Bortom ChatGPT

När ChatGPT släpptes för några få månader sedan blev det snabbt viralt. Sedan dess har alla sprungit runt som skållade råttor och självutnämnda experter har slagits om att formulera sin egen hot take på fenomenet. Men kanske har ChatGPT fått oproportionerligt mycket fokus, för det finns många fler typer av så kallad generativ AI. Det är alltså system som kan generera texter, bilder, filmer, programkod eller något annat. De bygger på modeller som har tränats på mycket stora datamängder. Vi som använder dessa generativa system måste ge dem något att starta med. Vi kanske ställer en fråga eller skickar in en fil. Denna startpunkt kallas prompt och när vi försöker formulera rätt fråga för att nå dit vi vill ägnar vi oss åt prompt engineering.

Det finns många exempel på tjänster som kan stödja textproduktion. Ett sådan är Wordtune. Här kan du klistra in din text och få hjälp med att göra den mer eller mindre formell, längre eller kortare. Du kan även be Wordtune betona en särskild punkt, ge exempel, skapa motargument, definiera ett begrepp eller skapa ett skämt. I nedanstående exempel har jag klistrat in en text från LiU:s engelska webbsidor och bett Wordtune att göra texten mindre formell.

Ett annat exempel är Grammarly, en tjänst som funnits i många år. I grunden hjälper Grammarly till med stavnings- och grammatikkontroller, ungefär som i Word, men den kan också hjälpa till att föreslå stilmässiga förbättringar och formatera referenser. För närvarande finns inte så mycket generativ AI i Grammarly, men de lovar, som många andra, att det snart kommer AI också. I det här exemplet har jag klistrat in samma text som ovan. Grammarly tycker att den är very clear, very engaging och just right. Däremot gillar den inte den brittiska stavningen, och det kan jag hålla med om.

När det gäller att producera copy, alltså de reklamtexter som finns på webbsidor, i sociala medier, i e-postutskick och fortfarande även i tryckt form, så finns det förstås många tjänster som kan hjälpa dig. Du kan vända dig till Jasper.ai, Copy.ai, text.cortex eller Writerly. Och om du vill kontrollera om en text är producerad av en AI kan du använda konkurrenten Originality.ai som noga deklarerar att de inte riktar sig till akademiker. I exemplet nedan har jag använt Writesonic. Den har fått samma text från LiU:s webb, men jag har bett den att skriva en lite djärvare och mer futuristisk version.

Den lyckas ju faktiskt spotta ur sig ganska tjusiga saker. Det kanske inte är så mycket substans, men det låter fint. Och det är ju det som är poängen med reklamtexter.

At LiU, we embrace the spirit of innovation and are determined to continue driving forward the future of research and education. Come and join us on our journey of discovery.

At Linköping University, we invite you to explore the boundaries of knowledge and create the future.

Framtidens digitala verktyg är allt annat än passiva. De sitter inte och väntar på att vi ska plocka upp dem, utan agerar själva. Vi kan diskutera med dem och skapa tillsammans. Och en mycket intressant nyhet släpptes helt nyligen: Microsoft 365 Copilot. Du får en digital assistent, en medkreatör, som kollar över axeln på allt du producerar i form av texter, bilder, presentationer och liknande. Den lär sig din stil, den gissar vart du är på väg och den gör grovjobbet åt dig.

Våra studenter kommer, både under studietiden och senare under hela arbetslivet, att producera olika typer av media. Grundläggande kunskaper i att hantera såväl språk som tekniska verktyg brukar vi förutsätta att studenterna har med sig från grundskolan och gymnasiet, så varför ska vi inom högre utbildning bry oss? Är detta mer än en praktisk fråga? Jag skulle vilja påstå att marken skakar under våra fötter, igen. Under pandemin tvingades vi att backa tillbaka till grundläggande frågor om vad vi håller på med. Vad är god undervisning? Vad är rättssäker examination? På samma sätt måste vi nu, i ljuset av de AI-verktyg som finns tillgängliga, ställa oss en del tuffa frågor:

  • Vad innebär det att skapa? Är en text som enbart är producerad av en människa mer äkta, mer sann, mer värd än en text som producerats tillsammans av en människa och ett AI-verktyg?
  • Vilka lärandemål är möjliga att verifiera genom samskapade mediaproduktioner? Om vi bedömer inlämnade texter på samma sätt som vi gjort hittills, bedömer vi då inte egentligen AI-verktyget snarare än studenten?

