Lucka 23: Läraren som reseledare

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det hjälper det inte om jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och vill egentligen bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att härska utan att tjäna. Kan jag inte detta kan jag heller inte hjälpa någon.

Det här klassiska citatet om undervisning kommer från den danske filosofen Søren Kierkegaard (1813-55), mer bestämt hans postuma verk Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed som utkom 1859 och kan läsas in extenso här.

People in bus seats
Annie Spratt via Unsplash

Jag har ägnat i princip hela mitt liv åt att lära mig saker, försöka förstå, vrida och vända på idéer, och jag tror att jag vid det här laget har en ganska stor erfarenhet av att inte förstå. För mig är den här känslan att inte förstå något bara ett förstadium. Det är första stationen på en lång bildningsresa som förhoppningsvis slutar med en lite mer nyanserad världsbild. Samtidigt försöker jag vara beredd att när som helst släppa mina invanda föreställningar om nya fakta skulle komma i ljuset. Så funkar det ju i den akademiska världen.

Men hur upplever mina studenter känslan av att inte förstå? Min gissning är att de inte alls är fyllda av samma pirriga nyfikenhet som jag, utan tvärtom ofta upplever frustration, uppgivenhet och en känsla av att inte räcka till.

Det är klart att jag kan komma ganska långt som lärare med att bara vara entusiastisk inför mitt ämne. Det smittar förhoppningsvis av sig på många, men jag får inte tappa förståelsen för vad det innebär att verkligen inte förstå. Jag måste kunna se och bekräfta studenternas oro och osäkerhet. Jag måste på sätt och vis kunna backa i min egen intellektuella resa, tillbaka till en punkt som motsvarar där mina studenter befinner sig. Jag måste möta dem där de är, förklara med ord och bilder som de kan relatera till. Reseledaren måste vara med i bussen och ta samma väg som resenärerna.

Lucka 15: Bilder av lärande

Vad är lärande egentligen? Det finns förstås flera olika definitioner i litteraturen, men låt oss för stunden släppa texten och fundera över hur lärande kan se ut rent visuellt. Jag tror att många, precis som jag, bär med sig olika idealiserade bilder av lärande som omedvetet påverkar hur vi resonerar kring och värdesätter olika läraktiviteter.

En klassisk bild av lärande är Skolan i Aten, en fresk som visar Akademien med Platon, Aristoteles och de andra grabbarna.

Skolan i Aten

Skolan i Aten (1509–1510) av Raffaello Sanzio, fresk i Apostoliska palatset i Vatikanstaten
Rafael (1483-1520) – The Yorck Project (2002) 10.000 Meisterwerke der Malerei (DVD-ROM), distributed by DIRECTMEDIA Publishing GmbH. ISBN: 3936122202., Public Domain

På ett sätt är det här en idyll. Vi ser en mängd lärda personer inbegripna i samtal, funderingar och läsning på en vacker plats dedikerad till det ädla lärandet. Samtidigt, med lite mer fräscha glasögon, är det en problematisk bild. Platons akademi hade långt kvar till jämlikhet, breddad rekrytering och studentcentrerat lärande. Men framför allt, om vi låter den här typen av bilder dominera vår syn på lärande riskerar vi att missa det viktiga lärande som äger rum i enskildhet, utanför akademin.

St Catherine reading a book

St Catherine läser en bok
Carlo Dolci (1616-1686) – Web Gallery of Art, Public Domain

Catherine läser en bok, en flera hundra år gammal teknik som numera är tämligen underskattad. Hon är inte antagen till någon akademi, hon följer ingen läroplan, men hon har ett bibliotek som vidgar hennes vyer. Den här romantiserade bilden av lärande är dock inte heller utan problem. Om den här typen av bilder dominerar vår syn på lärande missar vi lätt alla andra typer av lärande som inte berör teoretisk kunskap.

Boy and man making a shoe

Lärling – en man och en pojke tillverkar skor
Reproduktion av en målning av (Louis-?)Emile Adan (1839-1937), Public Domain

Numera värdesätter vi inte bara kunskap och förståelse utan också färdigheter och förmågor, en typ av lärande som danas genom hantverksmässig övning i nära relation mellan mästare och lärling. Särskilt inom vissa professionsutbildningar kan den här typen av lärande vara viktig. Det saknas dock fortfarande en viktig aspekt. Kan tekniken verkligen vara helt värdeneutral? Kunskapens träd är väl på både gott och ont?

