Ta hjälp av en IKT-pedagog!

CC BY Expert Infantry, Flickr

CC BY Expert Infantry, Flickr

IKT-studions nya uppdrag

Sedan årsskiftet 2017/2018 är IKT-studion en del av Linköpings universitets centrum för högskolepedagogik: Didacticum.

Kort förklarat går vi från att vara ett IKT-stöd med studenter (via deras kursansvariga mfl) vid filosofiska fakulteten och utbildningsvetenskap som huvudsaklig målgrupp till att bli en del av den centrala satsningen på pedagogisk utveckling med hjälp av bl a digitala verktyg och IKT via Didacticum.

Vi har nu hela LiU:s lärarkår (oavsett fakultetstillhörighet) som målgrupp och hoppas kunna stötta och omvärldsbevaka i den värld som rör lärande och IKT i högre utbildning. En fot har vi kvar i omvärldsbevakningen av barn- och ungdomskultur i relation till skolans värld och den digitala utvecklingen i samhället i stort – men det som nu övergår i annan regi är den del som haft att göra med vår bevakning av makerkultur och IT som material för skapande. Redan nu finns ett labb i Vallabibliotekets regi (DigiMaker-labbet) där det bl a kommer finnas 3D-skrivare och utlåning av IKT-verktyg för studenter. En del av vår handledning och undervisning riktat mot studenter hamnar även detta i bibliotekets regi. Detta ska hitta sin form och utvecklas för närvarande i samarbete med biblioteket.

IKT-studions föreläsningar för studenter

En vanlig förfrågan har under åren varit en introduktion av generell och ibland praktisk karaktär för olika studentgrupper vad gäller digitalisering, IKT-verktyg, MIK (medie- och informationskunnighet), presentationsteknik, digitalt berättande och creative commons. Dessa teman ska under våren konverteras till digitala format inklusive handledningsmaterial, förslag på efterföljande praktiska övningar m.m.

Vi kommer även kunna fortbilda de lärare som vill fördjupa sig inom IKT-pedagogik i relation till just sina ämnen, men – vi har inte längre möjlighet att ta emot studentgrupper i synkrona möten. Vi delar dock mer än gärna med oss av det material vi har samlat på oss och skapat genom åren. IKT-inslaget i en kurs behöver enligt vår erfarenhet integreras i kursens tema/inriktning där den är en naturlig del av bearbetningen av stoffet istället för att bli en utanpåliggande dimension som inte direkt stimulerar till vidare reflektion.

Tidsplan för detta produktionsarbete kommer inom kort.

Lärare + IKT-pedagog = kursutveckling!

För att underlätta kunskapsöverföring vad gäller IKT har vi gentemot LiU:s lärare identifierat ett antal områden där vi redan nu kan erbjuda IKT-pedagoger via Didacticums koncept Ta hjälp av en pedagog! – just nu under två rubriker: E-lärande vid ett campusbaserat universitet – kursutveckling och praktiska övningar samt Filma en föreläsning – vad går att göra?

En del av detta kommer introduceras vid Pedagogikdagarna 13-14 mars (agenda spikas i dagarna) men också via öppna workshop under året.

En annan nyhet är att vi även blir fler som sysslar med just IKT-pedagogik, där representanter nu finns från flera olika fakulteter och med infallsvinklar från olika projekt inom LiU. Dessa personer är knutna på olika % till Didacticum och samordnas av Anna F Söderström.

Har du frågor och funderingar – håll utkik i bloggen, eller maila: iktstudion(a)liu.se
Skulle du vilja ha omvärldsbevakning inom Lärande och IKT: maila iktstudion(a)liu.se

eller följ oss via IKT-spaningar: Lärande och IKT i högre utbildning.

IKT-studion <3 Didacticum = SANT!

Det har varit mer än lovligt tyst i bloggen den här hösten – dels för att föreståndare Anna bloggat en del inom ramen för kursen ONL (Open networked learning) via en extern blogg Learning by doing and failing and doing it again, men dels för att vi just nu står inför en organisatorisk förändring. Detta har gjort att vi har behövt strukturera om höstens projekt, avsluta lösa trådar (där det ens går) och fundera över i vilket format arbetet vi gjort hittills via IKT-studion ska gå att överföra till en lite annan målgrupp: Lärare vid Linköpings universitet, och då även hela Linköpings universitet, inte enbart Filosofiska fakulteten och Utbildningsvetenskap. Istället för att möta en blandning av anställda och studenter blir det mer renodlat inriktat på IKT-pedagogik i en högskolepedagogisk kontext via Didacticum. Vissa delar kommer tas med (digitalt berättande, presentationsteknik, multimodalt skapande till undervisning, sladdskola m.m.) medan den del som handlat om ett laborativt och undersökande förhållningssätt kring makerkultur och IT som material i ett skapande hamnar efter årsskiftet hos våra vänner på Biblioteket via deras DigiMaker-arena i Vallabiblioteket.

