Lucka #8: Längst in på det dammiga kontoret

Under hösten har jag städat ur mitt gamla kontor och fått anledning att sortera bland en stor mängd sparade böcker, papper och andra saker. Ett av fynden i denna arkeologiska utgrävning var den informationsbroschyr från Tekniska högskolan i Linköping som jag själv fick hem i brevlådan och lusläste strax innan jag skulle söka, våren 1994. Nästan 30 år senare är det fascinerande att se vad som förändrats och vad som är detsamma. Det är förstås lätt att dra på munnen åt hur vi såg ut på den tiden och åt hur tjocka datorskärmarna var. Det är också intressant att se hur mycket text broschyren innehåller. På den tiden hade vi både ork och tålamod med sådant. Men det grundläggande innehållet i utbildningarna är detsamma. Jag vet att det har hänt rätt mycket med undervisningen, förstås, för jag har själv varit en del av den utvecklingen, men fundamentet står fortfarande stadigt.

Broschyren upplyser mig om att ett korridorsrum kostar 1700 kr i månaden, men då betalar man bara för 10 månader. Studiebidraget ligger på 1900 kr i månaden och studielånet på knappt 5000 kr. Det är också roligt att känna igen folk. Den unga doktoranden på en av bilderna är numera professor och studievägledaren (vars namn jag noga strukit under för att komma ihåg) är numera kanslichef.

Enligt baksidestexten har landets yngsta tekniska högskola “en tradition av nytänkande, en vilja att pröva nya okonventionella grepp, att överskrida ämnes- och fakultetsgränser”. Med tjugo år som studierektor i bagaget skulle jag kunna nyansera den bilden något, men det är ju snart jul och jag vill inte sprida dålig stämning.

Ibland hör man folk säga att studietiden är den bästa tiden i livet. Jag förstår att de menar väl, men är det inte synd om livet skulle peaka vid 25 och sedan bara gå utför? Jag hade en fantastisk studietid när jag lärde mig mycket, inte bara om de ämnen som ingick i mitt program, utan också om mig själv. Men det var ju bara början på det livslånga lärandet. Jag vill nog tro att den bästa tiden i livet alltid ligger framför oss, bakom nästa hörn. Vad ska vi annars sträva efter?

 

 

 

Lucka #7: Det kom ett anonymt brev till bloggverkstaden

handskrivet brev

“Hej Bloggen!

Jag har alltid gillat pepparkakor och ätit ganska stora mängder. Särskilt den här tiden på året. Tidigare tyckte jag inte att det utgjorde något problem men efter att mina kollegor säger att jag måste äta pepparkakor för att bli snäll har jag ökat intaget ytterligare. Efter att ha ätit en ansenlig mängd går jag ofta omkring med en brännande känsla i munnen. Jag börjar därför bli orolig (det liknar ju ett beroende) och undrar om det finns någon risk med detta pepparkaksätande? Vad säger FASS? Finns det några biverkningar?

C.E.”

Lucka #6: En icke tidstypisk lärare

Platsen är inte närmare angiven, mer än att det äger rum i London. Tiden är heller inte preciserad. Bristen på miljöskildringar och avsaknaden av tidstypiska detaljer i berättelsen gör att hela sammanhanget blir otydligt. Vi får veta att det handlar om en kurs för vuxna studenter mellan 30 och 40 år och att kursen handlar om Kultur och civilisation. Men är det på ett universitet eller någon annan form av vuxenutbildning? Mycket mer än så får vi inte veta om sammanhanget. Huvudpersonerna i berättelsen är läraren på kursen och en av hennes studenter, Neil, som också är den som berättar. Kanske finns det en poäng med att sammanhanget för Julian Barnes roman Elizabeth Finch (2022) är så otydligt. Effekten blir att huvudpersonerna framträder tydligare, som i ett kammarspel. Eller snarare, Neils strävan att få veta mer om sin lärare, som han kallar EF, blir den huvudsakliga linjen i berättelsen. Betoningen ligger på Neils strävan att få veta mer, för läraren visar sig ha stor integritet och det mesta som sägs om hennes tycks vara spekulationer.

Läraren EF är knappast en typisk representant för vår tids akademiska lärarkår. I inledningsscenen presenterar hon sig för studenterna genom att lägga sin eleganta handväska på ett bord och meddela att hon minsann inte tänker proppa studenterna fulla med fakta. Hon ger dem en lista med böcker men kräver inte att de skall läsa dem utan presenterar listan som ”möjlig” (Eng. optional). Hennes föreläsningar äger rum helt utan manus. Det finns ingen overhead eller någon annan bildpresentation, inga handouts eller andra hjälpmedel. Hon deklarerar bestämt: ”I am not employed to help you, I am here to assist you to think and argue and develop minds of your own”. Läraren EF gör ett stort intryck på Neil. Han är förtjust i henne och betraktar mötet med henne och den effekt hennes undervisning haft på honom som livsavgörande. Han tänker tillbaka på hennes sätt att undervisa: ”Elizabeth Finch didn’t view classes as discrete allotments of time in which a set amount of information was to be conveyed, discussed and settled upon”. Istället ville hon att studenterna skulle fortsätta att bearbeta de idéer som presenteras och att denna fortsatta bearbetning blev kursens kärna, snarare än de kanske sedvanliga informationspaketen av det som måste ingå i en kurs.

