Bortom ChatGPT

När ChatGPT släpptes för några få månader sedan blev det snabbt viralt. Sedan dess har alla sprungit runt som skållade råttor och självutnämnda experter har slagits om att formulera sin egen hot take på fenomenet. Men kanske har ChatGPT fått oproportionerligt mycket fokus, för det finns många fler typer av så kallad generativ AI. Det är alltså system som kan generera texter, bilder, filmer, programkod eller något annat. De bygger på modeller som har tränats på mycket stora datamängder. Vi som använder dessa generativa system måste ge dem något att starta med. Vi kanske ställer en fråga eller skickar in en fil. Denna startpunkt kallas prompt och när vi försöker formulera rätt fråga för att nå dit vi vill ägnar vi oss åt prompt engineering.

Det finns många exempel på tjänster som kan stödja textproduktion. Ett sådan är Wordtune. Här kan du klistra in din text och få hjälp med att göra den mer eller mindre formell, längre eller kortare. Du kan även be Wordtune betona en särskild punkt, ge exempel, skapa motargument, definiera ett begrepp eller skapa ett skämt. I nedanstående exempel har jag klistrat in en text från LiU:s engelska webbsidor och bett Wordtune att göra texten mindre formell.

Ett annat exempel är Grammarly, en tjänst som funnits i många år. I grunden hjälper Grammarly till med stavnings- och grammatikkontroller, ungefär som i Word, men den kan också hjälpa till att föreslå stilmässiga förbättringar och formatera referenser. För närvarande finns inte så mycket generativ AI i Grammarly, men de lovar, som många andra, att det snart kommer AI också. I det här exemplet har jag klistrat in samma text som ovan. Grammarly tycker att den är very clear, very engaging och just right. Däremot gillar den inte den brittiska stavningen, och det kan jag hålla med om.

När det gäller att producera copy, alltså de reklamtexter som finns på webbsidor, i sociala medier, i e-postutskick och fortfarande även i tryckt form, så finns det förstås många tjänster som kan hjälpa dig. Du kan vända dig till Jasper.ai, Copy.ai, text.cortex eller Writerly. Och om du vill kontrollera om en text är producerad av en AI kan du använda konkurrenten Originality.ai som noga deklarerar att de inte riktar sig till akademiker. I exemplet nedan har jag använt Writesonic. Den har fått samma text från LiU:s webb, men jag har bett den att skriva en lite djärvare och mer futuristisk version.

Den lyckas ju faktiskt spotta ur sig ganska tjusiga saker. Det kanske inte är så mycket substans, men det låter fint. Och det är ju det som är poängen med reklamtexter.

At LiU, we embrace the spirit of innovation and are determined to continue driving forward the future of research and education. Come and join us on our journey of discovery.

At Linköping University, we invite you to explore the boundaries of knowledge and create the future.

Framtidens digitala verktyg är allt annat än passiva. De sitter inte och väntar på att vi ska plocka upp dem, utan agerar själva. Vi kan diskutera med dem och skapa tillsammans. Och en mycket intressant nyhet släpptes helt nyligen: Microsoft 365 Copilot. Du får en digital assistent, en medkreatör, som kollar över axeln på allt du producerar i form av texter, bilder, presentationer och liknande. Den lär sig din stil, den gissar vart du är på väg och den gör grovjobbet åt dig.

Våra studenter kommer, både under studietiden och senare under hela arbetslivet, att producera olika typer av media. Grundläggande kunskaper i att hantera såväl språk som tekniska verktyg brukar vi förutsätta att studenterna har med sig från grundskolan och gymnasiet, så varför ska vi inom högre utbildning bry oss? Är detta mer än en praktisk fråga? Jag skulle vilja påstå att marken skakar under våra fötter, igen. Under pandemin tvingades vi att backa tillbaka till grundläggande frågor om vad vi håller på med. Vad är god undervisning? Vad är rättssäker examination? På samma sätt måste vi nu, i ljuset av de AI-verktyg som finns tillgängliga, ställa oss en del tuffa frågor:

  • Vad innebär det att skapa? Är en text som enbart är producerad av en människa mer äkta, mer sann, mer värd än en text som producerats tillsammans av en människa och ett AI-verktyg?
  • Vilka lärandemål är möjliga att verifiera genom samskapade mediaproduktioner? Om vi bedömer inlämnade texter på samma sätt som vi gjort hittills, bedömer vi då inte egentligen AI-verktyget snarare än studenten?

