Lucka 16: The square peg in a round hole

During university I got tired of the curriculum. I only recovered my interest when I joined a research group in Oncology and worked on a real research project. There we were allowed to design our own experiments, to fail and to reflect about our mistakes. We didn’t get bad grades for that. In fact, we felt trusted and important. We learned as students and taught our peers about other things we were good at.

During postgraduate years, the preferred course was taught in a “chaotic” lab where the teacher said: here you have all reagents, decide for yourself what is the most suitable for your experiment. Improvise and be creative!

The best pedagogic course was an international MOOC (Massive Online Open Course) where we learned from and during the interaction between each other in multidisciplinary and multicultural groups. At the end we produced a blog where we reflected on what we’ve learnt.

But I’ve never reflected on why I liked these experiences so much until now after passing the edx course “Leaders of Learning”. Here, Dr. Richard Elmore presents a frame that helps to organize different points of views about learning, leading, organizing and even designing different learning spaces. It was then he made me think about where did I learn best? Which learning environments did I enjoy the most? Who were my best teachers? Why?
In this video that we co-produced with Filip Levälahti from Arcada, I explain Elmore’s frames more in detail and in this picture produced for the ONL course 2021 we illustrated with examples the way different learners might think about their learning situation.

So, as teachers we are facing an heterogeneous group of students where some will learn best from a structured and teacher-centered approach (Hierarchical Individual), some will enjoy some structure but also group work and interaction with the community (Hierarchical Collective), some will appreciate more a self-pace course they found in the internet where they don’t need to pass an exam (Distributed Individual), some will bloom in personal learning networks (Distributed Collective) and some will go over boundaries in this frame.

Therefore, as a teacher I started to think about what kind of students I wanted to form and how would I do that? If my duty is to make sure the students reach all learning goals, how should I formulate such? Which learning goals and outcomes should I strive for? Should I allow the students to formulate their own learning goals in line with certain topics? What possible ingredients should I incorporate in my courses to engage and motivate the majority of my students?

Now, dissecting the elements that made my experiences so appealing I could identify some factors that resonate somehow in the way we intend to teach at LiU: real world-inspired problems, design, experimentation, allowance to fail and time for reflection, trust, group discussions, multicultural and interprofessional environments, teacher and students interchangeable roles… I am just missing more of improvisation, transdisciplinary projects, creation/production where the students leave the class with something they’ve accomplished and can use sort of more of skillshares or makerspaces.

After revising this model, I also started to think about my son who said to me that he learns more from the internet than in school. I remembered my friend who dropped out from school because “he was bored”, the one student that jumped from engineering to medicine and was taking philosophy courses on the side, the ones learning through Domestika, Coursera, Khan Academy or Edx and tailoring their own curriculum…Logan LaPlante being happy in finding something fulfilling to do for a living…All of these people might not fit in just one learning type, in just one frame and might not thrive in one prearranged educational path, not because they’re are failures but because there must be other opportunities for them to fit in. Maybe we can start designing learning experiences that also accommodate those students who learn best in the collective distributed frame?

If we play with the idea of the future being about active choices, a place where knowledge is everywhere, content is everywhere as well as the teacher, where we learn in networks and in a personalized way maybe we discover that we won’t need to feel like a square peg in a round hole anymore.

Italienska universitet i distansläge

* För uppdaterad information om Coronaviruset och LiU:s agerande rekommenderar jag FAQ-sidan på vår webb *

Milanos universitet, CC BY SA Lingiorgia, Wikimedia Commons

Med anledning av utbrottet av Corona (Covid-19) har alla italienska universitet stängt ner den delen av undervisning som sker på plats på campus. Vid en genomgång av deras webbaserade kommunikation är det intressant att se hur ett universitet gör för att gå över till det flera av dem beskriver som ”distansläge”. Vad kan det innebära? Vad prioriteras och vilka undantag görs?

Nedstängningen av de italienska universiteten verkar sammanfalla med terminsstart, men också examenshögtider. Det har därför inte varit helt lätt att undersöka hur de löst tentor och andra examinationer. Det ska ske digitalt i mesta möjliga mån, men exakt hur det ska gå till är oklart. De är i ett läge där nya studenter får uppropen senarelagda, medan studenter som redan går en utbildning nu får de campusbaserade momenten distribuerade online.

De flesta universiteten använder någon typ av lärplattform (exempelvis Moodle) och videokonferensverktyg. En stor del av universiteten verkar i samband med stängningen ha aktiverat möjligheten att använda Microsoft Teams som ett samarbetsverktyg, men även Google Meet omnämns som ett alternativ för kommunikation online.

Universiteten är mer eller mindre öppna på sina hemsidor med hur detta går till. Milano Politecnico ger intrycket av att ha en inarbetad it-struktur som innebär att de går in i ”distance learning mode” med virtuella klassrum i sin lärplattform.

Det lärosäte som är mest öppen med sina resurser är Milanos universitet. De har stöd för lärare som nu behöver jobba online med olika inspelningsmiljöer (självinspelningsstudio, multimediarum) men också en intensivkurs i digital innehållsproduktion. Det är en sida med sammanställda resurser, guider och kontaktuppgifter för lärare som snabbt behöver konvertera material till digitalt format. Lärarna ges egentligen två alternativ – spela in material och lägg det i en lärplattform eller distribuera aktiviteten online, live.

Det flera av hemsidorna informerar om är att detta är ett tillfälligt sätt att undervisa, och att de som undantas från nedstängningen av campus är de studenter som läser vid program med inriktning medicin och hälsa. En prioritering som ligger i linje med landets stora behov av vårdpersonal i det läge de är i nu.

