‘Du är väldigt besvärlig’ aka #metoo

Inbjudan från Forum för genusvetenskap och jämställdhet

”Du är väldigt besvärlig”

Sexuella trakasserier inom akademin

8 mars 2019

kl. 13-16

Key 1, Keyhuset, Campus Valla, Linköping

8 mars 2019 levandehåller Forum för genusvetenskap och jämställdhet #metoo genom att sätta fokus på sexuella trakasserier inom akademin. Under denna halvdag presenteras Genussekretariatets forskningsöversikt om sexuella trakasserier i akademin, forskare diskuterar gråzoner och gränsdragningar kring trakasserier, och lägesbilden från i andra internationella kontexter varvas med nytt material om särbehandling och trakasserier vid Linköpings universitet. Arrangemanget inleds med en nyproducerad iscensättning av  #Akademiuppropet som samlade 2 400 underskrifter mot sexuella trakasserier och sexism inom akademin.
Varmt välkomna!

Medverkande föreläsare:

·         Lisa Salomonsson, Örebro universitet

·         Gunilla Carstensen, Stockholms universitet

·         Eija Tuominen, University of Helsinki

·         Stina Backman, Linköpings universitet

·         samt en nyproducerad iscensättning baserad på #akademiuppropet (manus Dag Norgård, framförs av Stina von Sydow och Pontus Plaenge, Östgötateatern)

Länk till arrangemanget

Anmälan 8 mars 2019

Programmet som PDF

0

Falska och rovgiriga vetenskapliga tidskrifter

Jag antar att ni alla får mail av den typen som inleds med det smickrande tilltalet ’Esteemed Professor’. Redan där kan man nog avgöra vad som är på G. För min del hamnar oftast denna post i den oprioriterade delen av mitt mailprogram, men tillräckligt ofta slinker de över till den prioriterade delen för att det skall upplevas som ett problem. Senast var det en tidskrift med namnet International Journal of Humanities, Social Sciences and Education som lockade med följande erbjudande:

’… a fully open access journal and your research will be globally available to anyone, anywhere. Publishing every month for the past 5 years, our journal has become a global network. Below are benefits you’ll enjoy by publishing with us:

  • High standard, rigorous peer review
  • Rapid Publication process
  • Free access to read, share and download the articles
  • Global dissemination of Research
  • Retention of copyright to Authors

You can access a few interesting articles of past issue at: 1.Influence of Parental Occupation on Career Development of Youths with Intellectual Disabilities in Selected Skills Training Institutions in Zambia 2.Highlighting the Cognitive Objectives on Writing Skill Development: The Creativity Paradigm

  1. Parents of Children with Disabililties [Sic!] in Swaziland Challenges and Resources in a Resilience Perspective

If you have questions or would like to discuss the possibility of publishing with us, please email us.

Tidskriften är en del av ARC Publications som gör anspråk på att kunna täcka de allra flesta vetenskapsområden. Och det är väl kanske att ta i en smula, särskilt om man aldrig tidigare hört talas om detta förlag.

Det finns ju faktiskt intressanta former av akademisk piratpublicering, se t ex diskussionen i Gary Halls Pirate Philosophy. For a Digital Posthumanities (2016) – mer om detta i en kommande blogg. Och det finns en vällovlig Open Access-policy baserad på fri och demokratisk tillgång till kunskap som får ökad spridning även bland etablerade akademiker och bibliotek. Men det finns också de som är mindre intressanta och som mest bygger på en idé om ekonomisk profit baserat på en slags rovdrift, inte om ett motstånd mot den akademiska kapitalismens publiceringsmodeller och -monopol som det ju är i Gary Halls fall och bland Open Access-förespråkare.

Om man får den typ av brev som anges ovan och känner sig osäker på dess status – kan man konsultera några av de listor som finns över falska och rovgiriga (’predatory’) tidskrifter, exempelvis Jeffrey Bealls lista med dess kriterier för vad som räknas till denna kategori. Liksom denna lista över predatory journals. Se även denna artikel i en ingenjörsetisk tidskrift som diskuterar de falska tidskrifternas marknadsföringstekniker.