Det här är svåra frågor som inte har några enkla och tydliga svar. Och eftersom allt det här är nytt finns det inga experter att fråga. Vi behöver helt enkelt diskutera igenom frågorna tillsammans.

Och så en tråkig statlig brasklapp: Dessa exempel på tjänster visas upp för att illustrera vad som finns där ute. Det här inlägget ska inte på något sätt tolkas som en uppmaning att använda dem. Ingen av dem är godkända molntjänster vid LiU. All användning sker på egen risk.

Hybrid eller parallell?

NU2022 välkomnade deltagare både fysiskt och digitalt till många delar av programmet. Begreppet “hybrid” verkar inte ha förekommit i marknadsföringen men min bild av vad konferensen skulle innebära var just en hybridisering av fysiskt och digitalt. Jag hade antagligen helt enkelt fel bild av det, för det jag skulle kalla NU för är en parallellkonferens. Varför upplevde jag det så?

Som fysisk deltagare i moment som mestadels var presentationer så hade jag väldigt lite kontakt med de digitala deltagarna på konferensen. De var delvis på samma pass som jag, men osynliga och anonyma. Den fysiska manifestationen var kameror i rummen och mikrofoner på presentatörerna, men själva personerna som skulle se och lyssna var inte tillgängliga för oss på den fysiska konferensen. För min del så tänkte jag inte så mycket på att det fanns fler personer närvarande än de i rummet, mer än på något pass där det ställdes en fråga.

Min spontana gissning är att fokuset under planeringen för konferensen var teknologin. Vad krävs för att kunna streama olika rum med presentationer? Hur kopplar vi in mikrofoner och kameror så att onlinedeltagarna ser och hör, men utan att det går ut över upplevelsen i rummet? Den biten var också välskött, så vitt en fysisk deltagare kan bedöma det. Det jag som fysisk deltagare saknade var kontakten, det mänskliga, det där fluffiga som är det allra svåraste med hybrid. Men kanske saknade inte de digitala deltagarna oss som var på plats, och kanske var jag ensam på plats om att sakna de digitala. Kanske har det med att göra att jag tycker om att delta digitalt och gärna hade varit med i deras chattar och umgåtts även där. Kanske är det här bara ett tecken på att jag, nästa gång det finns både fysisk och digital möjlighet, ska välja den digitala?

Fler iakttagelser från NU kommer efter sommaren. Stay tuned så får du veta hur jag upplever de senaste tio årens utveckling kring presentationsteknik på våra lärosäten (spoiler: trögare än en elcykel som har slut på batteri).

Normerna, mer än tekniken, styr hybridläget

På de flesta universitet och högskolor sker just nu diskussion och arbete kring det som har kommit att kallas “hybridläge”. Med “hybridläge” menas vanligen en undervisningssituation där det både finns studenter närvarande fysiskt i lokalerna, och virtuellt på distans via ett konferensverktyg. Skälet till detta är det ständigt närvarande pandemin, som gör att studenter med små förkylningssymptom ska stanna hemma trots att de känner sig pigga nog att delta på undervisningsmomentet. Förståeligt nog vill dessa studenter inte missa undervisning som de känner sig förmögna att tillgodogöra sig, och då har ett hybridläge med studenter både fysiskt och virtuellt uppstått för att tillgodose samtliga studenters önskan om deltagande.