Det här är svåra frågor som inte har några enkla och tydliga svar. Och eftersom allt det här är nytt finns det inga experter att fråga. Vi behöver helt enkelt diskutera igenom frågorna tillsammans.

Och så en tråkig statlig brasklapp: Dessa exempel på tjänster visas upp för att illustrera vad som finns där ute. Det här inlägget ska inte på något sätt tolkas som en uppmaning att använda dem. Ingen av dem är godkända molntjänster vid LiU. All användning sker på egen risk.

Normerna, mer än tekniken, styr hybridläget

På de flesta universitet och högskolor sker just nu diskussion och arbete kring det som har kommit att kallas “hybridläge”. Med “hybridläge” menas vanligen en undervisningssituation där det både finns studenter närvarande fysiskt i lokalerna, och virtuellt på distans via ett konferensverktyg. Skälet till detta är det ständigt närvarande pandemin, som gör att studenter med små förkylningssymptom ska stanna hemma trots att de känner sig pigga nog att delta på undervisningsmomentet. Förståeligt nog vill dessa studenter inte missa undervisning som de känner sig förmögna att tillgodogöra sig, och då har ett hybridläge med studenter både fysiskt och virtuellt uppstått för att tillgodose samtliga studenters önskan om deltagande.

Vit bilikon med laddsymbol på grön botten

Photo by Ralph Hutter on Unsplash

Som alla hybrider så innebär en blandning av flera saker att det görs avkall på vissa delar som finns i den ena eller den andra om dessa var fristående. Ett exempel kan vara att en hybridbil som går på bensin och el har en mindre bensintank än en ren bensinbil, och mindre batteri än en ren elbil. Det här är dock ingenting som det har pratats så mycket om, att en hybrid innebär att vi måste skala bort delar, utan fokus har legat på att allt ska maxas från båda lägena.

Eftersom det krävs tekniska lösningar på det här problemet, så har fokus fallit på tekniken i många fall. Vilken mikrofon ska vi ha? Hur ska vi rigga kamerorna? Vilken konferensverktyg ska vi använda? Det är alla relevanta frågor, men i slutänden överskuggas den bästa av tekniska lösningar av någonting annat; något jag skulle vilja kalla för närhetsnormen. Vad menar jag då med det? Jo, att det genomgående i samhället finns en norm som säger att fysiskt är lite bättre än virtuellt, och lite mer på riktigt. Oavsett hur mycket vi riggar för att ge studenterna en sömlös upplevelse så blir upplevelsen inte sömlös så länge vi omedvetet prioriterar det fysiska lite högre än det virtuella. Omfattningen av den här normen går från läraren som uttalat säger till sina grupper att “vad jobbigt det är att ha studenter på distans” till läraren som inte vill att studenter ska chatta utan bara använda verbal kommunikation, till läraren som inte kontrollerar att de virtuella studenterna har uppfattat frågor som ställts av den fysiska studentgruppen.

Självklart finns det lärare som är medvetna om den här normen och försöker motarbeta den, men även studenter och andra mötesdeltagare faller offer för den vilket gör att det är ett arbete i motvind. Flera personer har konstaterat att det lättaste sättet att få bra interaktion både lärare studenter och studenter studenter är att sätta samtliga vid varsin dator så att alla syns på samma villkor. I försök med flercampuslösningar så har det gett en rättvisare känsla av interaktion att ha läraren ensam i ett rum snarare än i ett av de fysiska klassrummen med studenter i. Vår stora vana vid den fysiska interaktionen, kombinerat med vår ovana vid att interagera virtuellt samt våra förutfattade meningar kring teknikmedierad kommunikation gör att vi hela tiden graviterar mot det som redan är bekant. Det är bekvämt att göra som vi alltid har gjort, men det sker på bekostnad av utveckling, och på bekostnad av våra virtuella studenter.

