Lucka 4: Förnuft och känsla

Jane Austen verkade ha en förkärlek för romantitlar på formen X och Y, och det är lätt att blanda ihop dem. Förnuft och känsla är alltså inte den med Mr. Darcy (det är Stolthet och fördom). Men det här inlägget skulle inte handla om 1800-talsromaner utan om känslor, eller mer bestämt relationen mellan känslor och lärande.

Det är lätt att tro att känslor och förnuft är två helt skilda fenomen, och att känslor därför inte har någon plats inom akademin, annat än möjligen såsom förströelse eller kanske som studieobjekt för vissa mindre nogräknade fält. Inget kunde vara mer fel.

Jag har undervisat nybörjarstudenter i programmering i mer än tjugo år och brukar understryka, redan på första föreläsningen, hur mycket känslor som studenterna kommer utsättas för under kursens gång. Det kommer att pendla mellan djupaste bedrövelse (när ingenting funkar som det ska) och euforisk glädje (när det äntligen blir rätt). Att hantera detta, och inte ge upp när man är på botten, är en viktig komponent i att lära sig att lära.

Vid flera tillfällen har jag haft förmånen att lyssna till Åsa Nilsonne, psykiater och professor emerita i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet. Hon var inbjuden till ett webbinarium i höstas, som det även går att ta del av i efterhand.

Ett av hennes kärnbudskap, som jag har tolkat det i alla fall, är att vi alla har olika känslosystem. Vad vi lärare väljer att göra kan hos studenterna ibland aktivera det känslosystem som handlar om hot och fara (vilket leder till att studenterna kan känna sig dumma, osäkra och omotiverade), och ibland det känslosystem som handlar om nyfikenhet (vilket stärker kreativitet, upptäckarglädje och uthållighet). Det är lätt att tänka att motivation bara är studenternas problem, men vi kan alltså genom vårt agerande förstärka eller förminska studenternas möjligheter till lärande. Vad väljer du?

Samma sak tas upp av FITech, en sammanslutning av tekniska högskolor i Finland som erbjuder öppna fortsättningskurser för framför allt yrkesverksamma. I deras utmärkta och öppet tillgängliga Design Book for Online Learning framhålls känslor som en av flera viktiga komponenter för framgångsrikt lärande. Komplext lärande kräver långsamt medvetet tankearbete, vilket i sin tur förutsätter en trygg miljö. Och det är inget som uppstår av sig självt, utan det skapas till stor del genom den ton som läraren sätter i kommunikationen med studenterna.

Så visst gjorde Descartes ett stort misstag när han en gång försökte separera kropp från medvetande. Det ena kan inte existera utan det andra, och känslans betydelse för lärandet kan inte nog understrykas.

 

 

Lucka 3: Varför gör vi inte som vi blir tillsagda? (Lyssningstips)


Vecka efter vecka, under perioder dag efter dag har myndighetspersoner stått med allvarliga miner och sagt åt oss hur vi ska bete oss under rådande pandemi. I våras var det protester från 70+-profiler, nu under hösten från generation Y (millennials) och motreaktionerna har varit direkta: Ska det vara så svårt att stanna hemma/sluta festa?

Detta är dock inte mer än ett tips – men lyssnar du på det kan det ge lite förståelse kring mänskliga beteenden.

Vetenskapsradion På Djupet (SR P1):

Därför gör vi inte som vi blir tillsagda. (20 minuter)


 

Lucka 2: Vad betyder “asynkront”?

Under det här året har vi alla fått vänja oss vid att i allt större utsträckning kommunicera med varandra på distans. Som för oss på LiU inneburit att ställa om tidigare campusförlagd undervisning till distans – dvs. ej platsbunden.

 

En ytterligare dimension av distansundervisning är huruvida ett moment ska genomföras synkront eller asynkront. Alltså; ska det vara tidsbundet eller inte? En föreläsning kan genomföras synkront via Zoom. Då måste läraren och studenterna samlas samma tid, med fördelen att de som deltar kan utbyta information i realtid; till exempel ställa frågor eller på annat sätt reagera på innehållet. En föreläsning kan också genomföras asynkront. Till exempel genom att läraren spelar in en film och publicerar på lärplattformen. Fördelen är att studenten kan ta del av materialet när helst det passar, men nackdelen är att interaktiviteten går förlorad.

 

Man kan gärna kombinera synkrona (tidsbundna) och asynkrona (icke tidsbundna) moment i undervisningen. Till exempel genom att “flippa” klassrummet, som innebär att studenter först får ta del av något material på egen hand och sedan möts i klassrummet (fysiskt eller virtuellt) för att tillsammans bearbeta det.