På många sätt gör alltså EF precis tvärtemot det som många av oss akademiska lärare gör idag, och på detta sätt kan hon inte sägas vara tidstypisk för vår tids högskolepedagogik och undervisning. Idag skall vi vara synnerligen tydliga med lärandemål som är explicita och följs upp under hela kursen fram till examination. Lärandemålen utgör ett slags kontrakt mellan oss och studenterna. Det finns förstås många bra aspekter av en sådan överenskommelse, men det lämnar rätt så lite utrymme för oförutsägbara reflektions- och bildningsprocesser av det slag som Neil berättar om. Sådana långsamma läroprocesser får knappast plats i en hårt prioriterad kursplan. Vi lägger idag mycket ambition och energi på att planera undervisningen i detalj, att göra den tillgänglig på flera olika sätt för att möta olika studenters och studentgruppers förväntningar. För att spetsa till det planerar och genomför vi ofta undervisningen i form av små paket av olika måsten och angelägenheter – alla som förstås är viktiga och väl värda att försvara! Men kanske förlorar vi också något med denna noggranna detaljstyrning?

Neil medger att EF var en typ av lärare som inte passade för alla studenter. Hon passade för honom och hade alltså en livsavgörande betydelse. Andra kursdeltagare var mer skeptiska och kunde inte koppla an alls till henne och man kan förstås fundera över varför EF lämnade så otroligt mycket frihet till dem själva. Å ena sidan var det något mycket fint, som Neil själv vittnar om. Men för andra, som för kurskompisen Geoff, blev det bara pannkaka av alltihop. Det bör också sägas att Neil knappast var en idealisk student eller ens idealisk i något avseende. Ett av hans barn kallade honom rentav ”The King of Unfinished Projects”.

Barnes’ bok Elizabeth Finch är den 16e i ordningen som vi läst i Didacticums läsgrupp om akademisk fiktion. Vi lär oss om högskolepedagogik från olika tider och platser (Ok, i detta fall var sammanhanget otydligt) som ett komplement till andra sätt att diskutera

undervisningens möjligheter och villkor. Välkommen att delta i kommande samtal och du kan hitta information om kommande tillfällen på LiUs intranät!

/Per-Anders

Lucka #5: Intet är nytt under solen

Litografi av Jules Chénet från serien Les Maitre de L’Affiches, tryckt av Imprimerie Chaix, Paris.

Det är lätt att tro att vi lever i en avancerad och framstående tid och att allt som hände innan vi föddes var en ointressant parentes. Men tack och lov snubblar man då och då över guldkorn från historien som plockar ner en på jorden och sätter saker och ting i perspektiv.

Fram tills för ett par veckor sedan hade jag till exempel aldrig hört talas om teatrofonen, en uppfinning från 1881 som är en tydlig föregångare till våra dagars streamade föreläsningar. Huvudtanken var att den som inte hade möjlighet att ta sig till operan kunde låta installera en särskild telefon genom vilken föreställningen kunde avlyssnas. Uppfinnaren Clément Adler hade helt enkelt ställt upp 80 telefoner längs scenkanten och kunde på så vis erbjuda världens första stereoljud. Såväl Victor Hugo som Marcel Proust lär ha varit nöjda kunder. Enligt uppgift ska det ha förekommit teatrofoninstallationer i Stockholm också. Mina efterforskningar har inte tagit mig längre än till Wikipedia, men det kanske finns någon läsare som har om inte förstahandsinformation så i alla fall tips på källor.

Lucka #4: Pedagogik enligt Nalle Puh

Photo by Mel Poole on Unsplash

Nalle Puh är på ytan en historia om äventyr i Sjumilaskogen, med talande djur. Men när en skrapar lite på den ytan och tittar på några olika citat så är det lätt att se hur de kan användas som analogier för pedagogik och lärande.

Den bästa platsen att gräva en mycket djup grop i vilken man vill fånga en Heffaklump, vore någonstans där en Heffaklump redan befinner sig, bara någon meter längre fram ungefär.

Vår kära Puh talar ju här om zone of proximal development. Uppenbarligen har han lånat en bok av Uggla med Vygotskys teorier. Den här zonen befinner sig just utanför det som studenten redan kan – precis som att gropen att fånga en Heffaklump i bäst placeras just någon meter framför den. Om du möter studenten i den proximala zonen så har du störst chans att fånga en Heffaklump.

Ibland är en båt en båt och ibland är den närmast en olyckshändelse. Det beror alldeles på om du är över eller under den.

I det här citatet gör vi en liten resa och ser hur Puh kan se samma objekt ur olika synvinklar och de olika händelser som stammar därur. Det här sättet att få ett objekt, eller case, eller problem, och att arbeta med det från olika synvinklar får mig att tro att Puh nog har lite PBL i sin ryggsäck.

För den outbildade är ett A bara tre pinnar.

Låt mig citera J Meyer och R Land: A threshold concept can be considered as akin to a portal, opening up a new and previously inaccessible way of thinking about something. It represents a transformed way of understanding, or interpreting, or viewing something without which the learner cannot progress.

Om du inte kan läsa så är de tre pinnarna just bara pinnar. Men när du passerat tröskeln, skridit igenom den bildliga portalen, kan du se att de tre pinnarna bildar en bokstav. Du har nu tillgång till ett sätt att se på världen som tidigare var oåtkomligt för dig. Välkommen över tröskeln, säger Puh.

Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.

Puh har också förstått det här med att arbeta med universell design för lärande, och att ha en vänlig och varm syn på andra personer och deras drivkrafter. Det kan ju vara så att det är vi som har skapat luddet i örat, genom att undervisa på ett sätt som inte är anpassat för olika typer av svårigheter som studenter kan ha. Kanske kan vi ändra typen av uppgifter, eller undervisningsformen, eller så behöver vi göra kursinstruktionerna läsbara med skärmläsare. Röj bort luddet i kursen så att studenterna kan delta.