Hybridarbetsplatsen – hur kommer den se ut?

collage olika arbetsplatser

Hybridarbetsplatsen – människan, tekniken och platsen

 

Ett begrepp som ligger nära det som är kopplat till utbildningsbegreppet hyflex (hybrid-flexible) är det som rör den faktiska arbetsplatsen. Platsen där du som medarbetare förväntas utföra dina arbetsuppgifter – oavsett om det är studier, undervisning, administration eller samarbeten med andra medarbetare. Det har innan pandemin pratats om flexibilitet i samma andetag som arbetsplats, men det begrepp som tagit över alltmer i diskussionerna om framtidens arbetsplats är hybridarbetsplatsen (hybrid workplace). Möjligheten att arbeta hemifrån i kombination med någon typ av kontorsmiljö – men frågan är hur vi utformar detta på ett hållbart sätt?

För egen del har inställningen till hemmakontoret förändrats över tid. I början var det relativt enkelt – alla med möjlighet skulle jobba hemifrån. Det var svårt att tänka sig vad det där maratonloppet Tegnell pratade om skulle innebära tidsmässigt och nej – 18 månader hade jag inte riktigt kunnat greppa om den tidsangivelsen kommunicerats från början. Nu har direktiven börjat luckras upp, det finns mer utrymme för olika lösningar – men det ställer också högre krav på ledarskap, samarbete och medarbetarskap. Trots en rätt etablerad it-verktygslåda som är gemensam på LiU har vi på gruppnivå löst våra arbetsuppgifter på olika sätt. Vi är präglade av så många olika arbetskulturer och rutiner. Alla har inte en självklar mängdträning i verktygen, alla har inte stannat upp och funderat över vad vi tar med oss in i nästa fas – fokus för en del är snarare att gå tillbaka till det normala. Vad nu det är? Det har inte heller varit självklart hur en ska skapa en tydlig vi-känsla digitalt, det där viktiga sociala fluffet som behövs för att skapa en känsla av sammanhang som är viktigt för ens motivation.

En varsam tillbakagång

Vad ska vi tänka på inför övergången till hybridarbetsplatsen? Mitt första tips är att stötta de sociala processerna – oavsett om det sker digitalt eller på en fysisk plats – med en successiv, något varsam tillbakagång. Jag ska erkänna att hemmakontoret gjort åtminstone mig mer än lovligt ringrostig på det där med mellanmänsklig kommunikation, när det inte är en skärm emellan.

18 månaders kompensation för detta har satt sina spår:

Hjälp en människa! Är det 2 meters avstånd?…Oj, va, talar jag för högt…snabbt?  Har hen en UNDERKROPP också?

JA, äntligen en människa, men hur…småpratar man? Nu har jag stirrat lite väl intensivt på min kollega en stund och fasen vad gör en egentligen med sina händer nu när handrörelserna syns?

…kanske att mjukisbyxorna jag tog på mig idag är lite väl sladdriga, när nu andra får se dem?

Hemmakontoret har skapat nya (o)vanor och vi behöver ha lite extra tålamod med varandra när detta krockar. Just detta är väl förhoppningsvis en övergående fas, men behöver hanteras för att förebygga den friktion som ändå kommer av förväntningarna som byggts upp. Förväntningar som kommer från både dem som blomstrat och dem som vissnat under den här perioden. Nu är frågorna många kring hur det ska bli framöver och hur det ska bli bra både för medarbetare, ledare, arbetsgivare. Och hur vi gör nu kommer vara avgörande för dem som ska förse våra arbetsplatser med teknik, inredning, lokaler, se över arbetsmiljön m.m.

Vad behövs för att det ska bli så bra som möjligt?

Några inledande tankar att börja med och diskutera med andra.