Tidskrifter som är falska och de som är rovgiriga är dock inte riktigt samma sak. Falska tidskrifter är de som ofta imiterar namnet på en känd tidskrift men som egentligen bara består av en webbsida. Den saknar dock verklig existens till skillnad från rovgiriga tidskrifter som kanske faktiskt existerar. De senare publicerar i regel arbeten online men tillvägagångssättet är karaktäristiskt: peer review process saknas; det vetenskapliga området är ofta väldigt allmänt; tiden mellan submission och publicering är kort. På ett slentrianmässigt sätt anges ofta stora ord som ’world’, ’international’ och ’global’. Lika nonchalant och tendentiöst används ofta ord som ’multidisciplinary’ vilket bidrar till att dra ner gränsöverskridande perspektiv på en alltför låg nivå. Ofta anges inte heller kostnaden för publicering, utan detta kan meddelas till en ovetande författare i ett privatmail först senare i processen. Och då kommer det ofta som en ovälkommen överraskning.

I en professionell kontext där publiceringar och kvantitet räknas (kanske alltför mycket?) kan det vara lockande att sprida sina arbeten via mindre erkända källor. Det bör man alltså vara ytterst försiktig med! Å andra sidan kan det vara välkommet att finna vägar till publicering som inte alltid går via de etablerade förlagens strikta regler och paywalls. Och man ju verkligen fråga sig vem det är som egentligen är rovgirig. Även bland de etablerade förlagen pågår ju en slags mer erkänd form av rovdrift genom de enorma kostnader som det innebär för bibliotek att betala för prenumerationer. George Monbiot i The Guardian har i en artikel om bl. a Alexandra Elbakyan från Kazakhstan, forskningens ‘Robin Hood’ med dennas Sci-Hub (numera svårtillgänglig), kallat detta ’one of the biggest rip-offs of the modern era: the capture of public funded research that should belong to us all’. Några bra exempel på denna form av motstånd är, förutom Sci-Hub, även arXiv och Humanities Commons.

/Per-Anders

0

Ett försvar för slow-kulturen på universitetet

Det här blogginlägget skulle egentligen ha varit färdigt förra veckan. Men nu blev det inte så.

Precis som mycket annat i den akademiska världen (och många delar av yrkeslivet i stort) lever de flesta av oss med sådana ouppfyllda krav och ’måsten’, och saker som ’borde’ ha blivit gjorda, såsom missade deadlines, förseningar när det gäller inlämningar och feedback, den där boken som är till 80% färdig som jag ’borde’ har skrivit ihop för länge sedan. Precis som studenterna kan också vi lärare prokrastinera. För en del av oss ackumuleras dessa ’måsten’ och ’borde[n]’ till en olycklig kombination av manus som ligger i skrivbordslådan (eller i den digitala motsvarigheten) och studenter/kollegor som med sviktande tålamod väntar på återkoppling. Detta kan leda till känslor av otillräcklighet, försummelse och olust som inverkar på vår självkänsla. I värsta fall kan det tillsammans med andra faktorer leda till depression och utmattning.

Ett sätt att bemöta sådana ouppfyllda ’underprestationer’ är att vända det mot en själv. Och jag tror inte någon av oss saknar förmåga till seriös självkritik. Tvärtom är vi nog pinsamt medvetna om våra försummelser och en del av våra liv går ut på att hitta ursäkter för det som vi missat (och missar). En del av förklaringen ligger förstås hos oss själva. Ursäkterna för sådana försummelser kan vara mer eller mindre legitima och övertygande. Vi använder olika ’coping strategies’ för att hantera våra egna tillkortakommanden och omgivningens förväntningar, förhoppningsvis utan att helt förlora ansiktet. Med större eller mindre framgång. Men det kan också leda till en varaktig negativ självbild.

