Italienska universitet i distansläge

* För uppdaterad information om Coronaviruset och LiU:s agerande rekommenderar jag FAQ-sidan på vår webb *

Milanos universitet, CC BY SA Lingiorgia, Wikimedia Commons

Med anledning av utbrottet av Corona (Covid-19) har alla italienska universitet stängt ner den delen av undervisning som sker på plats på campus. Vid en genomgång av deras webbaserade kommunikation är det intressant att se hur ett universitet gör för att gå över till det flera av dem beskriver som ”distansläge”. Vad kan det innebära? Vad prioriteras och vilka undantag görs?

Nedstängningen av de italienska universiteten verkar sammanfalla med terminsstart, men också examenshögtider. Det har därför inte varit helt lätt att undersöka hur de löst tentor och andra examinationer. Det ska ske digitalt i mesta möjliga mån, men exakt hur det ska gå till är oklart. De är i ett läge där nya studenter får uppropen senarelagda, medan studenter som redan går en utbildning nu får de campusbaserade momenten distribuerade online.

De flesta universiteten använder någon typ av lärplattform (exempelvis Moodle) och videokonferensverktyg. En stor del av universiteten verkar i samband med stängningen ha aktiverat möjligheten att använda Microsoft Teams som ett samarbetsverktyg, men även Google Meet omnämns som ett alternativ för kommunikation online.

Universiteten är mer eller mindre öppna på sina hemsidor med hur detta går till. Milano Politecnico ger intrycket av att ha en inarbetad it-struktur som innebär att de går in i ”distance learning mode” med virtuella klassrum i sin lärplattform.

Det lärosäte som är mest öppen med sina resurser är Milanos universitet. De har stöd för lärare som nu behöver jobba online med olika inspelningsmiljöer (självinspelningsstudio, multimediarum) men också en intensivkurs i digital innehållsproduktion. Det är en sida med sammanställda resurser, guider och kontaktuppgifter för lärare som snabbt behöver konvertera material till digitalt format. Lärarna ges egentligen två alternativ – spela in material och lägg det i en lärplattform eller distribuera aktiviteten online, live.

Det flera av hemsidorna informerar om är att detta är ett tillfälligt sätt att undervisa, och att de som undantas från nedstängningen av campus är de studenter som läser vid program med inriktning medicin och hälsa. En prioritering som ligger i linje med landets stora behov av vårdpersonal i det läge de är i nu.

Hur skulle det se ut vid LiU om vi ställdes inför ett liknande scenario?

Det finns tre viktiga komponenter i det arbete som pågår vid universiteten i Italien som behövs för att kunna jobba online med den undervisning som egentligen skulle ske på campus:

Att kursen har och använder en lärplattform, i vårt fall LISAM.

Att undervisande personal använder möjligheten att skapa digitalt innehåll med hjälp av PowerPoint (Office 365)

Att möten, seminarier, föreläsningar, samarbeten sker med hjälp av Zoom och/eller Teams.

För att använda dessa resurser finns både kurser, Ta hjälp av en pedagog (Didacticum) och ett antal guider att ta del av. Här har jag samlat några av dem.

Verktygsguider för anställda vid LiU

Källor:

De italienska universitet som funnits med i denna spaning är: Bologna, Florens, Parma, Palermo, Padua, Milano, Milano Politecnico, Turin, Rom och Modena. I början av arbetet med denna text hade fortfarande inte Bologna och Florens stängt, det skedde under eftermiddagen den 9/3.

2+

Att planera Pedagogikdagarna

diskussion

I oktober började arbetet med att planera Pedagogikdagarna för 2019. Det är en av Didacticums största aktiviteter under året och i år har vi satt oss ner med utvärderingar, träffat studentrepresentanter och vår styrelse för att hinna ta in, bolla idéer och tankar i god tid innan. Det är en utmaning att skapa två dagar med utvecklande aktiviteter för all undervisande personal vid LiU. Vi vill ha ett studentperspektiv, få in arbetet med Evaliuate, tänka framtid – men ändå vara pragmatiska. Vad går att göra inom området vid LiU? Ett antal idéer har stannat kvar, och det är kopplat till LiU:s arbete med att hitta strategier för att utveckla e-lärandet, skapa framtidens digitala lärmiljöer, men också ha med tankar om hur studenter ser på lärande. Att även väva in arbetet med hållbar utveckling känns också av största vikt.