Så, från 1/1 2018 tillhör IKT-studion Didacticum och hjälper på detta sätt lärare vid LiU att utveckla sina pedagogiska idéer med hjälp av IKT – för att i sin tur kunna agera förebilder gentemot sina studenter.

Som student och/eller Makerspace-intresserad är det primärt Vallabiblioteket du vänder dig till efter 1/1.

Det sker samverkan mellan de olika aktörerna (ja, vi pratar med varandra), men detta är våra primära ansvarsområden framöver.

Att arrangera ett pop up makerspace

IKT-studions uppdrag har gått ifrån ett väldigt brett och undersökande förhållningssätt, till att rikta in sig alltmer på hur IKT-verktyg kan användas i ett lärande.

Vid vårt pop up makerspace förra veckan tog vi därmed med både analoga och digitala verktyg som är representativa för den verksamhet vi bedriver just nu. Det är ett stråk av det vi kallar digitalt berättande, makerkultur, analoga projekt för att förstå, förklara och lära ut om teknik, datalogiskt tänkande och hur det bör vara relevant i olika ämnesområden.

Dessutom driver vi även frågor kring hur vi kan stärka den generella kunskapen om hur teknik funkar, hur internet funkar – därav vårt väldigt analoga IKT-memory och engagemang för frågor som digital delaktighet.

Att kunna identifiera och särskilja olika sladdar är en ibland förbisedd kunskap, som ändå behöver nötas in. Detta för att du som användare av teknik i olika sammanhang ska vara bättre rustad för den typen av problemlösning som många värjer sig för och gärna undviker när den uppstår.

Om ljud/bild/projektor inte funkar som du tänkt dig, hur gör du då? Kommer teknikstrul kunna vara den eviga ursäkten för att aldrig våga prova att digitalisera åtminstone en liten del av ett undervisningsmaterial?

Många projekt, diskussioner och workshops som vi arrangerar – oavsett målgrupp, landar också ofta i en central fråga. Frågan om tid. Tid att sätta sig in i ny teknik, tid att lära sig om vilka sladdar som behövs för ett professionellt användande av IKT – något som helst inte ska ske under panikartade former där och då när undervisningen sker. För även om inte alltid intresset är på topp behöver vi alla ha ett grundläggande praktiskt kunnande – för i förlängningen tror jag att det bygger självförtroende att pröva mer digitala verktyg. Om inte annat kanske det även sparar lite tid att kunna felsöka och därmed få igång sin lärandeaktivitet betydligt snabbare än då en inte kunde något alls om teknik.


Febril aktivitet – med hjälp av analoga och digitala verktyg skapar Anna och Linnea ett IKT-memory för att stötta inlärningen av viktiga IKT-begrepp

Om skärmskam

Med jämna mellanrum blossar en debatt upp om barn och unga på nätet – oftast i nära samband med att antingen Statens medieråd eller .SE-stiftelsen kommit ut med en rapport som redovisar hur vi i Sverige idag använder medier och internet. Som ett led i detta lyfts främst delrapporterna som behandlar hur barn och unga disponerar sin tid och vilka tekniska hjälpmedel som används för detta. Nu senast var det Unga & Medier 2015 – som även fått en särskild del som går under rubriken Småungar & Medier 2015. Som på beställning följer en debatt där media gärna vill ta in kommentarer från personer som är för eller emot. Forskning ställs mot magkänsla, empiri blandas upp med anekdotisk bevisföring. Det väcker alltid mycket känslor när det gäller barn och unga. Diskussion pågår i SVT Debatt och på Twitter under #skärmtid . Det väcker såpass starka känslor att det förekommer både glåpord och hatiska kommentarer.