Men det finns också strukturella faktorer som olyckligt förstärker våra känslor av otillräcklighet. Akademin är en miljö fylld av förväntningar och konkurrens och så bör det väl vara. Det är en kvalificerad yrkesverksamhet där krav bör ställas, annars vore det inte vad det är. Det finns väl knappast någon yrkesverksamhet som så systematiskt utnyttjar kraven på ’produktion’ (av forskning och undervisning och samverkan) genom att anspela på våra egna inneboende drivkrafter, som akademin. Det är en extremt meritokratisk och karriärdriven kontext där vi forcerar oss själva till ständigt nya prestationer. I grunden är det förstås en seriös intellektuell nyfikenhet och vilja till förklaring och förståelse som är drivkrafterna, vare sig det gäller fenomen i naturen, samhället eller kulturen. Foucaults begrepp för självdriven styrning, ’governmentality’, passar bra in på att förstå hur vi driver oss själva. Vi samtycker till de strukturella kraven: vi vill bli publicerade, citerade och befordrade.

Men det är inte alltid detta lyckas så bra. Vi lovar mer än vi kan infria. Vi vill mer av oss själva än vi faktiskt kan förmå att ’leverera’. Kalla det ambitionsinflation. Då blir det som jag beskrev inledningsvis; vi lever under en börda av ’måsten’ och ’borde[n]’ som inverkar menligt på vår självbild och i värsta fall ven återverkar på vår hälsa. Detta kan bli en livslång skuld för den som redan från barndomen internaliserat maktstrategin ’dåligt samvete’. Jag vet det personligen. Jag är uppväxt med vikten av att känna ’dåligt samvete’ och jag lever med en livslång skuld i form av ofärdiga texter och oskrivna böcker. Den psykiska (o)hälsan inom akademin är just nu ett område där det förekommer internationell uppmärksamhet, t ex i Times Higher Education (kan läsas på Didacticum).

De strukturella faktorer i samtiden som negativt påverkar den akademiska yrkesidentiteten är fokus för Maggie Berg och Barbara K. Seeber i (2016) The Slow Professor. Challenging the Culture of Speed in the Academy. Med benämningen slow knyter de an till den motrörelse mot samtidens fokus på de temporala normerna snabbhet och ögonblicklig tillfredsställelse som går just under denna benämning. Vi kan nämna kritiken mot snabbmatskulturen i Eric Schlossers (2001) Fast Food Nation. The Dark Side of the All-American Meal och på en mer generell nivå, med exempel hämtade från mat, hälsa, urban kultur, sex, arbete och fritid, Carl Honoré (2004) In Praise of Slow. How a Worldwide Movement is Challenging the Culture of Speed. En svensk motsvarighet med mer grundläggande existentiell prägel finns också i religionspsykologen Owe Wikströms analys av rastlöshetens anatomi i (2003) Långsamhetens lov. Eller vådan av att åka moped genom Louvren. Thomas Hylland Eriksen, socialantropolog i Oslo, har i (2003) Ögonblickets tyranni. Snabb och långsam tid i informationssamhället närmat sig en förståelse av hur hastighetsvurmen accelererar i den digitala tidsåldern.

Av titeln på deras bok att döma skall man naturligtvis inte se det som ett försvar av den som medvetet underpresterar eller den som låter bli att infria sina löften. Det är inte den typen av akademiska lärare som inte gör sitt jobb som åsyftas eller förvaras. Berg och Seeber menar att samtidens universitet, det som de kallar ’the corporate university’, negativt påverkar den intellektuella och pedagogiska praktiken och riskerar att även negativt inverka på den psykiska hälsan. De inleder med att säga att de akademiska yrkena är mycket priviligierade. Det gäller sådant som flexibilitet i arbetstid, hyfsad ekonomisk ersättning social status, och trygga tillsvidareanställningar (i alla fall för dem som får sådana). De som inte erbjuds trygga anställningar men som ändå förväntas arbeta hårt är dock ett växande problem. Yrket som akademisk lärare och forskare innebär frihet att tänka och odla sin nyfikenhet, samt att skapa och förmedla entusiasm till studenter och allmänhet. Det finns mer besvärande strukturella faktorer. Samtidens universitet förväntas gå jämnt ut, eller helst visa positiva siffror. Det ställs krav på extern finansiering och konkurrensutsättning. Fler jobbar på korta kontrakt (i synnerhet i Nordamerika och UK). Tekniken är en tillgång men tekniken gör också att administrationen decentraliseras till lärare vilket ökar bördan. I Sverige och många andra länder iakttar vi sedan flera decennier hur NPM, New Public Management, också påverkar de offentliga myndigheterna, dit universiteten hör. Excellens, kvalitet, leverans, produktion, nyckeltal, målstyrning är några av de centrala begreppen som vi tvingat att vänja oss vid. ’Får jag timmar för det’, hör jag ofta kollegor säga när vi diskuterar olika typer av aktiviteter som har med utbildning eller forskning att göra. En del accepterar detta med en känsla av maktlöshet. Andra ställer motvilligt upp på denna tidsstyrning för att försvara den tid de faktiskt har och uppträder nästan som näringslivsadvokater med sina ’billable hours’. Andra struntar helt i att räkna timmar i ett försvar för den akademiska friheten och riskerar därmed att överutnyttjas och uppfattas som kvarlevor från en annan tid.

