Hur kan vi skapa digitala möten som engagerar?

Vetenskapsrådet med hjälp av FFF (se nedan) ordnar en serie föreläsningar om hur vi kan bli bättre på digitala möten. Medverkar gör bl a prodekanen på Fil fak, Mathias Broth.

Kommande möte äger rum 12/2 kl 15. Se följande länk.

FFF är “…en serie digitala träffar för dig som arbetar med att berätta om forskning. Namnet anspelar på den årliga konferensen Forum för forskningskommunikation. FFF pop-up är ett tillfälle att mötas vid sidan av konferensen och diskutera aktuella frågor inom området.


/Per-Anders

Lucka 20: När tystnaden kommer …

I Don DeLillos nya roman, The Silence, möter vi Jim och Tessa som sitter i ett flygplan på väg från Paris till Newark, NJ. Bara för ett år sedan hade detta varit en helt alldaglig händelse, men efter 2020 och pandemin börjar vi se att denna interkontinentala förflyttning egentligen är ganska märkvärdig. Som för att understryka alldagligheten i det hela så har de faktiskt också en tid att passa, trots att de reser mellan kontinenter. De reser första klass vilket visar att de har råd att inte vilja bli uttröttade. De skall hinna hem till New York för att titta på Super Bowl denna söndag tillsammans med vännerna Max och Diane. Året är 2022.

Tessa som är poet sitter och arbetar med sin anteckningsbok på flyget, men Jim kan inte släppa blicken från TV-skärmen framför dem i planet. Där pågår inte alls någon spännande film utan där visas den sakliga informationen om hur långt det är kvar till slutdestinationen och vilken tid de beräknas vara framme (ETA). Där visas också i nyktra siffror planets hastighet. Jim kan inte slita blicken från detta föga spännande (men sannerligen märkvärdiga!) skeende som de flesta av oss antagligen vill slippa se överhuvudtaget – eller bara bläddra förbi till bättre underhållning. Han envisas med att högt och ljudligt repetera uppdateringarna på skärmen till Tessas förtret.

 

Så släcks skärmen. Planet börjar skaka och passagerna får ingen information om vad som händer.

Samtidigt i New York, där vännerna otåligt väntar på besöket av Jim och Tessa, släcks också TVn. Super Bowl som är det överlägset mest sedda TV-programmet i USA försvinner från skärmen. Någonstans pågår matchen förstås fortfarande och precis som Jim inte kunde släppa blicken från skärmen på flygplanet, kan Max inte släppa blicken från den tomma TV-rutan. Han sitter där länge och tittar för att inte missa något om bilden plötsligt kommer tillbaka. Någonstans pågår ju matchen som han dessutom spelat pengar på. Max blir så frustrerad av inte kunna se matchen att han börjar fantasikommentera: “During this one blistering stretch, the offense has been pounding, pounding, pounding.” Som för att tillföra något det som han inte ser.

Det visar sig att alla skärmar släckts ner. Internet fungerar inte. Ingenting fungerar. Flygplanen kan inte manövreras och rekordpubliken kan inte se sitt favoritprogram. DeLillos tema i denna liksom i tidigare romaner är ämnen som är aktuella inte bara år 2020: cyberattacker, biologisk aggression och digitala inkräktanden. Han är fascinerad av den moderna tekniken men också av den teknologiska alieneringen som är en av dess effekter. Hans kritik mot de skärmar vi alla tittar på och är mer eller mindre beroende av ser han som ett substitut för vårt eget tänkande. Ja, han kanske är något av en luddit i detta avseende. I romanen The Silence skildras detta genom att huvudpersonerna istället för att slukas upp av skärmar stapplande börjar formulera sina egna tankar. Det går sådär. Här tar han kanske i en smula, men hans konstnärliga grepp vill ju få oss att bättre förstå och värdera det ibland taffliga tänkande som vi gör ”på egen hand” eller tillsammans med andra. Det är inte fel på tekniken i sig, menar han, men den kan göra oss främmande för oss själva, dvs. teknologisk alienation. Såhär säger DeLillo själv för någon månad sedan i en intervju i New York Times:

“Technology has changed the way we think, talk. Everything was different before this somewhat abrupt technological advance. Our thinking is less meditative and somewhat more instantaneous. I don’t use a cellphone, because I want to keep thinking in a traditional manner. It helps me concentrate on words on a page. This has always been an important element in the way I work: simply the appearance of words on a page, letters in the word, words in the sentence. (—) I still use an old Olympia typewriter. It has large type and allows me to see more clearly the letters on a page.”

