Det goda lärandet

Är det någonsin okej att skylla på studenterna när en kurs går dåligt? Nej, det är det förstås inte. Maktförhållandet mellan lärare och student är sådant att det aldrig är acceptabelt att lägga skulden hos studentgruppen, inte ens i det stängda fikarummet. Innebär detta att det alltid är lärarens fel? Nej, det är förstås inte heller särskilt produktivt att skuldbelägga enskilda personer. Undervisning och lärande är komplexa processer som vi tyvärr ibland tvingas koka ner till hårda siffror. De tre indikatorer som förföljer oss som lärare är:

  1. Kursvärderingar
  2. Genomströmning
  3. Avhopp

Det här är oerhört trubbiga mått och jag tror inte att någon på allvar hävdar att det finns en direkt och enkel koppling mellan dessa siffror och utbildningskvalitet. Däremot kan de, om man använder dem på rätt sätt, fungera som signaler på i vilka hörn det är värt att titta vidare. Varför fick den här kursen plötsligt mycket sämre kursvärderingar? Varför är genomströmningen i den här kursen mycket sämre än i resten av programmet? Varför hoppar så många studenter av efter tredje terminen? Bland de tusentals kurser som vi ger behöver vi något sätt att snabbt identifiera var vi ska fokusera våra kvalitativa frågor, och då är dessa indikatorer bra verktyg.

Men man kan också vända på steken. Istället för att leta efter fel kan man fundera över vad som är rätt. Vad består “det goda lärandet” av? Vilka faktorer är det som tillsammans bidrar till att skapa det optimala lärandet, om nu något sådant existerar? För många år sedan – efter att ha lidit igenom lite för många diskussioner som ältade kursvärderingarnas roll – började jag fundera över vilka processer det är som ligger till grund för det goda lärandet. Den bild som jag då ritade upp för mig själv satte jag sedan på väggen på mitt kontor, mitt i blickfånget, så att jag alltid skulle ha fokus på det som bidrog till det goda lärandet.

Håller du med? Är det någon viktig aspekt som jag har missat?

Det goda lärandet i tio steg

Det goda lärandet

  1. Fakulteten beställer en kurs som passar in i programmet.
  2. Studierektor gör en rimlig planering för personal och övriga resurser.
  3. Examinator och övriga lärare gör en rimlig plan för undervisningen.
  4. Studenterna anländer väl motiverade och med relevanta förkunskaper.
  5. Undervisningen ger studenterna ramar och stöd för lärandet.
  6. Studenterna arbetar målmedvetet.
  7. Kursen ger en rättvis och relevant bild av ämnet.
  8. Examinationen genomförs i linje med kursens mål och med rimligt resultat.
  9. Kursen utvärderas av studenter och lärare och goda idéer tas tillvara.
  10. Studenterna har med sig de kunskaper och färdigheter som behövs.

Myten om enknappslösningen

Tänk om det fanns en enda knapp som du kunde trycka på och så fungerade allting direkt. Inte en massa konstiga menyer, kryssrutor och koder utan bara ett klick och så är du igång. Jag har hört det här önskemålet många gånger, mer eller mindre uttalat, och kanske särskilt när det gäller att strömma eller spela in föreläsningar. I grund och botten är det ett sunt och vettigt krav. Det är klart att tekniska lösningar ska vara så enkla och smidiga som möjligt.

Fördelarna med en enknappslösning är uppenbara:

  • Det är enkelt – Inga krångliga inställningar eller inloggningar krävs, utan det är bara på/av som gäller.
  • Det är snabbt – Man behöver inte lära sig en massa saker i förväg, utan det är bara att trycka och sedan köra på som vanligt.

Men enknappslösningen kan vara bedräglig. Om man tittar lite närmare på vad som faktiskt krävs för att skapa den där magiska knappen finns det nackdelar:

  • Det är dyrt – Lösningen måste specialanpassas efter den specifika verksamheten och dessutom krävs en kader av supportpersonal i kulisserna för att ta hand om eventuella problem.
  • Det är statiskt – Knappen gör samma sak varje gång. Den kan inte anpassas efter situationen och det går inte att göra något kreativt utanför de givna ramarna.

Vi ska aldrig ge upp jakten på den perfekta lösningen, men ibland kan det vara bra att vara lite mer realistisk. Drömmen om enknappslösningen blottar också en grundläggande utmaning: att  “problemet” placeras utanför en själv, hos någon annan. Jag ska inte behöva förändra mig, resten av världen ska anpassa sig. Men i realiteten finns det inga framtidssäkra lösningar som inte innebär att du behöver lära dig något nytt.

Så önska dig inte några enknappslösningar. Önska dig hellre tid för kompetensutveckling istället. Kompetensutveckling som hjälper dig att

  1. behärska tekniken (vilket de flesta tack vare pandemin har kommit långt med idag), men framför allt
  2. förstå när och hur tekniska lösningar ska användas och hur de kan vara en naturlig del av designen av en kurs, redan från början.
En obegriplig kontrollpanel med en massa konstiga knappar

Okej, det här kanske är lite väl komplicerat.

Kära kollega…

Jag jobbar med förändring. Först och främst av mig själv, därefter mina närmaste medarbetare, sedan hela organisationen och till slut hela världen. Men främst av mig själv. Förändring och lärande är ömsesidigt hoptrasslade med varandra. Lärande är en varaktig beteendeförändring och förändring är inte riktigt möjlig utan ett lärande.

Det finns många som har ambitionen att ändra på andra människor. Det organiserade lärande som vi påstår äger rum på skolor och universitet är ett exempel. Politisk verksamhet är en annan. Och ibland finns det ett slags mellanting av dessa i form av olika trender och idéer som tävlar om uppmärksamhet och utrymme inom våra lärosäten.