Salomos dom

Salomos dom
Peter Paul Rubens (1577-1640) – www.smk.dk och soeg.smk.dk, Public Domain

Hur ska man veta när det är rätt att applicera sin kunskap och sina färdigheter? Utbildning måste också innehålla värderingsförmåga och förhållningssätt. Vi kanske inte alla kan nå upp till Salomos vishet, men det kan vara ett lärandemål att sträva mot.

För att hjälpa mina studenter att förstå sitt eget lärande brukar jag visa upp följande bild, ett steg i taget. Många tror, brukar jag säga, att lärande handlar om att bygga på fler och fler våningar i sitt kunskapstorn.

Pyramids

Original: Ricardo Liberato – All Gizah Pyramids, CC BY-SA 2.0

Så kan det kanske vara ibland, men tänk efter en stund. Är det så det brukar kännas när du sitter på en föreläsning, en lektion eller ett seminarium? Växer kunskapen linjärt för varje dag? Brukar det inte snarare kännas så här, säger jag, och visar följande bilder, ett steg i taget.

Parrot

Original: Amazona pretrei, Rio Grande do Sul, Brazil – originally posted to Flickr as Temporaire, CC BY-SA 2.0

Först fattar man ingenting. Det är bara en stor röra av alltihop. Sedan, steg för steg, klarnar bilden. Man kan skönja vissa detaljer. Till slut, förhoppningsvis, kommer man till en punkt när det går att knyta ihop delarna till en helhet. Jag tror att många lärprocesser snarare följer det här senare schemat, att kunskapen växer språngvis, och att en av de viktigaste sakerna man bör vänja sig vid är att leva med en känsla av osäkerhet, kombinerat med en tro på att bilden kommer klarna.

 

Lucka 12: Vad kan Karate Kid lära oss om högskolepedagogik?

Karate Kid är en kultfilm från 1984 om den mobbade pojken Daniel som tränar karate för den mystiske Mr. Miyagi. Träningen är dock till en början inte riktigt vad han föreställt sig. Istället för att öva på karatesparkar får han måla staketet, vaxa bilen och slipa golvet åt sin lärare. När han till slut surnar till och protesterar visar Mr. Miyagi att Daniel genom övningarna nött in de rörelser som är grunden för karate. Utan att själv förstå det har han blivit mycket bättre och han kan sedan gå vidare i sin utveckling, vinna mot sina onda motståndare och få flickan som han drömt om. Filmen är en klassisk berättelse om revansch och, som många hollywoodproduktioner, tämligen klyschig. Ändå finns det saker vi som universitetslärare eller pedagogiska utvecklare kan ta med oss.

Budskapet är inte att vi ska utsätta våra studenter för obegripliga och tråkiga övningar. Mr. Miyagi är i det avseendet en typisk dålig lärare som inte tydliggör lärandemålen. Det vi kan ta med oss är att allt lärande går i cykler och att det inte alltid känns bra under tiden. För att kunna åstadkomma en varaktig beteendeförändring måste individen först ifrågasätta och kanske helt riva upp sina invanda föreställningar. Detta är ibland smärtsamt och ofta förvirrande, men med stöd från en bra lärare och med tydliga mål kan man orka kämpa vidare. Lärandeprocessen innebär sedan att man konstruerar en delvis ny och mer förfinad bild av verkligheten. När en cykel är färdig och den nya tankebyggnaden är färdig kan man återigen känna lugn och tillförsikt, men bara ett tag. Sedan börjar lärandecykeln om igen.

Varje film är en berättelse som, även om den inte alltid slutar lyckligt, ändå förhoppningsvis upplevs som avslutad. På samma sätt måste varje kurs vara en avslutad berättelse. Även om studenterna ibland är förvirrade under kursens gång behöver de nå fram till säker mark i slutet, även om det bara är för en kort stund innan nästa kurs tar vid. Studenterna måste ges möjlighet att landa.

Erfarenheten har visat Mr. Miyagi att det bästa sättet att förstå och verkligen lära sig hur man ska göra alla rörelser i karate är att grundträna vissa specifika saker. Kunskap och förmåga är sin egen belöning, men inte efter fem minuter. Många gånger krävs det hårt arbete och lång tid för att erövra möjligheterna att se på ett nytt sätt eller kunna utföra nya handlingar. Som lärare har vi alla en uppfattning om vilken progression som är lämplig inom vårt eget ämnesområde. Alla har säkert stött på otåliga studenter som vill bli färdiga nu, som vill kunna allt på en gång, och vi har försökt förklara för dem, så gott det går, att det finns vissa saker man måste lära sig först innan man kan komma fram till det som de upplever som det roliga och omedelbart tillfredställande. Det handlar inte om att vi ska utsätta dem för samma ritualiserade tråkigheter som vi blev utsatta för, utan om att vår gemensamma uppfattning som lärargrupp är att det inte finns något annat sätt som garanterar bättre resultat, åtminstone inte vad vi känner till idag. Detta betyder inte att det är okej att luta sig tillbaka och skrocka självbelåtet åt dagens otåliga studenter. Vi måste alltid möta studenterna i deras frustration och hjälpa dem att se målet framför sig. Varje fråga måste besvaras som om det var första gången den ställdes.