Boken är faktiskt satt i ett typsnitt som påminner om en gammal Olympia skrivmaskin:

Under 2020 har vår undervisning fungerat relativt smärtfritt, inte minst med hjälp av fungerande digitala verktyg (och med Didacticums enastående support!). Men tänk om skärmarna släckts ned. Tänk om begreppet zooma ut verkligen betydde att zoom inte fungerar! DeLillos roman får oss att tänka på den skrämmande möjligheten och den kanske fortfarande är en möjlighet.

 

/Per-Anders

Läsgruppen blir kollektiv kritik

Gemensam läsning av litteratur och efterföljande diskussioner bär olika namn inom olika bildningstraditioner. Inom den nordiska folkbildningen och vuxenundervisningen på t ex folkhögskolor och studieförbund förekommer studiecirklar och bokcirklar. Den litteratur som diskuteras kan vara skönlitteratur eller facklitteratur. Själva ordet ”cirkel” signalerar bildningstraditionens ideologiska och pedagogiska hemvist, som ett gemensamt lärande som äger rum utan hierarkier. I verkligheten är det kanske inte alltid så, utan ofta finns det en ”cirkelledare” som har mer erfarenhet eller kanske t o m en viss utbildning som lämpar henne/honom för uppdraget. Cirkelledaren är ofta en lärare även om själva benämningen snarare syftar på att denne skall vara ”en av oss”, dvs. en av oss i cirkeln.

Inom en annan del av folkbildningen används ofta begreppet ”bokcirkel” vilket syftar på att den bok som läses snarare är skönlitteratur än facklitteratur. Detta sker under mindre institutionaliserade former, vid sidan av studieförbunden men även där kan bokcirklar i samma betydelse förekomma. Bokcirklar kan ordnas av en grupp vänner och kollegor eller som i min hemstad under uppväxten på 1960- och 70-talen, av en lokal bokhandel som administrerade inköp och cirkulation av böcker.

Läsning av skönlitteratur för terapeutiska syften kallas biblioterapi och förekommer säkerligen i flera sektorer av samhället. Ett annat fenomen som riktar sig huvudsakligen till äldre är s.k. ”shared reading” vilket bygger på högläsning och diskussioner av ett valt arbete, ofta under medverkan/mentoring av någon som inte tillhör den egentliga målgruppen. Kanske kan detta vara någon som tillhör vård- eller omsorgspersonalen.

På universitetet har vi seminariet som en arena för läsning och diskussion av litteratur. Seminariet är institutionaliserat och inte sällan utpräglat hierarkiskt, med synliga eller osynliga talarordningar, tabun och regler för vad som kan/inte kan sägas (högt). Efter seminariet tenderar dock frihetsgraderna att öka och själva seminariemötet blir ofta föremål för långvariga efterföljande diskussioner där det som inte kunde sägas (högt) blir sagt och föremål för exeges. Universitetets seminarietradition har bl. a analyserats i Lotta Jons (red.) Seminariet i högre utbildning. Erfarenheter och reflektioner (2015) och Marie Cronqvist & Alexander Maurits (red.)  Det goda seminariet. Forskarseminariet som lärandemiljö och kollegialt rum (2016).

Under senare år har en alternativ form av gemensam läsning uppstått även på universiteten. Denna har säkert länge varit en del av miljön men utan att för den skull ha en egen benämning. Denna nya form av organiserad läsning utgör ofta ett alternativ till den ordinarie seminarietraditionens hierarkiska karaktär och man anspelar hellre på de egalitära och frivillighetsideal som finns i folkbildningen eller vänskapskretsen. Det kallas ”läsgrupp” eller ”reading group” och är till skillnad från det institutionaliserade seminariet något som sker vid sidan av detta eller som ett komplement till den ordinarie verksamheten. Fördelarna med läsgruppen kan vara att man under mer avslappnade former, men förstås med bibehållen stringens och skärpa, gemensamt kan fördjupa läsningen av en bok eller artikel. Texten väljs i samråd i gruppen och är vanligen facklitteratur men kan även vara skönlitteratur. Detta sker helt vid sidan av den ordinarie akademiska verksamheten, kanske även på fritiden, men tanken är givetvis att det skapas en friare miljö för diskussioner som i sin tur kan ha effekter på det ordinarie akademiska arbetet. Kanske är det så att många akademiker känna att det goda seminariet trots allt innebär en form av institutionell övervakning och kollegial positionering och att läsgruppen är relativt fri från detta.