För många verkar ilska vara en utgångspunkt för att vilja förändra. “Det är något som inte funkar här! Någon måste ta ansvar!” Och i stunden kan det kännas så skönt att vara arg, att riktigt vältra sig i det. Man hittar likasinnade runt kaffebordet, slipar på sina formuleringar och broderar ut sina anekdoter. Och plötsligt kallas det till möte, om den där frågan som du har brunnit för så länge. Nu, äntligen, ska de få veta att de lever!

Men vad tänker du ska hända sen? När du har stått upp för din rätt, när du har öst ur dig allt det där arga? Tänker du dig att motståndaren ska lägga sig platt, erkänna alla sina misstag, göra offentlig avbön och inrätta dig som chef för hela världen så att det äntligen kan bli precis som du vill? Och att få folk att avgå är aldrig en vinst. Att avgå är inte att ta ansvar, det är att fly. Och för varje ärkenöt som avgår står det tio till i kulisserna som väntar att ta över.

Om du verkligen vill skapa förändring, svälj din ilska. Lyssna noga på din motståndare. Försök förstå vad det är för inre logik som driver honom. Vad har han för värdegrund, världsbild och visionen? Titta sedan på dig själv. Vad är ditt uppdrag? Vad är din motivation? Kanske är det så att du också behöver förändras. Och framför allt, hur ser den värld ut där både du och din motståndare kan få ut så mycket som möjligt? Det är den världen ni båda ska sträva emot, världen där alla är vinnare.

Jag jobbar med förändring. Främst av mig själv, men lite av dig också – utan att du riktigt vet om det.

Vad är högskolepedagogik?

Det är nu tjugo år sedan jag gick min första kurs i högskolepedagogik och tio år sedan jag själv började arbeta som pedagogisk utvecklare. Kanske börjar det bli dags att på allvar fundera över vad högskolepedagogik egentligen är? Om du väcker mig mitt i natten jag kan säkert ge dig en handfull bra definitioner, men vad är själva kärnan?

Oavsett vilka roller vi har så bär vi alla runt på mer eller mindre medvetna bilder av vad högskolepedagogik är eller borde vara. Dessa bilder lyser igenom i det vi säger eller gör. Genom att reflektera kring hur dessa bilder ser ut och hur de formas kan vi bättre förstå varför akademin är som den är.

Några bilder som jag har tyckt mig skönja genom åren återfinns nedan, i lite tillspetsad form. Jag vill inte påstå att någon av dem är mer eller mindre rättvis, utan det är bara ett urval som jag snubblat över hos mig själv och andra. Känner du igen dig? Är det någon bild som saknas? Är det någon bild som vi borde göra upp med?

(Och jag vill triggervarna känsliga läsare att jag tillhör en generation som inte kan närma sig verkligheten på något annat sätt än genom ironi. Jag vet att det finns både äldre och yngre som har svårt att se tjusningen i detta, men till er vill jag säga att det här helt okej att vara tråkig. Och du är inte ensam.)

Toolbox

Photo by Tekton on Unsplash

Är högskolepedagogiken en verktygslåda med saker som ska göra nytta?

  • En skiftnyckel med vars hjälp delar av kursen som inte fungerar kan skruvas rätt så att allt funkar igen.
  • En pekpinne som ledningen kan använda för att disciplinera lärare som inte sköter sig.
  • En schweizisk armékniv som kan användas till allt, men som ofta blir liggande eftersom det är enklare att bara använda en hammare till alla problem.

Är högskolepedagogiken ett skafferi med nyttigheter och godsaker som ska konsumeras?

  • Ett strössel som kan dekorera kursen och göra den mer tilltalande och kanske lite mer lättsmält.
  • En broccolibukett, viktig och nyttig för kursen (har mamma sagt) men kanske inte det godaste man kan äta.
  • Ett smörgåsbord med något för alla, där risken är att man äter sig så mätt att man inte orkar göra något på hela dagen.

Är högskolepedagogiken ett apotek med saker som kan förbättra hälsan och allmäntillståndet?

  • Ett plåster som man kan sätta på något som gör ont, även om det ibland kanske räcker att blåsa på det.
  • Ett vaccin som alla bör ta för att vara på den säkra sidan.
  • Ett universalläkemedel som lindrar leda, högskolevärk, skrivklåda, m.m.

 

Lucka 21: Universitet utan väggar

Med jämna mellanrum bör vi stanna upp och reflektera över vad vi håller på med. Vi kan göra det enskilt eller i grupp och med olika breda perspektiv. För ett tag sedan initierade rektor ett stort sådant arbete, LiU 2030. (Om du är anställd på LiU kan du se underlaget på intranätet.) Vi har alla fått flera möjligheter att påverka processen och i början av nästa år kommer ett slutligt beslut att fattas.

I väntan på detta kan det vara intressant att kika på hur funderingarna går runt omkring oss. European University Association (EUA) formulerade för snart ett år sedan en övergripande vision för högre utbildning i Europa, Universities without Walls. De gör en intressant analys av de utmaningar vi står inför i vår del av världen, samtidigt som de formulerar en vision för hur vi ska ta oss an dem.

When looking to the future, we envision universities without walls; these are universities that are open and engaged in society while retaining their core values. All of Europe’s universities will be responsible, autonomous and free, with different institutional profiles, but united in their missions of learning and teaching, research, innovation and culture in service to society.

Rapporten listar nio värden, här nedan fritt översatta och försedda med passande illustrationer. Håller du med? Saknar du något viktigt eller vill du tona ner något?

Nio kärnvärden från rapporten "Universities without walls"