Och debatten når ju förstås de där föräldrarna som är utpekade i statistiken, som har haft råd att köpa surfplattor och smartphones och det finns alla möjliga sätt att hantera statistiken och omgivningens reaktioner på den. Sam Sundberg beskriver känslan som väldigt lätt dyker upp med ordet skärmskam i sin krönika Skärmens glitter och hålen i våra själar. För det är – oavsett vilken “sida” du valt så väldigt lätt att känna sig skamfylld när en tar de till synes lätta vägarna i sitt föräldraskap. För det är klart att det händer – särskilt när en själv som vuxen har både tillgång till smartphones, plattor och datorer i jobbet och privat – att det ibland blir den enda problemlösningen just där och då. Att dra fram surfplattan när barnet bara måste hållas vaket i bilen på väg hem, eller när det verkligen behövs en rejäl avledningsmanöver för att öht få frisera den alltför långa pannluggen eller när tröttman totalt övermannar en en gråtrist onsdag i november.

För egen del – på det högst anekdotiska planet vad gäller empiri, försöker jag ändå att skapa mig en uppfattning om vilken värld mitt barn möter och kommer fortsätta möta, med eller utan vägledning av någon vuxen. Utmaningen är, för mig som förälder att problematisera och lyfta aspekter i användandet som går bortom den användning som vi faktiskt alla tenderar att hamna i av ren slentrian (oavsett ålder bör tilläggas), nämligen att vara sociala och för att underhålla oss. Det ligger inte alltid i vår natur att per automatik koppla det till sånt som kanske kräver lite mer av oss – till ett lärande, till ett skapande av innehåll, till automagisk förmåga till källkritik, till innovationer och kreativa lösningar.

Det som vi möts av i plattor och telefoner är oftast olika appar – jag brukar hävda att per varje bra app går det 9 dåliga och det är svårt att hitta rätt ibland. En bra resurs för att reda ut detta är recensionssidan Pappas appar och även Skolappar som kopplar apparna till olika förmågor som övas och även till läroplanen. De som inte ännu recenserats eller ej finns med där laddar jag inte ens ner.

YouTube 10 år – av högt och lågt

Det svåraste att hitta en lagom nivå på är YouTube – denna uppsjö av högt och lågt. Till en början var lösningen för oss att stänga av wi-fi – men det lärde sig barnet rätt snabbt att genomskåda. Att ta bort appen helt är inte helt lätt heller eftersom den kommer i grundinställningarna. Till en början försökte jag att skapa spellistor med “godkänt” innehåll – men YouTube är smart, den ger förslag på vad användaren kan tänkas vilja se och det är väldigt lätt att klicka sig bort från spellistan och hamna i helt andra videos utan att ens ha använt sig av tangentbord och sökruta.

Jag har istället försökt följa med och se vad barnet gillar och en av favoriterna är just nu för min 3-åring sk unboxing-videos, ett fenomen som i stort sett går ut på att du ser på hur någon öppnar paket/kinderägg/saker inklädda i lera för att sen visa upp vad som fanns i. Oftast då en leksak. Det finns olika teman – Disney, Angry birds, Marvels superhjältar, Play-dooh – beroende på vem som är sponsor. För mig var det först obegripligt vad som orsakade populariteten men när jag började undersöka saken visade det sig ha sitt ursprung i att även vuxna tycker att det är roligt att se på när någon öppnar paket/visar vad de köpt. The Guardian har skrivit om det Unboxing- the YouTube phenomenon that lets you see what you are getting. Nu möter mitt barn alla dessa varumärken i vardagen ändå – men dessa filmer förstärker ju givetvis den exponeringen och jag försöker “späda ut” det med andra typer av filmer/input.

Det som nu har kommit – och som jag kan se en potential i – är en relativt ny YouTube Kids-app. Den är fortfarande nerlusad med oförskämt mycket barnreklam – men är något lättare att reglera än den vanliga YouTube-appen. Här finns fortfarande “köpta” kanaler som leksaksföretag ligger bakom.

“Kom nu då? Vaddå? Barnprogram i TV2!”

Ja jag är ett stort fan av SVT och SR – det är kul att se att Barnkanalen finns som kanal, app och webbsida. Även SR:s Radioapan är en värdefull resurs – där framförallt appen gjorde mitt barn intresserad av att navigera även på hemsidan. Men det intressanta i utvecklingen av dessa olika format är att både vi vuxna och våra barn blir alltmer vana vid när-det-passar-tittandet. Att det är svårare nu att säga att “Bolibompa är slut” när det fortsätter och finns dygnet runt via andra plattformar. Inom utbildning pratar en om synkrona och asynkrona lärandeaktiviteter och det är en intressant utmaning att applicera detta även på skärmtid och det vi väljer att konsumera när det passar oss, inte när det råkar dyka upp i tablån. Jag funderar mycket hur detta kommer att påverka oss inom utbildningsväsendet framöver.