Om man söker på begreppet ”läsgrupp” så visar det sig att det förekommer på universitet, även i en mer institutionaliserad form. Under rubriken ”seminarier och läsgrupper” kan man således se olika serier med olika fokus och ibland kan det vara lite oklart vad som är vad och hur de egentligen skiljer sig åt. Kanske blir läsgruppen helt enkelt ett seminarium med ett specifikt fokus och för en mindre grupp av deltagare. En schemalagd läsgrupp om Wittgenstein kanske helt enkelt är ett seminarium?

Sedan flera år bedriver Högskolan Dalarna en ambitiös läsgrupp med fokus på universitetspolitisk omvärldsbevakning. Något liknande finns också vid Örebro Universitet. Funktionen med dessa läsgrupper kanske är mindre baserade på att utgöra ett alternativ till det institutionaliserade utan mer som ett sätt att fånga upp ett ämne som kanske inte drivs av något ämne eller verksamhet, men också ett sätt att skapa ett kollegialt samtal över institutions- och ämnesgränser.

På Didacticum driver vi i en mycket mindre skala en läsgrupp/bokcirkel om akademisk fiktion/”the campus novel”. Tanken är att läsa litterära verk som handlar om/utspelar sig i olika akademiska miljöer för att på så sätt få syn på villkor kring den högre utbildningen och lärandet under olika tider och i olika kulturer. Detta kan i sin tur hjälpa oss att få syn på ramvillkor och ideologier som styr den högre utbildningen idag, vilket i sin tur har tydliga och konkreta implikationer för den verksamhet som vi bedriver i kurser och andra insatser. Förhoppningen är också att vi skall lära oss mer om vår egen profession genom att fördjupa oss i gestaltningar av komplexa skeenden och processer, individuella såväl som kollektiva. Denna idé ligger i linje med flera aktuella litteraturdidaktiska inititativ inom vuxenutbildning och kollegial fortbildning, t ex Christine Jarvis & Patricia Gouthro (2019) Professional Education with Fiction Media. På LiU förekommer många andra läsgrupper som oftast förstås inte är institutionaliserade. På Didacticum tänker vi oss att kunna fortsätta detta professionsdidaktiska arbete med att titta på några olika ämnesområden, dels hållbarhet skildrad i fiktion och dels artificiell intelligens och maskinlärande.

Ett intressant exempel på hur den informella bokcirkeln vänner emellan också kan bli akademiserad är fyra vänner som gemensamt läser, kommenterar och kritiserar Elena Ferrantes romaner. Boken är The Ferrante Letters. An Experiment in Collective Criticism (2020) och författarna är Sarah Chihaya, Merve Emre, Katherine Hill och Jill Richards. De fyra vännerna är alla verksamma som litteraturvetare vid olika universitet i USA, men finner ett behov av att inte bara analysera enligt akademins förväntningar utan att även knyta an till det egna privatlivet, den personliga responsen och erfarenheter av kvinnlig och manlig vänskap och kärlek. De ser sig själva som ”kritiska vänner” och de bedriver det som de kallar ett experiment i ”collective criticism”. Det engelska begreppet ”criticism” kan hellre översättas med ”analys” än ”kritik” på svenska. Man kan säga att de har dokumenterat sin läsgrupp och gjort den till ett intressant metodologiskt inspel i litteraturvetenskapens repertoar av analytiska möjligheter. Kanske är det också ett nytt led i läsgruppen institutionalisering.

/Per-Anders

Framtidens lärande

På SVT och SVT Play kan man just nu se dokumentärserien ”AI: hot eller möjlighet”. AI är förstås inte den enda framtidsutmaningen men stora förhoppningar sätts till att AI också kan bidra att hantera utmaningarna som handlar om miljö och hållbarhet. Kanske kan AI bidra till att hantera energi- och klimatkrisen? Dokumentärserien strävar efter att ge en hyfsat balanserad bild av de förväntningar som vi har på AI och hur denna teknik kan komma att påverka samhälle och ekonomi i framtiden. I det första avsnittet blåser man upp bilden av ett nytt teknikkrig mellan USA och Kina där kampen om tillgången till stora datamängder beskrivs som kampen om ”den nya oljan”. I det andra avsnittet diskuteras farhågor och förhoppningar med AI. Företagare, ingenjörer, sociologer och aktivister kommer till tals och ger olika bilder av vad som väntar. Mycket av detta är naturligtvis är ren och skär spekulation men tillräckligt många implementeringar visar ändå att produktion, översättning, transporter, miljö- och och hälsosektorn redan påverkas i hög grad.