Vit bilikon med laddsymbol på grön botten

Photo by Ralph Hutter on Unsplash

Som alla hybrider så innebär en blandning av flera saker att det görs avkall på vissa delar som finns i den ena eller den andra om dessa var fristående. Ett exempel kan vara att en hybridbil som går på bensin och el har en mindre bensintank än en ren bensinbil, och mindre batteri än en ren elbil. Det här är dock ingenting som det har pratats så mycket om, att en hybrid innebär att vi måste skala bort delar, utan fokus har legat på att allt ska maxas från båda lägena.

Eftersom det krävs tekniska lösningar på det här problemet, så har fokus fallit på tekniken i många fall. Vilken mikrofon ska vi ha? Hur ska vi rigga kamerorna? Vilken konferensverktyg ska vi använda? Det är alla relevanta frågor, men i slutänden överskuggas den bästa av tekniska lösningar av någonting annat; något jag skulle vilja kalla för närhetsnormen. Vad menar jag då med det? Jo, att det genomgående i samhället finns en norm som säger att fysiskt är lite bättre än virtuellt, och lite mer på riktigt. Oavsett hur mycket vi riggar för att ge studenterna en sömlös upplevelse så blir upplevelsen inte sömlös så länge vi omedvetet prioriterar det fysiska lite högre än det virtuella. Omfattningen av den här normen går från läraren som uttalat säger till sina grupper att “vad jobbigt det är att ha studenter på distans” till läraren som inte vill att studenter ska chatta utan bara använda verbal kommunikation, till läraren som inte kontrollerar att de virtuella studenterna har uppfattat frågor som ställts av den fysiska studentgruppen.

Självklart finns det lärare som är medvetna om den här normen och försöker motarbeta den, men även studenter och andra mötesdeltagare faller offer för den vilket gör att det är ett arbete i motvind. Flera personer har konstaterat att det lättaste sättet att få bra interaktion både lärare studenter och studenter studenter är att sätta samtliga vid varsin dator så att alla syns på samma villkor. I försök med flercampuslösningar så har det gett en rättvisare känsla av interaktion att ha läraren ensam i ett rum snarare än i ett av de fysiska klassrummen med studenter i. Vår stora vana vid den fysiska interaktionen, kombinerat med vår ovana vid att interagera virtuellt samt våra förutfattade meningar kring teknikmedierad kommunikation gör att vi hela tiden graviterar mot det som redan är bekant. Det är bekvämt att göra som vi alltid har gjort, men det sker på bekostnad av utveckling, och på bekostnad av våra virtuella studenter.

Open Educational Resources are for us!

How many times do we find ourselves trying to engage our students with a nice video, some quiz or even a nice cartoon? Then we realise that we have to do it by ourselves and that the time is not enough.  We then go back to the worn out ppt presentation or pdf and use that picture from the same review that we have always used. Well…good news is that there are a lot of free available resources for us.

These are called in the pedagogical language, open educational resources (OER). The first time I came across this term was during the Open Networked Learning course

The term OER, was coined in 2002 by UNESCO and it encloses “teaching, learning and research materials in any medium, digital or otherwise, that reside in the public domain or have been released under an open license that permits no-cost access, use, adaptation and redistribution by others with no or limited restrictions”.According to Lumen’s 5Rs of OER, “The term “open content” describes any copyrightable work (traditionally excluding software, which is described by other terms like “open source”) that is licensed in a manner that provides users with free and perpetual permission to engage in the 5R activities”

Where these 5R’s stands for:

1-Retain – is the right to download own copies of the content and store and manage.

2-Reuse – is the right to use the content in your lecture, video, course site, student group, etc

3-Revise -is the right to change, modify, adapt the content to your specific class situation 

4-Remix-is the right to combine the original or modified content with some other material, OER in order to create something new.

5-Redistribute -is the right to give a copy of the original, revised or remixed material to other colleagues, students or friends.