Hur skulle det se ut vid LiU om vi ställdes inför ett liknande scenario?

Det finns tre viktiga komponenter i det arbete som pågår vid universiteten i Italien som behövs för att kunna jobba online med den undervisning som egentligen skulle ske på campus:

Att kursen har och använder en lärplattform, i vårt fall LISAM.

Att undervisande personal använder möjligheten att skapa digitalt innehåll med hjälp av PowerPoint (Office 365)

Att möten, seminarier, föreläsningar, samarbeten sker med hjälp av Zoom och/eller Teams.

För att använda dessa resurser finns både kurser, Ta hjälp av en pedagog (Didacticum) och ett antal guider att ta del av. Här har jag samlat några av dem.

Verktygsguider för anställda vid LiU

Källor:

De italienska universitet som funnits med i denna spaning är: Bologna, Florens, Parma, Palermo, Padua, Milano, Milano Politecnico, Turin, Rom och Modena. I början av arbetet med denna text hade fortfarande inte Bologna och Florens stängt, det skedde under eftermiddagen den 9/3.

Inspelningsrummen vid LiU

Jag fick frågan hur vi tänkt kring urvalet av teknik och program vid utformningen av Inspelningsrummen vid LiU och bloggen känns som en bra kanal att förmedla lite om bakgrundsarbetet.

Varför har vi valt det vi gjort?

En viktig grundtanke var att det skulle finnas rum på Valla, US och campus Norrköping och att dessa ska se likadana ut innehållsmässigt. Att fokusera på ljudinspelning blev ett sätt att avgränsa inom ramarna tid och resurser – men sen har det varit en fråga om att samarbeta mellan olika professioner och diskutera olika aspekter. Vad finns det för teknik? Hur ser möjligheter till support ut vid LiU? Vad blir Didacticums roll? Vad får det kosta? Hur ska det funka med bokning och inpassering?

Grunden är nu etablerad, med teknikval ändamålsenligt för inspelning av ljud till exempelvis en presentation. Förhoppningen är att uppgradera på sikt, men att det sker i nära samarbete med lärare och därmed kunna få in en behovsanalys som grundas på användarnas önskemål (som sedan synkas med verksamhetens mål och resurser).

De IT-verktyg (mjukvara) som finns i rummet är sådana som finns att tillgå via IT-avdelningen, dock med lite olika möjlighet till stöd. Gäller det Powerpoint och andra Microsoft-produkter – då finns det kurser och drop-in via IT-utbildningar. Gäller det Camtasia går det även där att beställa utbildning via IT (beställningskurs primärt).

Sen finns även programmet Audacity – som finns tillgängligt via vår IT-avdelning, som ett mer avancerat program för ljudredigering, men som det inte arrangeras kurser i från LiU:s sida. Det är ett program med ett engagerat onlinecommunity, där mycket av lärandet sker via Audacity Team med både ett forum och egen wiki.

Att ändå erbjuda ett såpass komplext program i vår inspelningsmiljö var en avvägning – men blev till slut en del av verktygslådan för den som är beredd att på egen hand grotta ner sig i ljudteknik.

Universell design av kurser

Didacticum är med i flera olika nätverk för att få inspiration till vår verksamhet. Ett nätverk är ett resultat av en högskolepedagogisk konferens som vi anordnade tillsammans med Örebro Universitet och Mälardalens högskola, NU2018. I veckan utnyttjade jag den resursen för att vidareutveckla mig själv kring hur vi ska bemöta alla slags studenter. Örebro Universitets motsvarighet till Didacticum, Högskolepedagogiskt Centrum, anordnar en kurs i universell design. Kursens ambition är att lärare ska tänka tillgänglighet från början vid utformningen av en kurs, så att även studenter med olika slags funktionsvariationer ska kunna ta del av högre utbildning. På kursen var vi ett gäng lärare från alla möjliga discipliner, och vi drillades i olika juridiska och praktiska aspekter av tillgänglighet. En stor skillnad från ungdomsskolan är att högskolan kräver en diagnos för att få särskilt stöd. Studenthälsan har ansvar för detta på LiU och deras hemsida är en god hjälp även för lärare.

Hur tillgänglig är din kurs? Kan en person med synnedsättning hänga med i din undervisning? Hur använder du rubriknivåer? Vet du att LiU har campuslicens på hjälpmedlet Tortalk, en talsyntes?

Många av oss tänker nog fysisk tillgänglighet, som platta salar eller ramper, när vi tänker tillgänglighet. Men hur många av oss kommer ihåg att använda mikrofon när vi undervisar? Den klassiska frågan “hör alla i salen mig” är ju rätt korkad egentligen, med tanke på att personer med hörselskador troligen inte hör den. Den minsta anpassning vi som undervisande personal kan göra är att använda mikrofon i de salar de finns.

Många funktionsnedsättningar är osynliga, och viljan att vara öppen med sina svårigheter varierar självklart mellan individer. Ett annat stalltips, vid sidan av mikrofonen, är att vara noga med pauser. De flesta av oss har nog fått frågan av studenter som vill komprimera tiden och strunta i pauserna, men jag tror inte att de som verkligen behöver pausen vågar protestera. Det blir därför vårt ansvar att hålla tider och hålla kvar rasterna.

Didacticum har ännu ingen kurs i universell design, men vi har en seminarieserie kring att möta en heterogen studentgrupp, läs mer och anmäl dig. Jag passar på att slå ett slag för en unik gästworkshop den 12 mars, som hålls av en teckenspråkande kollega.

Varmt välkomna till Didacticum!