  • Utgå inte från att på plats är den rådande normen – det är mer sannolikt att hybrid blir norm för utveckling av arbetsuppgifter, aktiviteter och samarbetsformer framöver. Och fundera över vad platsen kan innebära – kan det vara utomhus? I promenadformat?
  • Oavsett var en medarbetare befinner sig behövs kontinuerliga sociala aktiviteter för att skapa en tydlig vi-känsla. En hybrid-afterwork? En helt digital fika? Brädspelskväll på plats?
  • Grundläggande it-utrustning i hemmet och i den kontorsmiljö medarbetaren förväntas närvara i under majoriteten av sin arbetstid.
  • Självledarskap och struktur – förmågan till detta har verkligen satts på prov och det kan vara nyttigt att sätta ord på hur detta funkar på teamnivå för att skapa ökad förståelse och tillit till varandra även framöver. En av de svåraste delarna (som jag upplever det) är att ha ett gott självledarskap i det som rör mitt eget mående – jag blir lätt stillasittande, ingen annan än jag själv blir ju drabbad. Teamets diskussioner om självledarskap och struktur kan vara hjälp till dem som känner sig osäkra och kan behöva stöd i att utveckla detta ännu mer.
  • Samarbeta – men inte bara live via ett synkront möte, det finns fortfarande en hårt rotad möteskultur som vi nu bara flyttat rakt ut på nätet. Vad är syftet med möten och hur kan vi göra dem konstruktiva och meningsfulla? Hur skapar vi ett bra asynkront samarbetsklimat?
  • Inkludering – i vilka konstellationer förväntas medarbetare delta och i vilka format blir det bäst uppslutning? Det har varit intressant att se hur en del konferenser och nätverk har blivit mer tillgängliga och därmed mer heterogena i sin sammansättning. Fler röster har en chans att komma till tals – både nationellt och internationellt. Det kan vara bra att ha i åtanke när det är möten med personer från olika verksamheter.

Att utgå från dessa punkter och samtidigt se över arbetsuppgifternas karaktär ger ett bättre utgångsläge för ett medarbetardrivet samtal kring framtidens arbetsplats. Tech-industrin hoppar jämfota av glädje över alla möjligheter till tekniska lösningar – men det är enklare att se möjligheterna med tekniken om grunderna kring medarbetarskap, samarbete och ledarskap är hyfsat diskuterade först.

Mina tankar har väckts och stimulerats till reflektion ur följande källor:

KI:s portal och rapport om Hybridarbetsplatsen

How to navigate the postpandemic workplace https://www.nytimes.com/2021/04/24/business/dealbook/hybrid-workplace-guide.html

Bättre möten – finns en bra serie med filmer och metodmaterial: https://battremoten.suntarbetsliv.se/

Digi-ronden (digital arbetsmiljö) https://www.youtube.com/playlist?list=PLrRTihd39h0okZnNLYReLIBxjDbNqXM8c

Bilder ur collaget: ConvertKit, Maxime och Leon via Unsplash

Lucka 6: Gränsdragningen mellan jobb och privat när allt sker hemma


Lena Lid Falkman forskare från Handelshögskolan i Stockholm föreläser om utmaningarna i att ha kontoret eller studieplatsen hemma och hur en ska dra gränsen för jobb/studier och privat när du sitter vid ditt köksbord.

Denna föreläsning är en del i UR Samtidens serie Sveriges väg genom pandemin, arrangör Handelshögskolan i Stockholm, 14 september 2020.

IKT-podden E06 – Digital arbetsmiljö

Insåg att det även kunde vara bra att publicera den läsning som kan vara intressant att ta del av och som vi hänvisar till i senaste avsnittet av vår podcast.podcastE06

Alla dessa system som kom och gick, inte visste vi att de var livet. Eller alla dessa adaptrar! Digital arbetsmiljö innefattar allt från digitala stödsystem till skärmadaptrar.

Kommer vi se digitala arbetsmiljöronder i framtiden? Vad skapar stress och vad kan vi göra åt det? Linnea och Anna pratar it-system (och ett och annat analogt system) i offentlig verksamhet och hur det påverkar oss. Och Linnea får chansen att göra reklam för sin utbildning: Kognitionsvetarprogrammet!

Vidare läsning om ämnet hittar du här:

Anna beskriver en dag med olika system i bloggen

Arbetsmiljöverkets rapport

Vision har råd för upphandling av nya IT-system,
väldigt viktiga punkter, som “Talar alla samma språk?” och “Planeras tillräcklig utbildning?”

Jävla skitsystem – bok och föreläsning samt informativ hemsida av Jonas Söderström
javlaskitsystem.se/

IT-minister Peter Eriksson uttalande om Digitaliserings-satsningarna

Baseras även på civilministerns vilja att “snabba på” digitalisering av offentlig verksamhet

Reaktionerna från bl a Jonas Söderström

Tidigare har det även efterfrågats en IT-haverikommission, artikel från 2014