Inspelningsrummen vid LiU

Jag fick frågan hur vi tänkt kring urvalet av teknik och program vid utformningen av Inspelningsrummen vid LiU och bloggen känns som en bra kanal att förmedla lite om bakgrundsarbetet.

Varför har vi valt det vi gjort?

En viktig grundtanke var att det skulle finnas rum på Valla, US och campus Norrköping och att dessa ska se likadana ut innehållsmässigt. Att fokusera på ljudinspelning blev ett sätt att avgränsa inom ramarna tid och resurser – men sen har det varit en fråga om att samarbeta mellan olika professioner och diskutera olika aspekter. Vad finns det för teknik? Hur ser möjligheter till support ut vid LiU? Vad blir Didacticums roll? Vad får det kosta? Hur ska det funka med bokning och inpassering?

Grunden är nu etablerad, med teknikval ändamålsenligt för inspelning av ljud till exempelvis en presentation. Förhoppningen är att uppgradera på sikt, men att det sker i nära samarbete med lärare och därmed kunna få in en behovsanalys som grundas på användarnas önskemål (som sedan synkas med verksamhetens mål och resurser).

De IT-verktyg (mjukvara) som finns i rummet är sådana som finns att tillgå via IT-avdelningen, dock med lite olika möjlighet till stöd. Gäller det Powerpoint och andra Microsoft-produkter – då finns det kurser och drop-in via IT-utbildningar. Gäller det Camtasia går det även där att beställa utbildning via IT (beställningskurs primärt).

Sen finns även programmet Audacity – som finns tillgängligt via vår IT-avdelning, som ett mer avancerat program för ljudredigering, men som det inte arrangeras kurser i från LiU:s sida. Det är ett program med ett engagerat onlinecommunity, där mycket av lärandet sker via Audacity Team med både ett forum och egen wiki.

Att ändå erbjuda ett såpass komplext program i vår inspelningsmiljö var en avvägning – men blev till slut en del av verktygslådan för den som är beredd att på egen hand grotta ner sig i ljudteknik.

1+

Universell design av kurser

Didacticum är med i flera olika nätverk för att få inspiration till vår verksamhet. Ett nätverk är ett resultat av en högskolepedagogisk konferens som vi anordnade tillsammans med Örebro Universitet och Mälardalens högskola, NU2018. I veckan utnyttjade jag den resursen för att vidareutveckla mig själv kring hur vi ska bemöta alla slags studenter. Örebro Universitets motsvarighet till Didacticum, Högskolepedagogiskt Centrum, anordnar en kurs i universell design. Kursens ambition är att lärare ska tänka tillgänglighet från början vid utformningen av en kurs, så att även studenter med olika slags funktionsvariationer ska kunna ta del av högre utbildning. På kursen var vi ett gäng lärare från alla möjliga discipliner, och vi drillades i olika juridiska och praktiska aspekter av tillgänglighet. En stor skillnad från ungdomsskolan är att högskolan kräver en diagnos för att få särskilt stöd. Studenthälsan har ansvar för detta på LiU och deras hemsida är en god hjälp även för lärare.

Hur tillgänglig är din kurs? Kan en person med synnedsättning hänga med i din undervisning? Hur använder du rubriknivåer? Vet du att LiU har campuslicens på hjälpmedlet Tortalk, en talsyntes?

Många av oss tänker nog fysisk tillgänglighet, som platta salar eller ramper, när vi tänker tillgänglighet. Men hur många av oss kommer ihåg att använda mikrofon när vi undervisar? Den klassiska frågan “hör alla i salen mig” är ju rätt korkad egentligen, med tanke på att personer med hörselskador troligen inte hör den. Den minsta anpassning vi som undervisande personal kan göra är att använda mikrofon i de salar de finns.

Många funktionsnedsättningar är osynliga, och viljan att vara öppen med sina svårigheter varierar självklart mellan individer. Ett annat stalltips, vid sidan av mikrofonen, är att vara noga med pauser. De flesta av oss har nog fått frågan av studenter som vill komprimera tiden och strunta i pauserna, men jag tror inte att de som verkligen behöver pausen vågar protestera. Det blir därför vårt ansvar att hålla tider och hålla kvar rasterna.