I protest mot de krav som ett företagsliknande universitet ställer, erbjuder Berg & Seeber en positiv motidentitet under paraplyet slow. Deras bok innehåller ett manifest där de utmanar ’the frantic pace and standardization of contemporary culture’. Det handlar om att, som de säger, ta tillbaka universitetets intellektuella liv. De protesterar mot tendenserna i samtidens högre utbildning (detaljerad tidsstyrning, ekonomisk styrning, effektivitetshets, employability, etc.) som motverkar det som universitetet, enligt dem, borde handla om: att kultivera förståelse och ett djupgående tänkande. I olika kapitel fokuserar de på vilka implikationer detta har för hanteringen av tiden, för pedagogiken och undervisningen, för forskningen och för upplevelsen av kollegialitet:

’In the corporate university, power is transferred  from faculty to managers, economic justifications dominate, and the familiar ‘bottom line’ eclipses pedagogical and intellectual concerns. We need time to think and so do our students. Time for reflection and open-ended inquiry is not a luxury but is crucial to what we do.’

Detta blogginlägg skulle som sagt skrivits förra veckan. I själva verket kanske det just vid detta tillfälle var bra att blogginlägget inte blev färdigt i tid. Det blev ju istället ett tillfälle att tänka igenom den akademiska kontextens krav på snabbhet och leverans. Och kanske var den extra tiden för eftertanke värdefull så att det blev bidrag till slow-rörelsen inom akademin.

Berg & Seebers text finns på nätet i en tidigare version. En recension av deras bok finns i ett aktuellt nummer av Högre Utbildning, skriven av filosofen Rory Conces.

/Per-Anders

0

Revolution för en hållbar utveckling?

I skrivande stund har närmare 20 000 studenter vid franska universitet och högskolor skrivit under ett manifest där de väljer att ta ”framtiden i sina egna händer, genom att kollektivt bestämma [sig] för att inkludera en social och miljömässig ambition i såväl [sina] dagliga liv som i [sina] liv som framtida arbetstagare, och därigenom förändra den väg på vilken världen har slagit in och undvika en dödlig katastrof”[1]. Studenterna ifrågasätter ett ekonomiskt system som inte tar med den resursförbrukning på vilken vår ekonomi bygger i sina beräkningar och som därför blir blint inför konsekvenserna av att fortsätta på den inslagna vägen. De kritiserar också ett politiskt system som ägnar sig åt interna stridigheter istället för att formulera positiva framtidsvisioner och genomföra politik som bidrar till att de kan uppnås. Likaså kritiserar de en ideologi där individens självförverkligande och strävan efter egen vinning står i centrum och som framstår som alltmer ohållbar. Studenterna, många av dem från Frankrikes elitskolor för ingenjörer och ekonomer, säger sig vara beredda att rata de arbetsgivare som inte tar hållbarhetsproblemen på allvar och visar sig beredda att de facto agera på ett mer ansvarsfullt sätt.

