiviteten som innebär kontroll, manipulation och instrumentell nytta. De baserar sina teorier om subjektivitet på poststrukturalistiska teorier.

Den innevarande kursen för detta läsår heter ’trojans’ och omfattar teman som: ambush marketing; viruses – hiding in plain sight; undercover policing; trojan wars – myth and history; your brain on lying and deception, osv.

Johanna Dahlberg från Med Fak på LiU presenterade arbetet kring interprofessionell kompetens som äger rum inom och mellan de olika vårdprogrammen som finns på den medicinska fakulteten. Strävan efter denna form av kompetens är förvisso ingenting nytt utan är jämngammalt med starten av PBL som pedagogisk form på Med Fak sedan 1980-talet. Kursen är angelägen och studenterna upplever den också som viktig. Ett återkommande problem är dock att den interprofessionella kompetens som främjas inom ramen för undervisningen inte märks i vårdpraktiken. Utmaningen idag är därför att gynna denna kompetens på ett sätt som också medverkar till att praktiken förändras.

Nätverkets workshop innehöll flera mycket spännande bidrag som alla handlade om generiska kompetenser. Nina Lykke – ‘Learning criticism and creativity through autophenomenographic writing’ handlade om utvecklingen av ett skrivande som inte domesticerar informanter och som kan vara en grund för aktivism. Marcella Henderson-Peal – ‘Crafting Mind-tools for Selfhood maintenance’ belyser betydelsen av att utveckla självkännedom med exempel tagna från ett franskt universitet som bland annat utbildar biståndsarbetare. Avslutningsvis presenterade Gun Sparrhoff – ‘Perspectives on creative and critical thinking and doing: links between higher education and work’ genom en spännande teoretisk modell där olika kunskapsteoretiska perspektiv ställdes bredvid varandra i ett försök att förstå hur de skiljer sig från varandra i termen av kritiskt tänkande och kreativitet.

Om du vill komma i kontakt med nätverket kan du vända dig till Gun Sparrhoff (IBL och Didacticum) och Edyta Just (tema Genus).

/Per-Anders

0