Didacticum har ännu ingen kurs i universell design, men vi har en seminarieserie kring att möta en heterogen studentgrupp, läs mer och anmäl dig. Jag passar på att slå ett slag för en unik gästworkshop den 12 mars, som hålls av en teckenspråkande kollega.

Varmt välkomna till Didacticum!

1+

Vad menar du? En grå hårig sjuk sköterska?

 

Det här inlägget ska inte handla om särskrivning, även om titeln kanske lurar dig att tro det. För visst har vi alla sett särskrivningar som denna? En gråhårig sjuksköterska – som plötsligt blev en sjuk sköterska som var grå och hårig… Nej, det här inlägget ska snarare handla om att välja rätt ord samt att ha förmågan att definiera dessa ord så att avsändare och mottagare får samma bild.

När jag studerade Statsvetenskap A på Linköpings universitet för ca 15 år sedan hade jag bland annat Elin Wihlborg som lärare. Hon pratade ofta om vikten av att kunna definiera sina ord, just för att alla skulle få samma bild. Och det är något som jag tog fasta på och bär med mig i min nuvarande yrkesroll som kommunikatör. Vad är det jag vill förmedla när jag säger eller skriver något och förstår mottagaren vad jag menar?

Ofta används uttryck som är tydliga för den som säger eller skriver dem, men som kan betyda något helt annat för mottagaren. Beroende vem du är och i vilket sammanhang du befinner dig kan ord som exempelvis stor, farlig, svår, nära, vanlig, liten eller ofta, tolkas helt olika. Och inte blir det enklare att tolka om orden förstärks till jättevanlig eller superliten.

Ett tydligt budskap anpassat för målgruppen

Oavsett om det handlar om information, kommunikation eller pedagogik är det viktigt att kunna förmedla ett tydligt budskap, som är anpassat för målgruppen. När man skriver eller förbereder sig på annat sätt är det viktigt att då och då sätta på sig ”en annan hatt” eller ”ett par andra glasögon” så att man kan lämna sin egen position och sätta sig in i mottagarens roll. Det kan vara en god idé att testa sina budskap på en annan person och se om man förmedlar det man tänkt.

För det är viktigt att du klarar av att lämna det interna jaget och lyckas nå ut och förmedla ditt budskap som en trovärdig och begriplig avsändare, så att mottagaren får en ärlig chans att ta åt sig ny kunskap eller information på ett korrekt och tydligt sätt – utan missförstånd på grund av otydliga definitioner.

Att följa instruktioner, utan att ifrågasätta

För att visualisera mitt resonemang, har jag fått lov att dela en film som Gustav Edman* har publicerat på sin Facebook. Se den och berätta gärna i inläggets kommentarsfält vad du har för erfarenheter av lyckade eller mindre lyckade exempel angående vikten av att kunna definiera eller målgruppsanpassa ett budskap.

“HUR GÖÖÖÖR MAN SEMLOR EGENTLIGEN?!
Jag följer barnens exakta instruktioner”

*Gustav Edman är bl.a. Projektledare på ”Fabel” och jag lärde känna honom i samband med utbildningen Kreativ Producent på Valla Folkhögskola 2018-19, då var det inte en distansutbildning och han var en av de tre huvudlärarna (bland annat i kommunikation och marknadsföring).

4+

Hur jag bjuder in till dialog

 

Under året som gått har jag för första gången jobbat med undervisning på heltid. Jag håller ofta kurstillfällen med samma innehåll men för olika deltagargrupper. Oavsett om jag håller samma kurs flera gånger är deltagarna alltid olika och därför blir en kurs aldrig den andra lik. Det är det som gör undervisningen roligt och utvecklande. Jag får dela med mig av det ämne jag brinner för tillsammans med människor som kan ge mig nya perspektiv, bara genom att komma med en kommentar eller ställa en fråga om något som jag inte hade tänkt på.

Jag har ibland funderat över varför det kan bli så olika stämning olika kurstillfällen. Till en början tänkte jag att det helt beroende på vilka individer som råkade närvara just dagen, om de var av den tystlåtna eller pratsamma typen. Men sedan började jag tänka mer och mer på hur jag som pedagog har möjlighet att påverka stämningen i rummet. Om jag till exempel vill att deltagarna ska vara aktiva i dialog med mig så behöver jag bjuda in till det.