Och nej – jag kommer aldrig riktigt förstå fullt ut vad som lockar i just det innehåll som min 3-åring föredrar, men jag försöker se vad jag kan göra för att stimulera till något mer än bara passivt tittande. Sen saknas det alldeles för ofta förståelse för vad det är som görs vid tiden framför skärmen – det är rätt symptomatiskt att det i beskrivningen av android-appen Screentime står:

“You have played enough games. Please put down the device and do something creative.”

Att försöka sätta sig in och förstå vilken värld barn möter med hjälp av olika medier är betydligt mer konstruktivt än att förbjuda och indirekt se ner på den populärkultur som oftast konsumeras av de yngre generationerna. Varför anser skaparna av appen Screentime att det inte går att göra något kreativt i ett spel eller med hjälp av en mobil enhet? Vad gör den analoga världen så mycket “finare” än den digitala. I en artikel i Sydsvenskan finns också slentrianlösningen på alla problem som kommer av nya fenomen (oftast kopplade till barn/unga och populärkultur): Varning för barn! (ledtråd: Hopp och lek utomhus löser alla problem!)

Jag rekommenderar varmt rörelsebaserade spel, där du måste ge dig ut, kan använda spelets motiverande aspekter och leta skatter eller lägga ut egna (geocaching), erövra zoner i din stad (Turf) eller kriga om konstverk, kyrkor eller naturstigar (Ingress). Och försök att haka på de initiativ som uppmuntrar vuxna till att bli mer närvarande på nätet – för att skapa förståelse och även ökad trygghet. Att nätvandra kan vara minst lika viktigt i framtiden som att morsor och farsor nattvandrar på stan en lördagnatt. Och att alltid vara lika exemplariskt källkritisk som vi åtminstone tenderar att vara en dag om året – oavsett om det som delas är en bild, en film, en text eller en statusuppdatering.

Det är min – högst anekdotiskt belagda – fundering kring föräldraskap i dessa skärmskamstider. Och i vanlig ordning så finns det – tack och lov – utrymme för alla möjliga infallsvinklar, baserat på att barn är individer, är olika och så även deras mer eller mindre tech-nördiga föräldrar.

IKT-spaning för 2013

Vad hände 2013 och vad kommer fortsätta påverka under 2014?

Det digitala innehållet

I begynnelsen var ordet. Ja, de textdrivna sidorna finns kvar (Wikipedia fortsätter utvecklas och användas) men kompletteras allt mer med innehåll av multimodal karaktär – som vi gärna konsumerar och producerar via en mobil enhet. Vikten av responsiv web design (dvs webbsidan känner av och anpassar sig efter vilken enhet som används för att besöka sidan) blir allt mer tydlig.

Vikten av kunskap inom programmering lyfts allt mer – och en del menar att det bör vara minst lika viktigt som många andra ämnen i svenska skolan. De startar CoderDojos, begrepp som digital slöjd nämns i relation till sk hackerspaces där bland annat Stockholm Makerspace är ett exempel. För iOS finns nu även appen Hopscotch, som lär barn (och vuxna) programmera.

Arkiv med kulturarvsfokus öppnas upp och har gjort under ett par år, men det blir allt mer som görs tillgängligt: Designarkivet i år, medan K-samsök och klassiska Projekt Runeberg har funnits med ett tag nu (Project Runeberg i över 20 år). Historiskt innehåll blir alltmer tillgängligt, men även SVT öppnar sina arkiv och museer öppnar upp sina samlingar digitalt. Biblioteken fungerar här som ett ovärderligt stöd – oavsett om det är arkiv eller litteratur som digitaliseras.

Teknikutvecklingen fortsätter gynna möjligheterna till produktion också – användarna kan skapa eget material, av multi-modal karaktär. Podcasten har fått en revival – dock främst med enbart ljud. Och detta hakar även i det som kommer att påverka oss inom en utbildningsorganisation: Kunskapsförmedling, öppna lärresurser och föreläsningar på webben.