Det är med andra ord många idéer, men vi hoppas att vi träffas 12-13/3 (Norrköping/Linköping) med ett relevant och inspirerande program där vi blandar idéer/vision med praktiska övningar med hjälp av våra kollegor här på Didacticum, LiU IT, LISAM och Evaliuate. Jag vill även passa på att flagga för att det veckan innan kommer arrangeras en IT-utbildningsdag för undervisande personal vid campus US, där mycket av innehållet från Pedagogikdagarna kommer synkas.

0

Tema IKT och lärande – workshops via Didacticum

I mars var vår gruppering av IKT-pedagoger äntligen samlad i Didacticums regi – våren har ägnats åt att lära känna varandra och identifiera vanliga frågor från verksamheten, men också se vilka kompetenser vi tar med oss in i arbetet. Detta har, ihop med utvärderingar från Pedagogikdagarna och deltagande i bl a en utbildningsdag för LiTH, mynnat ut i ett antal områden vi fokuserar på genom en workshopserie under läsåret 2018/2019. Det handlar både om visuell kommunikation (Vetenskaplig illustration, film) och pedagogiska möjligheter med Lisam. Till nästa år fortsätter vi denna serie med ämnen såsom pedagogiska aspekter på videokonferensverktyget Zoom samt pedagogik online – vad kan en göra?

Välkomna att delta eller beställ en egen workshop till just er institution eller arbetslag!

0

Finns det en kurs i e-lärande?

Frågan har kommit ett antal gånger det här året, och det väcker i vanlig ordning nya motfrågor från min sida: Vad är e-lärande för dig? Hur ser ditt sätt att designa kurser ut idag och hur skulle du vilja vidareutveckla det med en e-dimension? Vilken it-infrastruktur har du tillgång till? Har du något administrativt stöd som kan påverkas av en förändring av kursens design om du t ex använder en lärplattform? (i vårt fall LISAM).

Men låt nu inte alla motfrågor avskräcka dig – börja i en liten skala. Fundera över hur din kurs ser ut idag och vilka delar du kan och vill utveckla med hjälp av både analoga och digitala aktiviteter. Internt inom LiU finns det både kurser från LiU IT, med fokus på vår lärplattform Lisam, och möjlighet att ta hjälp av en pedagog inom IKT och e-lärande, det är en viktig del i att identifiera och skapa större förståelse för den it-infrastruktur vi faktiskt har vid LiU.

Kort sammanfattat – vad som finns internt för anställda vid LiU

  • LiU IT Utbildningar – ger dig kunskap om hur verktygen i den IT-miljö vi använder vid LiU fungerar.
  • LiU IT Lisam – ger dig kunskap om hur vår gemensamma lärplattform funkar.
  • Didacticums Ta hjälp av en pedagog – ger dig kunskap om hur och vad du kan tänka på vid pedagogisk utveckling av ditt innehåll, med eller utan digitala verktyg/aktiviteter.

Sen finns det alltid möjlighet att plocka infallsvinklar och input från andra håll – jag är själv nyfiken på bl a en kurs vid Umeå universitet med titeln Design av digital didaktik och även en intern kurs på Lunds universitet med namnet Kursdesign med fokus på blended learning.

Den mest kritiska aspekten av alla – vid all typ av utvecklingsarbete, är det där med tid! Tid att lära sig nya verktyg, tid att fundera, bolla med andra, förändra och utvärdera. Tid att göra allt detta på arbetstid.

0

Plattformskapitalismen och den högre utbildningen

Med utgångspunkt från ekonomiska och teknologiska variabler benämns vår tid på många olika sätt: ’sharing economy’, ’gig economy’, ’knowledge economy’, ’peer production’ etc. Många av dessa benämningar framställs som synnerligen gynnsamma för oss konsumenter med sina löften om entreprenörsskap, flexibilitet och hur vi kan optimera våra (digitala) liv och att det är vi som användare och våra aktiviteter tillsammans med andra som utgör det verkliga inflytandet. Förvisso är den nya teknikens kvalitativa inflytande över våra liv omöjlig att bortse ifrån, och visst har den många fördelar, inte minst upplevelsen av att vår delaktighet räknas. Men när vi ser det på det sättet så bekräftar vi samtidigt den försåtligt användarvänliga logik som finns i de ovanstående begreppen och vi riskerar att bortse från viktiga faktorer som värdet av vår medverkan och synligheten av de affärsmodeller som gör vår medverkan så värdefull.