När man rör sig mellan ämnen blir det uppenbart att det lite otåliga här och nu-beteendet inte begränsar sig till enbart studenter. Även deltagare i högskolepedagogiska kurser kan ibland uppvisa samma otålighet. Tala om för mig vad jag ska göra så att det blir bra, så att jag kan gå tillbaka till mitt riktiga viktiga forskningsarbete istället! Men Mr. Miyagi visste att karate inte bara handlar om att träna in rätt rörelser. Det handlar också om att träna sinnet, att hitta den inre balansen för att kunna fokusera. På samma sätt handlar högskolepedagogik inte bara om exakt hur man ska göra i en given situation. Det handlar också om att erövra ett förhållningssätt och ett språk för att reflektera och kommunicera kring sina erfarenheter. Som lärare i högskolepedagogiska kurser ska vi inte slå deltagarna på fingrarna när de frågar efter tips och tricks, för deras frågor kommer ur ett konkret behov. Det är ytterst få lärare som struntar i sitt utbildningsuppdrag. De allra flesta är ärligt intresserade av att göra en så bra insats som möjligt. Vi borde istället gå i bräschen för ett avskaffande av de förlegade begreppen teori och praktik och bara tala om kunskap och förmågor i alla dess former, sådant man erövrar genom att fundera, genom att diskutera och – faktiskt – genom att nu och då göra något på riktigt.

Lucka 4: Förnuft och känsla

Jane Austen verkade ha en förkärlek för romantitlar på formen X och Y, och det är lätt att blanda ihop dem. Förnuft och känsla är alltså inte den med Mr. Darcy (det är Stolthet och fördom). Men det här inlägget skulle inte handla om 1800-talsromaner utan om känslor, eller mer bestämt relationen mellan känslor och lärande.

Det är lätt att tro att känslor och förnuft är två helt skilda fenomen, och att känslor därför inte har någon plats inom akademin, annat än möjligen såsom förströelse eller kanske som studieobjekt för vissa mindre nogräknade fält. Inget kunde vara mer fel.

Jag har undervisat nybörjarstudenter i programmering i mer än tjugo år och brukar understryka, redan på första föreläsningen, hur mycket känslor som studenterna kommer utsättas för under kursens gång. Det kommer att pendla mellan djupaste bedrövelse (när ingenting funkar som det ska) och euforisk glädje (när det äntligen blir rätt). Att hantera detta, och inte ge upp när man är på botten, är en viktig komponent i att lära sig att lära.

Vid flera tillfällen har jag haft förmånen att lyssna till Åsa Nilsonne, psykiater och professor emerita i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet. Hon var inbjuden till ett webbinarium i höstas, som det även går att ta del av i efterhand.

Ett av hennes kärnbudskap, som jag har tolkat det i alla fall, är att vi alla har olika känslosystem. Vad vi lärare väljer att göra kan hos studenterna ibland aktivera det känslosystem som handlar om hot och fara (vilket leder till att studenterna kan känna sig dumma, osäkra och omotiverade), och ibland det känslosystem som handlar om nyfikenhet (vilket stärker kreativitet, upptäckarglädje och uthållighet). Det är lätt att tänka att motivation bara är studenternas problem, men vi kan alltså genom vårt agerande förstärka eller förminska studenternas möjligheter till lärande. Vad väljer du?

Samma sak tas upp av FITech, en sammanslutning av tekniska högskolor i Finland som erbjuder öppna fortsättningskurser för framför allt yrkesverksamma. I deras utmärkta och öppet tillgängliga Design Book for Online Learning framhålls känslor som en av flera viktiga komponenter för framgångsrikt lärande. Komplext lärande kräver långsamt medvetet tankearbete, vilket i sin tur förutsätter en trygg miljö. Och det är inget som uppstår av sig självt, utan det skapas till stor del genom den ton som läraren sätter i kommunikationen med studenterna.

Så visst gjorde Descartes ett stort misstag när han en gång försökte separera kropp från medvetande. Det ena kan inte existera utan det andra, och känslans betydelse för lärandet kan inte nog understrykas.