 

Photo by Icons8 Team on Unsplash

Lucka 1: Empati skapar bra samarbete och gemenskap även på distans

Photo by Chris Montgomery on Unsplash


Här sitter jag på mitt hemmakontor och stirrar på mitt eget bleka nylle i Teams-mötet. Jag möts av nio andra lika bleka ansikten. Någon ler, men de nio ögonparen på skärmen speglar det som jag själv känner just nu. Trötthet. Tomhet. Slut på energi.

Jag är trött på möten med platta människor” ropar jag inuti mig själv, men märker plötsligt att det inte var mitt inre som talade – utan min mun – rakt in i mikrofonen och kameran – rakt in i mötet.

Du är inte ensam, vi förstår…” De platta människorna i mötet bekräftar och ler igenkännande.

När jag precis hade fött barn fick jag lära mig på BB att det är viktigt att ligga hud mot hud med den lilla bäbisen. Det var viktigt för att utsöndra nödvändiga hormon och skapa anknytning. Jag vill inte ligga hud mot hud med mina medarbetare, men jag vill träffa dem – inspireras – mötas i det verkliga rummet – inte på den platta skärmen.

Där och då, mitt i denna syntetiska gegga av ettor och nollor, kom ett mejl!
Avsändare var Sveriges kommunikatörer och mejlet handlade bland annat om hur vi i denna långa kris ska kommunicera för att nå ut. I en långvarig kris behöver vi tänka på vad vi säger eller skriver och hur vi gör det för att mottagarens hjärna ska klara av att ta in mer information och därefter göra rätt val.

Under den pågående coronakrisen, som nu har pågått en lång tid, har vi dagligen matats med samma budskap och uppmaningar. Denna upprepning av krisinformation har lett till att vi ständigt har blivit påminda om den pågående krisen. I artikeln menar de att när människan befinner sig så här länge i en kris leder det till att vi förändrar vårt beteende. Vi blir vi mer emotionella, ser svart eller vitt på saker och blir extra mottagliga för grupptryck. Människan får brist på ork och energi.

Jag känner igen mig i det jag läser i artikeln. Det är ju precis mitt i detta känslomässiga virrvarr som jag befinner mig just nu. Mina tankar vandrar återigen i väg till min barnmorskas budskap, hud mot hud är viktigt för anknytningen med bäbisen.

Men hur skapar vi ”hud mot hud känsla” på distans?
Enligt artikeln är empati ett viktigt verktyg. Ett exempel som nämns är att om vi känner empati för de som arbetar inom vården på en Covid-avdelning så höjs vår motivation till att följa råden.

Ett annat råd är att om vi öppnar upp emotionellt i våra digitala möten kan det leda till bättre förutsättningar för samarbete och gemenskap. Då kan en vi-känsla skapas som hjälper oss att hålla modet uppe och känna hopp.
Så med dessa ord önskar jag dig lycka till med att skapa din egna strategi för att uppnå ”hud mot hud” på distans!

Här följer två listor från Sveriges kommunikatörer som kan hjälpa oss att hitta motivation, ork och lust:

Att göra för dig själv

  1. Hjälp dig själv först – sedan andra
  2. Lägg in pauser och återhämtning
  3. Begränsa ditt medieintag
  4. Jobba på ditt mindset så det hjälper både dig och andra
  5. Identifiera vad du kan kontrollera – skriv en lista
  6. Håll daglig kontakt med dem du bryr dig om (video)

Att göra för andra

  1. Var tydlig och skapa nya rutiner i din grupp
  2. Hjälp andra hitta vad de kan kontrollera
  3. Fokusera i kommunikation på det gemensamma och närmast kommande
  4. Var kreativ och inkluderande i ditt digitala sociala umgänge
  5. Håll kontakt och stäm av ofta

Läs gärna Sveriges kommunikatörers nyhet Kommunicera restriktioner trots informationsutmattning 

// Karin Midner

Julkalender 2020

Waiting for christmas, CC BY NC SA natlas, Flickr


I vanlig ordning blir det en digital kalender från oss alla, till er alla. Det blir en blandning av tips, kåserier, bilder, videor, tankar och inspiration som ligger mer eller mindre nära den verksamhet som innebär högskolepedagogik och de människor som arbetar med detta vid Linköpings universitet.

Förra årets kalender finns på Instagram och präglades mycket av pedagogikens historia, filosofer och begrepp.

I år kör vi julkalendern i bloggen under kategori julkalender. Välkomna!