 

Hälsa välkommen

Man brukar ju säga att ens intryck av en person formas redan under de första sekunderna man möts. Jag brukar därför se till att jag är på plats i rummet och har hunnit förbereda allt i god tid innan start. Då kan jag hälsa deltagarna välkomna glad och lugn redan när de kommer in i salen. Om vi dessutom hinner småprata lite så är det en bonus.

 

Prioritera presentationsrundan

Som deltagare i en kurs tänker man kanske inte på att ens närvaro spelar roll. Men som kursledare söker jag ständigt signaler från deltagarna om huruvida det jag säger är intressant och begripligt. När jag under en genomgång möter ett leende eller en blick som bekräftar att deltagaren är med så ger det ny energi. För att det samspelet ska fungera behöver deltagarna också känna sig sedda och bekräftade. I mina kurser (där deltagarna oftast inte är alltför många) tycker jag att det är bra att inleda med en presentationsrunda. Inte bara för att pricka av närvaro utan också för att var och en ska få introducera sig till gruppen.

 

Öppna för frågor

Jag brukar inleda mina kurser med att säga att det är helt okej att ställa frågor och att jag ska försöka besvara det mesta på plats, annars skriver jag ner frågor och återkommer när jag har hunnit göra efterforskningar. Dels minskar jag pressen på mig om jag redan på förhand är ärlig med att jag inte är allvetande, samt att jag tror att det också gör att stämningen överlag blir lite mer prestigelös. Det är helt okej att visa att man inte kan eller förstår, syftet med kursen är ju att lära sig. Och jag som undervisar lär mig alltid av att få frågor eftersom att det ger mig en inblick i vad deltagaren är intresserad av att få veta mer om.

 

Vara tillgänglig i pausen

Det är ganska vanligt att deltagare som inte vill ställa sin fråga under kursen passar på att göra det i pausen. Därför tycker jag att det är viktigt att alltid ha en ordentlig paus och att finnas tillgänglig under den. I mina kurser har jag möjlighet att fika tillsammans med deltagarna. Ibland kommer vi in på diskussioner om kursinnehållet och andra gånger är det en chans att få lära känna kursdeltagarna lite närmare. Oavsett så brukar det vara ett positivt inslag som kan fungera som isbrytare inför resten av kurstiden.

 

Skriv gärna en kommentar om hur du går tillväga för att få till ett bra dialog när du undervisar!

 

 

2+

Framtidens lärande

På SVT och SVT Play kan man just nu se dokumentärserien ”AI: hot eller möjlighet”. AI är förstås inte den enda framtidsutmaningen men stora förhoppningar sätts till att AI också kan bidra att hantera utmaningarna som handlar om miljö och hållbarhet. Kanske kan AI bidra till att hantera energi- och klimatkrisen? Dokumentärserien strävar efter att ge en hyfsat balanserad bild av de förväntningar som vi har på AI och hur denna teknik kan komma att påverka samhälle och ekonomi i framtiden. I det första avsnittet blåser man upp bilden av ett nytt teknikkrig mellan USA och Kina där kampen om tillgången till stora datamängder beskrivs som kampen om ”den nya oljan”. I det andra avsnittet diskuteras farhågor och förhoppningar med AI. Företagare, ingenjörer, sociologer och aktivister kommer till tals och ger olika bilder av vad som väntar. Mycket av detta är naturligtvis är ren och skär spekulation men tillräckligt många implementeringar visar ändå att produktion, översättning, transporter, miljö- och och hälsosektorn redan påverkas i hög grad.

Att diskutera AI och ny teknik överhuvudtaget utifrån positionerna ”hot eller möjlighet” är förstås ett standardgrepp inom discipliner som diskuterar framtiden, ny teknik och sociala och ekonomiska förändringar, t ex inom teknik- och vetenskapsstudier, filosofi, dataetik och informatik. Det är vanligt att diskutera detta i termer av ”machine learning” snarare än artificiell intelligens. Det förra begreppet ger en mer processuell och mekanistisk syn på fenomenet medan det senare framstår som något av en demonisering av potentiellt fientliga intelligenser som ”redan finns”. En aspekt som ännu inte figurerat så mycket i dokumentärserien är vilka implikationerna kan vara inte bara för ”machine learning” utan också för det mänskliga lärandet. Ofta framställs det som att maskinlärandet i alla avseenden kommer att övertrumfa den mänskliga kognitiva förmågan. Triumfen för Googles AlphaGo över den koreanske Go-mästaren Lee Sedol ses som den paradigmatiska segern över det mänskliga intellektet.