IKT och utbildning 2013

2013 var på intet sätt unikt i att leverera ett antal “buzzwords” vad gäller IKT och utbildning. Surf/lärplattornas genombrott resulterar i reflektioner kring användningsområden i skolans värld, recensionssidorna Skolappar och Pappas appar blir högaktuella. Skolan stöttas av entusiastdrivna projekt, medan Skolverket rapporterar att det fortfarande finns yrkesverksamma lärare som inte har tillgång till en egen dator.

I år har vi pratat om MOOC (Massive open online course) och OER (Open educational resources) som aldrig förr – även om begreppen som sådana funnits ett tag, så spiller detta även in på en pågående diskussion kring universitetens uppdrag, hur öppna vi ska vara när det kommer till kunskap och funderingarna kring hur detta går att applicera och använda i utvecklingen av ett huvudsakligen campusbaserat universitet.

Och så förstås – flipped classroom (flip teaching, inverted classroom, flippat klassrum etc), ett begrepp som för många kommit att enbart handla om film. Men – det är (oavsett vald teknik) snarare en fråga om att “vända” på pedagogiken och göra läxan i klassrummet och ta del av innehållet/föreläsningen hemma. I samband med detta dyker även olika lösningar för responssystem upp – ja lite mer digitala än vanlig, analog handuppräckning.

Vi pratar alltmer spel i relation till lärande, spelvärlden och den verkliga världen går alltmer ihop och skapar tankar om ARG (Alternate reality game). Att bygga in element från spelvärlden i t ex MOOC-kurser är en alltmer vanlig implementering av det som kallas gamification. En som hävdar att gaming kan göra världen bättre är Jane McGonigal som har en sevärd föreläsning på TED: Gaming can make a better world.

Teknik 2013

3D-skrivare har blivit billigare och skapar intressanta diskussioner om möjligheterna att skriva ut egna reservdelar i hemmet, mer medicinskt inriktade utskrifter såsom organ för transplantation, men också mer kontroversiella utskrifter – såsom vapen och förfalskade juveler diskuterades under 2013.

Surf/lärplattan har nu fått sitt ordentliga genombrott – och det påverkar varje ny verksamhet där den kommer till användning. Den dyker upp i svenska hem, men också i skola, äldreomsorg och på arbetsplatser. Och den stora frågan 2013 har varit att hitta de bästa apparna – baserat på de behov användaren har.

Den största teknik-hypen kretsade kring Googles glasögon, “Google glass” som till en början enbart testades av en person i Sverige, Eva Mårell-Olsson, en forskare vid Umeå universitet. Nu återstår att se om hypen kan fångas upp och leda till någonting mer. Den hakar i tanken om förstärkt verklighet (augmented reality) – men frågan är när denna typ av teknik blir kommersiell på en bred front. Läs gärna mer i IDG:s artikelserie om Google Glass.

Individen och samhället…och alla de där som vill veta vad du tycker och tänker

2013 var året då vi lärde oss förkortningar som NSA, FRA, PRISM – och att det hängde ihop med övervakning på nätet, något som funnits med i den politiska agendan för bl a Piratpartiet under ett par år nu. Men i och med detta lyftes frågorna allt mer – och det är fortfarande något vi bör få mer kunskap om för att kunna greppa vad det kan innebära i förlängningen. Till det kommer även diskussionen kring att några få “giganter” styr agendan kring lagring och hantering av personuppgifter – en agenda som är svår att få ta del av. Hur Google och Facebook kommer använda sin makt över nätet ska bli intressant att se framöver.

Och i anslutning till detta behöver vi även lyfta diskussionen kring hur vi även i framtiden ska skapa ett digitalt samhälle – där alla ska ha möjlighet att vara delaktiga och även få möjlighet att lära sig hur vi ska hantera informationsflödet, begreppet medie- och informationskunnighet må komma från UNESCO:s rapport från 2011 – men det har allt oftare påtalats som en viktig kunskap inför framtidens digitala värld. Att kunna värdera, hantera och kritiskt granska källor – det är en av de viktigaste kunskaperna att ta med sig in i 2014 – även om det för många anses som självklart. För – bara för att du föds in i den digitala världen innebär det inte att du därmed kan allt om hur information sprids.

Så ska du endast lära dig en förkortning från 2013, så lär dig: MIK – medie och informationskunnighet. Och givetvis – lär dig och andra hur du ska kritiskt granska, använda och konsumera det innehåll som finns i dagens informationsflöde.