So I happily realised that I too could find these OERs and reuse them. Generally I will also need to revise them and even remix the material in order to adapt it to my students’ needs. Some materials are too simple while others too broad.  After that I could also redistribute my new material with my colleagues, students, friends so they can take advantage of my work. However, I would also like to be properly attributed when my colleagues and friends redistribute my material. I might even have some requirements: for example, the people using my material can proceed according to the 5Rs but I don’t want them to get commercial profit! 

Although the open licences are open they might include certain requirements that makes the content less open in practice. For example, Wikipedia, with a very good will, attributes a CC BY SA licence to all the derivative content while MIT (see below) requires a CC BY NC SA licence (SA stands for share-alike and NC for non-commercial). Additionally the open content publishers can make choices that limit the engagement in the 5Rs, for example, by making the published content difficult to remix using free tools, difficult to download from the open content site, when advanced technical skills are needed to remix the content, or when the content simply is not there anymore.

Finding OERs can be a little bit of a challenge: is the content right? Can I trust it? Therefore it is good to know a few curated sites, for example, if I am a teacher I will trust other teacher/educator communities that join efforts in order to create hubs OERs hubs. Here are some of them

The wikiEducator is a community of educators who believe the educational resources should be shared and be free. Moreover, OER commons is a public digital library of OERs and also OER world map is an interesting site to visualise the ongoing efforts. Another site that you might want to visit in your ONL hunting is Merlot  and a huge collection of OERs put together thanks to the tiny earth initiative is also worth visiting! Here you can also add and collaborate! I particularly found it super useful during the past locked down when we had to launch all the labs online in no time. 

Even Though I might be very happy with the existence of OERs, because they are free,  save my money, time and are accessible! I might also consider that OERs

  • Need to be found 
  • Need to be customised for particular situation/students
  • Need to be critically reviewed
  • Need to be easily accessible and user-friendly to the students (including to students with disabilities or functional variations)
  • Need to be translated from a foreign language

So therefore I wanted to write this blog to help you save a little bit of your time. Here you can find  some useful examples of OERs their Links follow below

Courses 

mOOCs (micro online open courses) OERu
Coursera (watch out! Not always free!)

Lectures

MIT

Khan Academy (One of my favourites!)

For creation of lectures

Mini lectures that can be adapted to your course

Books

Openstax 

Repository of free textbooks at University of British Columbia

Slideshares

Laboratories, demonstrations, lab manuals

Virtual Labs 

Jove videojournal/lab manuals

Anatomy playlist 

Open access journals

publish

Ready-made quizes (you can also check kahoot)

Quizes 

 Images, animated images 

Pixabay

Animated images for education 

Openclipart 

Audio and videorecording

Music 

And many many more.  Isn’t it amazing? So, if you happens to know some good OERs please, comment below so we can start sharing!

Hope you enjoy my blogpost/Gizeh

Pictures: #1 “Open Educational Resources” taken from Wikimedia CC BY Jonathasmello
Picture # 2 “Not found” taken from Pixabay Image by Draguth Leon

Digitalisering dras med ett envist rykte


Replik till Peter Svensson, Universitetsläraren 23/9: Varför är digitalisering av högskolan så viktig?

Digitalisering dras med ett envist rykte: att den ska utgöra lösningen på många effektivitets- och kostnadsbesparingskrav inom akademien.

Den bilden baseras på teknikoptimism och innovationsglädje i ett land som satsat mycket på välutbyggd infrastruktur för IT. Dessvärre är digitalisering som vilket nytt verktyg som helst; det kräver kunskap om studenters lärande för att verktyget ska göra nytta. Masskommunikation och digitalisering av fel delar av utbildningen kommer inte att utveckla studenters lärande.