Att diskutera AI och ny teknik överhuvudtaget utifrån positionerna ”hot eller möjlighet” är förstås ett standardgrepp inom discipliner som diskuterar framtiden, ny teknik och sociala och ekonomiska förändringar, t ex inom teknik- och vetenskapsstudier, filosofi, dataetik och informatik. Det är vanligt att diskutera detta i termer av ”machine learning” snarare än artificiell intelligens. Det förra begreppet ger en mer processuell och mekanistisk syn på fenomenet medan det senare framstår som något av en demonisering av potentiellt fientliga intelligenser som ”redan finns”. En aspekt som ännu inte figurerat så mycket i dokumentärserien är vilka implikationerna kan vara inte bara för ”machine learning” utan också för det mänskliga lärandet. Ofta framställs det som att maskinlärandet i alla avseenden kommer att övertrumfa den mänskliga kognitiva förmågan. Triumfen för Googles AlphaGo över den koreanske Go-mästaren Lee Sedol ses som den paradigmatiska segern över det mänskliga intellektet.

Men vilken plats finns för det mänskliga lärandet i en tid när så stora förhoppningar knyts till maskinernas kompetens? I rapporten For a Meaningful Artificial Intelligence diskuterar några franska forskare under ledning av matematikern och politikern Cédric Villani de utmaningar som AI innebär för Frankrike och Europa. Här målas återigen, precis som i SVT-dokumentären, upp en bild av hur AI-giganterna USA och Kina kapprustar med data och hur Europa riskerar att hamna i kläm mellan dem. Eller på efterkälken. Villani och hans kollegor ger datapolitiken ett mänskligt ansikte. Det skall handla om en ”meningsfull” AI, dvs. en datapolitik som stödjer de socialliberala mål som karaktäriserar det europeiska projektet. Här behandlas också den högre utbildningens och forskningens roll. De förespråkar på karaktäristiskt franskt och elitistiskt manér upprättandet av ett mindre antal exklusiva AI-institut som skall konkurrera med höga löner för att förhindra brain drain till USA och Kina. Men de pekar också på implikationerna för det mer generella lärandet.

”…formal education and lifelong learning should be overhauled in order to promote experimental teaching methods that can help graduates and staff develop the  creative skills that are becoming increasingly vital.” (s. 12)

Tematiken om lärandet illustreras också på ett briljant sätt i Ian McEwans roman Machines like Me som beskriver en kärlekstriangel som inkluderar Adam, en ”syntetisk människa”. Här handlar det förvisso inte om högre utbildning per se, men om lärandet generellt sett. Adam lär sig det mesta med explosiv hastighet. Men det finns vissa saker han inte kan lära sig. I en roman som ger uttryck för humanistiska värden kan vi gissa vad detta är. Han kan älska, men han kan inte leka.

Frågorna om framtidens lärande är många. Det handlar om både kognition och känslor. Vad är implikationerna för den högre utbildningen i en tid när maskinlärandet tycks prioriterat? Hur kan AI förändra den högre utbildningen utformning och inriktning? Vilken roll spelar känslorna för lärandet? Bör vi anpassa den högre utbildningen efter maskinlärandets behov? Vad av det som vi gör idag inom den högre utbildning kommer att vara viktigt och omistligt även i framtiden? Vilka generiska kompetenser kommer även fortsättningsvis att vara centrala och vilka nya generiska kompetenser kan tänkas komma till?

Dessa frågor och många andra kommer vi att ventilera under årets Pedagogikdagar på LiU 17-18/3 med temat FRAMTIDENS LÄRANDE. Förutom de två plenarföreläsarna, Åsa Nilsonne, professor vid KI och författare samt Jan Gulliksen, professor och vicerektor för digitalisering på KTH, kommer många av kollegorna att utifrån egna exempel och erfarenheter diskutera frågor som knyter an till framtidens lärande. Allting kommer inte att handla om AI men alla kommer att relatera till framtidsdimensionen.

I de avslutande paneldebatterna medverkar kollegor som under de senaste åren fått pris – av studenter, av kollegor, av studentkårer – för sina pedagogiska insatser vid de olika fakulteterna. I paneldebatten i Norrköping den 17/3 medverkar Per Whiss, Zoltan Szabo, Carl-Magnus Carlstein, Anna Lombardi och Örjan Dahlström. Dagen efter (18/3) i Linköping medverkar i paneldebatten David Engblom, Linnea Tengvall, Christina Samuelsson, Fredrik Stahre och Marco Kuhlmann.

Vi är mycket glada att kunna inkludera dessa pristagare i en debatt som handlar om framtidens lärande!

Välkomna till Pedagogikdagarna 2020! Här kan du anmäla dig.

/Per-Anders