Som universitetslärare med intresse för lärande för hållbar utveckling tycker vi detta manifest är intressant: Hur har studenterna utvecklat sin förmåga att kritisera och omvärdera grunderna, de för-givet-tagna utgångspunkterna, för en kapitalistisk ekonomi vars främsta mål är BNP-tillväxt? Hur har de utvecklat sin förmåga att kritisera och omvärdera den individualistiska ideologin som de menar leder oss allt närmre avgrunden? Hur har de tillägnat sig en värderingsgrund som går på tvärs mot den värderingsgrund som är rådande i vårt samhälle och som har gett dem modet att säga att de inte längre ställer upp på den? Är svaret på dessa frågor att de går på utbildningar som på ett konstruktivt sätt har lyckats integrera lärande för hållbar utveckling?

Lärande för hållbar utveckling innebär lärande som bidrar till att utveckla en förståelse för de hållbarhetsutmaningar som samhället möter; hur dessa utmaningar är skapade av (ohållbara) sociala och tekniska system och hur samverkan mellan dessa socio-tekniska system och dess komponenter ser ut. Det innebär även en förmåga att reflektera över sin professionella roll och sitt professionella ansvar i förhållande till en hållbar utveckling; att förstå relationen mellan sin profession och miljömässiga, sociala och ekonomiska system – liksom en vilja att förändra såväl dessa socio-tekniska system och strukturer som sina egna personliga beteende för att främja en hållbar utveckling. Med andra ord innebär det att man lär sig de förmågor och får den vilja som de franska studenterna uppvisar. Är detta något som franska universitet och högskolor aktivt jobbar med att utveckla hos sina studenter? Finns sådana aspekter med i deras lärandemål? Följer de upp sina studenters förmågor, förhållningssätt och värderingar i relation till en hållbar utveckling? Vi vet inte. Däremot vet vi att det svenska utbildningsväsendet, med ett fåtal positiva undantag, brister vad avser lärande för en hållbar utveckling (se UKÄ 2017) och att det är hög tid att förändra detta och fundera kring frågan: på vilket sätt kan vi förbereda våra studenter till att i sina yrkesliv främja en hållbar utveckling? Vad kan vi göra för att röra oss bort från teorier, ideologier och antaganden som ”i bästa fall för oss mot okunnighet och i värsta fall mot ren förnekelse”?[2]

Vi kan förstås jobba för att integrera lärande för hållbar utveckling på ett bättre sätt i våra utbildningar och i detta arbete också titta närmare på de positiva exempel som finns inom svensk universitets- och högskolesektor. T.ex. har Handelshögskolan sedan ett antal år tillbaka integrerat obligatoriska kurser och moment kring Global Challenges för samtliga sina ekonomstudenter. KTH försöker stärka lärande för en hållbar utveckling genom en vicerektor för hållbar utveckling, ett gemensamt centrum för att stödja lärare, verktygslåda med lärmaterial och kompetensutveckling för universitetslärare. Och vi kan lyssna på studenterna. I en mindre studie av programansvarigas attityder till lärande för hållbar som vi har genomfört uttryckte de programansvariga att studenterna har stor makt att påverka innehållet i sina utbildningar. Om studenterna visar intresse och trycker på för en förändring var de programansvariga mer villiga att genomföra de förändringar som krävs för att deras utbildningsprogram ska bidra med ingenjörer, ekonomer, jurister osv. som i sina framtida yrkesliv kan bidra till att främja hållbar utveckling. Vi hoppas därför att de franska studenternas upprop ska får spridning långt utanför Frankrikes gränser och därigenom påverka innehållet i och utformningen av utbildningar världen över. Vi ser gärna att en fransk revolution bli den tändande gnistan för en global omställning av högre utbildning mot att främja en hållbar utveckling.

/Cecilia Enberg & Ola Leifler

[1] “… prendre notre avenir en main en décidant collectivement d’anticiper et d’inclure dans notre quotidien et nos métiers une ambition sociale et environnementale, afin de changer de cap et ne pas finir dans l’impasse.”

[2] “Nous nous bornons au mieux à l’ignorance, au pire au déni.”

0