Framtidens lärande

På SVT och SVT Play kan man just nu se dokumentärserien ”AI: hot eller möjlighet”. AI är förstås inte den enda framtidsutmaningen men stora förhoppningar sätts till att AI också kan bidra att hantera utmaningarna som handlar om miljö och hållbarhet. Kanske kan AI bidra till att hantera energi- och klimatkrisen? Dokumentärserien strävar efter att ge en hyfsat balanserad bild av de förväntningar som vi har på AI och hur denna teknik kan komma att påverka samhälle och ekonomi i framtiden. I det första avsnittet blåser man upp bilden av ett nytt teknikkrig mellan USA och Kina där kampen om tillgången till stora datamängder beskrivs som kampen om ”den nya oljan”. I det andra avsnittet diskuteras farhågor och förhoppningar med AI. Företagare, ingenjörer, sociologer och aktivister kommer till tals och ger olika bilder av vad som väntar. Mycket av detta är naturligtvis är ren och skär spekulation men tillräckligt många implementeringar visar ändå att produktion, översättning, transporter, miljö- och och hälsosektorn redan påverkas i hög grad.

Att diskutera AI och ny teknik överhuvudtaget utifrån positionerna ”hot eller möjlighet” är förstås ett standardgrepp inom discipliner som diskuterar framtiden, ny teknik och sociala och ekonomiska förändringar, t ex inom teknik- och vetenskapsstudier, filosofi, dataetik och informatik. Det är vanligt att diskutera detta i termer av ”machine learning” snarare än artificiell intelligens. Det förra begreppet ger en mer processuell och mekanistisk syn på fenomenet medan det senare framstår som något av en demonisering av potentiellt fientliga intelligenser som ”redan finns”. En aspekt som ännu inte figurerat så mycket i dokumentärserien är vilka implikationerna kan vara inte bara för ”machine learning” utan också för det mänskliga lärandet. Ofta framställs det som att maskinlärandet i alla avseenden kommer att övertrumfa den mänskliga kognitiva förmågan. Triumfen för Googles AlphaGo över den koreanske Go-mästaren Lee Sedol ses som den paradigmatiska segern över det mänskliga intellektet.

Men vilken plats finns för det mänskliga lärandet i en tid när så stora förhoppningar knyts till maskinernas kompetens? I rapporten For a Meaningful Artificial Intelligence diskuterar några franska forskare under ledning av matematikern och politikern Cédric Villani de utmaningar som AI innebär för Frankrike och Europa. Här målas återigen, precis som i SVT-dokumentären, upp en bild av hur AI-giganterna USA och Kina kapprustar med data och hur Europa riskerar att hamna i kläm mellan dem. Eller på efterkälken. Villani och hans kollegor ger datapolitiken ett mänskligt ansikte. Det skall handla om en ”meningsfull” AI, dvs. en datapolitik som stödjer de socialliberala mål som karaktäriserar det europeiska projektet. Här behandlas också den högre utbildningens och forskningens roll. De förespråkar på karaktäristiskt franskt och elitistiskt manér upprättandet av ett mindre antal exklusiva AI-institut som skall konkurrera med höga löner för att förhindra brain drain till USA och Kina. Men de pekar också på implikationerna för det mer generella lärandet.

”…formal education and lifelong learning should be overhauled in order to promote experimental teaching methods that can help graduates and staff develop the  creative skills that are becoming increasingly vital.” (s. 12)

Tematiken om lärandet illustreras också på ett briljant sätt i Ian McEwans roman Machines like Me som beskriver en kärlekstriangel som inkluderar Adam, en ”syntetisk människa”. Här handlar det förvisso inte om högre utbildning per se, men om lärandet generellt sett. Adam lär sig det mesta med explosiv hastighet. Men det finns vissa saker han inte kan lära sig. I en roman som ger uttryck för humanistiska värden kan vi gissa vad detta är. Han kan älska, men han kan inte leka.

Frågorna om framtidens lärande är många. Det handlar om både kognition och känslor. Vad är implikationerna för den högre utbildningen i en tid när maskinlärandet tycks prioriterat? Hur kan AI förändra den högre utbildningen utformning och inriktning? Vilken roll spelar känslorna för lärandet? Bör vi anpassa den högre utbildningen efter maskinlärandets behov? Vad av det som vi gör idag inom den högre utbildning kommer att vara viktigt och omistligt även i framtiden? Vilka generiska kompetenser kommer även fortsättningsvis att vara centrala och vilka nya generiska kompetenser kan tänkas komma till?

Dessa frågor och många andra kommer vi att ventilera under årets Pedagogikdagar på LiU 17-18/3 med temat FRAMTIDENS LÄRANDE. Förutom de två plenarföreläsarna, Åsa Nilsonne, professor vid KI och författare samt Jan Gulliksen, professor och vicerektor för digitalisering på KTH, kommer många av kollegorna att utifrån egna exempel och erfarenheter diskutera frågor som knyter an till framtidens lärande. Allting kommer inte att handla om AI men alla kommer att relatera till framtidsdimensionen.

I de avslutande paneldebatterna medverkar kollegor som under de senaste åren fått pris – av studenter, av kollegor, av studentkårer – för sina pedagogiska insatser vid de olika fakulteterna. I paneldebatten i Norrköping den 17/3 medverkar Per Whiss, Zoltan Szabo, Carl-Magnus Carlstein, Anna Lombardi och Örjan Dahlström. Dagen efter (18/3) i Linköping medverkar i paneldebatten David Engblom, Linnea Tengvall, Christina Samuelsson, Fredrik Stahre och Marco Kuhlmann.

Vi är mycket glada att kunna inkludera dessa pristagare i en debatt som handlar om framtidens lärande!

Välkomna till Pedagogikdagarna 2020! Här kan du anmäla dig.

/Per-Anders

1+