 

 

Ryktet om föreläsningens död är betydligt överdrivet

Föreläsningen som undervisningsform har dödförklarats många gånger och i högskolepedagogiska kretsar behandlas den, tyvärr, tämligen styvmoderligt. Den har länge setts som symbolen för en förlegad syn på lärande där läraren mässar på och studenten under andäktig tystnad antecknar varje ord. Men den bilden är en halmdocka, en orättvis nidbild, för det är oftast inte så det går till idag. Visst kan vi se sådana tendenser ibland, men föreläsningen av idag rymmer så mycket mer. Många föreläsningar är numera betydligt mer öppna och interaktiva. Även om ordet “föreläsning” finns kvar har innehållet förändrats, liksom relationen mellan lärare och studenter. Vilken roll spelar då föreläsningen idag och i framtiden? Baserat på mina egna erfarenheter och iakttagelser under tjugo år som lärare och tio år som pedagogisk utvecklare tycker jag mig kunna se tre distinkta aspekter.

Man speaking in front of crowd

Foto av Miguel Henriques via Unsplash

En föreläsning, eller ännu hellre en föreläsningsserie, bidrar till att skapa en struktur. Föreläsningarna kan bli en karta över ämnesinnehållet och kan i vissa kurser till och med utgöra större delen av innehållet. Föreläsningsschemat skapar också en rytm i kursen och blir ett ramverk för att passa in övriga läraktiviteter och studenternas eget arbete. Innehållet portioneras upp i lagom stora bitar. En klassisk fråga från studenter är om det är läroboken eller föreläsningarna som styr vad som kommer på tentan. I allmänhet är det svårt att hävda att det ena eller andra av dessa synsätt skulle vara mer produktivt. I vissa kurser är det naturligt att innehållet definieras av en uppsättning texter, i andra är det mer naturligt att innehållet definieras av det som händer på föreläsningarna. Det viktiga är att det är tydligt för alla inblandade vad som gäller. Det är olyckligt om den officiella linjen är att det är läroboken som definierar kursen, medan föreläsningarna i praktiken bara är muntliga presentationer av det som står i boken. Då är det inte konstigt om få väljer att faktiskt läsa boken.

Föreläsningen som undervisningsform kan också fungera som en ritual, både i positiv och negativ bemärkelse. Sedan lång tid tillbaka är föreläsningsformen intimt förknippad med det akademiska livet, och så kommer det antagligen vara under många år, även om andra typer av läraktiviteter dyker upp som komplement. Bara genom att sätta etiketten “föreläsning” på en aktivitet skapas nedärvda förväntningar på vad som ska äga rum, förväntningar som vi behöver förhålla oss till. Studenterna kan ibland ge uttryck för att det kan kännas skönt att bocka av att man deltagit i en föreläsning eller tittat på en förinspelad film. Den omedelbara känslan kanske inte är att man har lärt sig något, men det skapar en känsla av att komma framåt, vilket inte ska föraktas. Föreläsningen kan ibland vara första mötet med ett innehåll, om studenten inte läst boken i förväg, och lärande måste få ta tid. Därför är det svårt att mäta effekterna på lärandet av enbart en föreläsning, isolerad från allt annat som händer i kursen och i huvudet på studenten.

Den mest kraftfulla rollen som föreläsningar spelar är som berättelser. Det talade ordet har ju en betydligt längre historia än det skrivna. Föreläsningar ska inte i första hand vara underhållande, men ju fler sinnen och ju mer känslor som aktiveras hos studenterna, desto större aktivitet skapas, vilket i förlängningen verkar positivt på lärandet. Få lärare är intresserade av att vara estradörer, men även vi mediokra föreläsare kan ha nytta av att tänka lite dramaturgiskt när vi planerar våra föreläsningar. Föreläsningen har dessutom en unik här och nu-aspekt, en omedelbarhet som inte går att skapa med texter och som inte riktigt kan återskapas med inspelningar. Föreläsningen är en sammanhållen helhet med en tidsdimension som gör den lämpad för att illustrera dynamiska förlopp. Först är det på ett visst sätt, sedan händer något, vilket leder fram till något annat.

Jag måste erkänna att jag gillar att föreläsa och jag tror att jag gör det rätt okej. Däremot har jag med tiden blivit lite mer återhållsam och väljer nu att föreläsa endast om det inte finns något bättre sätt att stimulera lärandet. Jag tror att det kommer finnas gott om plats för bra föreläsningar i framtiden, men att slentrianmässigt planera in en föreläsningsserie, bara för att alla förväntar sig det, är jag mer skeptisk till. Håller du med mig? Vilken roll spelar föreläsningen i din kurs, idag och i framtiden?