Men vilken plats finns för det mänskliga lärandet i en tid när så stora förhoppningar knyts till maskinernas kompetens? I rapporten For a Meaningful Artificial Intelligence diskuterar några franska forskare under ledning av matematikern och politikern Cédric Villani de utmaningar som AI innebär för Frankrike och Europa. Här målas återigen, precis som i SVT-dokumentären, upp en bild av hur AI-giganterna USA och Kina kapprustar med data och hur Europa riskerar att hamna i kläm mellan dem. Eller på efterkälken. Villani och hans kollegor ger datapolitiken ett mänskligt ansikte. Det skall handla om en ”meningsfull” AI, dvs. en datapolitik som stödjer de socialliberala mål som karaktäriserar det europeiska projektet. Här behandlas också den högre utbildningens och forskningens roll. De förespråkar på karaktäristiskt franskt och elitistiskt manér upprättandet av ett mindre antal exklusiva AI-institut som skall konkurrera med höga löner för att förhindra brain drain till USA och Kina. Men de pekar också på implikationerna för det mer generella lärandet.

”…formal education and lifelong learning should be overhauled in order to promote experimental teaching methods that can help graduates and staff develop the  creative skills that are becoming increasingly vital.” (s. 12)

Tematiken om lärandet illustreras också på ett briljant sätt i Ian McEwans roman Machines like Me som beskriver en kärlekstriangel som inkluderar Adam, en ”syntetisk människa”. Här handlar det förvisso inte om högre utbildning per se, men om lärandet generellt sett. Adam lär sig det mesta med explosiv hastighet. Men det finns vissa saker han inte kan lära sig. I en roman som ger uttryck för humanistiska värden kan vi gissa vad detta är. Han kan älska, men han kan inte leka.

Frågorna om framtidens lärande är många. Det handlar om både kognition och känslor. Vad är implikationerna för den högre utbildningen i en tid när maskinlärandet tycks prioriterat? Hur kan AI förändra den högre utbildningen utformning och inriktning? Vilken roll spelar känslorna för lärandet? Bör vi anpassa den högre utbildningen efter maskinlärandets behov? Vad av det som vi gör idag inom den högre utbildning kommer att vara viktigt och omistligt även i framtiden? Vilka generiska kompetenser kommer även fortsättningsvis att vara centrala och vilka nya generiska kompetenser kan tänkas komma till?

Dessa frågor och många andra kommer vi att ventilera under årets Pedagogikdagar på LiU 17-18/3 med temat FRAMTIDENS LÄRANDE. Förutom de två plenarföreläsarna, Åsa Nilsonne, professor vid KI och författare samt Jan Gulliksen, professor och vicerektor för digitalisering på KTH, kommer många av kollegorna att utifrån egna exempel och erfarenheter diskutera frågor som knyter an till framtidens lärande. Allting kommer inte att handla om AI men alla kommer att relatera till framtidsdimensionen.

I de avslutande paneldebatterna medverkar kollegor som under de senaste åren fått pris – av studenter, av kollegor, av studentkårer – för sina pedagogiska insatser vid de olika fakulteterna. I paneldebatten i Norrköping den 17/3 medverkar Per Whiss, Zoltan Szabo, Carl-Magnus Carlstein, Anna Lombardi och Örjan Dahlström. Dagen efter (18/3) i Linköping medverkar i paneldebatten David Engblom, Linnea Tengvall, Christina Samuelsson, Fredrik Stahre och Marco Kuhlmann.

Vi är mycket glada att kunna inkludera dessa pristagare i en debatt som handlar om framtidens lärande!

Välkomna till Pedagogikdagarna 2020! Här kan du anmäla dig.

/Per-Anders

1+