En universitetslärare behöver ges tid och incitament för att utveckla en pedagogisk meritportfölj, där hen har en blandning av digitala och analoga verktyg som i det längre perspektivet kan skapa mervärden såsom kvalitet i utbildningen och kompetensen att möta studenter med olika förutsättningar till lärande. Digital utveckling leder snarare till fler möjligheter till möten mellan lärare och studenter än tvärtom, men även till fler möjligheter till möten mellan studenter. Att förklara, diskutera och bearbeta material tillsammans med andra studenter kan vara minst lika värdefullt som mötet mellan lärare och studenten.

Digitalisering i högskolan kan även innebära att högre utbildning kan bli mer tillgängligt för målgrupper som annars inte skulle ha möjlighet att studera, vilket bidrar till utvecklingen av ett livslångt lärande. Emellertid kräver detta resurser för pedagogisk utveckling med hjälp av digitalisering. En lärplattform är inte självinstruerande och inte heller särskilt motiverande att interagera med utan en tydlig och genomtänkt kursdesign. Kursdesignen behöver anpassas för de tillgängliga kommunikationskanalerna, där möten mycket väl kan ske både synkront, på plats, ”i köttet” och med hjälp av videokonferensverktyg där det både går att hålla föreläsningar, seminarier och grupparbeten – helt online. En annan typ av interaktion kan ske asynkront – utan exakt tid och plats. Det kan vara feedback på en studenttext, inspelad i form av en intalad skärminspelning att ta del av när det passar studenten eller kollaborativa uppgifter med hjälp av diskussionsforum och wikis.

Självklart kräver ett nytt verktyg och nya kommunikationskanaler en viss invänjning, men min erfarenhet är att det ger en mer likvärdig möjlighet att delta, bidra och samtala. Fler vågar ställa frågor till föreläsaren då de kan välja mellan att skriva och att tala.

Digitaliseringen ger också möjligheter att stötta den typen av inlärning som kan behöva repetition. Studenter kan själva välja hur många gånger de behöver ta del av vissa typer av material innan begreppen faktiskt blir begripliga. Text kan stöttas upp av filminstruktioner eller poddavsnitt. Det går att skapa en databas av övningsfrågor för duggor eller andra övningar som kan hjälpa fram till en fördjupande insikt om sådant som även ska behandlas vid en tentamen eller seminarium. Det är inte ens säkert att det är läraren själv som behöver skapa dessa frågor, filmer, poddavsnitt – kanske läggs det arbetet på studenterna för att bearbeta, värdera och analysera kursinnehåll och därmed bygga in en lärandeaktivitet.

Allt är egentligen en fråga om att se digitaliseringen som en del i den pedagogiska verktygslådan där både analoga och digitala verktyg samsas. Det som sen utgör en framgångsrik kursdesign är en kombination av dessa verktyg och aktiviteter som växer fram i relation till ämnet, ämnets didaktik och vilken typ av studentgrupp du ska möta. Att erbjuda alternativ till det fysiska mötet kan ge en ökad grad av tillgänglighet. Ibland kan faktiskt det riktiga samtalet, med ögonkontakt vara direkt avskräckande. Samtal – ja. Diskussioner – ja. Men det måste inte bara ske IRL för att uppnå önskat resultat.

Jag håller med Peter Svensson om att det behövs tid. Tid att följa utvecklingen kring digitalisering av högskolepedagogik, för att bättre kunna visa på vilka pedagogiska vinster digitaliseringen kan ge när snacket börjar mala på om effektivitet och kostnadsbesparingar. Lösningen är inte att analogisera mera – utan att digitalisera medvetet och strategiskt sett till önskat resultat. I mitt fall – utveckla lärandeaktiviteter som gynnar studenters lärande med både digitala och analoga verktyg.

Anna F Söderström

Pedagogisk utvecklare inriktning IKT, högskolepedagogiskt centrum Didacticum, Linköpings universitet

Har bidragit till antologin Hrastinski, S. (Red.) Digitalisering av högre utbildning, Studentlitteratur, 2018.

Även Stefan Hrastinski har 3/10 skrivit en replik på detta debattinlägg: Digitalisering kan användas för pedagogisk utveckling.