En alternativ term som dykt upp på senare tid för att beteckna vår tid och dess dominerande produktionsformer är plattform, t ex i Nick Srniceks Platform Capitalism (2017). Plattform är en strukturell metafor som har vissa likheter med andra benämningar på infrastrukturer som tidigare använts, t ex nätverk, kanal eller medium. Den betecknar en upphöjd yta, avsedd för någon kommande ospecificerad aktivitet, en slags neutral arena. Srnicek definierar dem som digitala infrastrukturer som möjliggör interaktion mellan två eller flera grupper. Plattformarna, fortsätter han, är mellanhänder som för samman olika grupper av användare: kunder, annonsörer, tjänster, producenter, medborgare och fysiska objekt. Mer direkt syftar plattform på de dominerande digitala företagen i vår tid, det som vi till vardags uppfattar som sociala medier: Google, Facebook, Microsoft, Apple, YouTube m fl. Råmaterialet är kvantifierade data i stora mängder. Affärsmodellen bygger på att skapa tillit mellan olika aktörer. Precis som ovanstående benämningar, är plattform en benämning som ofta används av företagen själva men det har den fördelen att den samtidigt kan vara attraktiv för flera av de aktörer som bygger upp dess aktiviteter. För användarna (du och jag) framstår den som egalitär och tillgänglig för det innehåll som vi själva producerar. Den är också attraktiv för kommersiella producenter och annonsörer. Samtidigt framstår plattformen som en neutral förmedlare av sådant som användarna producerar och kan alltså inte hållas ansvarig för detta innehåll. Att det inte riktigt är så enkelt att de sociala medierna är neutrala plattformar visar den roll som Facebook och Twitter spelat i det amerikanska presidentvalet 2016. För dem som kritiskt analyserar den digitala tidsåldern är analysen av plattformskapitalismen ett sätt att synliggöra dess historiska framväxt och dess betydelse för att strukturera ekonomiska och sociala relationer.

Och fast vi kanske inte tänker på det är utbildningen också ett prioriterat objekt för plattformstänkandet. I dagarna diskuteras t ex Stockholms stads satsning på en gemensam Skolplattform som inledningsvis tycks dras med en del problem. Och i den högre utbildningen verkar plattformarna i olika funktioner som för de flesta av oss har blivit helt oumbärliga. På LiU har vi LISAM och de andra lärosätena har sina egna motsvarigheter. Och vem kan säga nej till lite bidrag från plattformsföretagen i en tid av resursknapphet. Även inom utbildningen bygger plattformarna på samma bägge principer som i andra sammanhang, nämligen datafiering där alla aspekter av den sociala interaktionen kvantifieras och blir ett instrument för kontroll, bedömning och styrning. Den andra processen är kommodifiering där någon form av profit skapas av de aktiviteter som utförs på plattformen. Kanske gäller det senare i mycket mindre uträckning sådana plattformar som LISAM och Skolplattformen, som ju har statliga respektive kommunala huvudmän, men vad vi egentligen om hur de data som generas där faktiskt används och vem som egentligen äger dem. Ett par extrema exempel på plattformiseringen av utbildningen är AltSchool och Coursera. AltSchool som ’ännu bara finns i ett experimentstadium är den helt avreglerade skolan som saknar både lokaler och lärare och helt bygger på en idé om att coacha enskilda individer genom gränssnitt som liknar de sociala mediernas. Coursera erbjuder fri utbildning via MOOCs men alla data som samlas in och som gratisstudenterna bidrar med kan sedan säljas vidare. Det kanske inte låter så illa men tre sådana effekter kan vara värda att diskutera. Plattformarna underordnar de pedagogiska principer till mekanismer som bär upp de sociala medierna; utbildningen presenteras som ett sätt att ’rätta till’ (det som Evgeny Morozov kallar ’technological solutionism’) det som presenteras som ålderdomliga utbildningsideal och organisationsformer; kommersiella plattformar kan förändra den medborgerliga dimensionen av utbildning. I värsta fall ses utbildning i första hand som en teknologisk utmaning som skall lösas och tillhandahållas av plattformsföretagen och i mindre utsträckning som en service som utförs för det allmänna bästa av hängivna lärare.

I den högre utbildningen används olika typer av plattformar utöver de som helt eller delvis skapas lokalt (t ex LISAM och Skolplattformen) och för olika produkter och processer som har att göra med hur vi hanterar kunskap. T ex hur vi samlar och organiserar kunskap (Wikipedia), hur vi publicerar kunskap (plattformar som Elsevier), hur vi förmedlar kunskap och erbjuder lärande (Coursera), hur vi erbjuds plats på en arbetsmarknad dikterad av employability (LinkedIn) och hur vi värderar kvalitet i högre utbildning genom ranking (t ex Times Higher Education World Rankings). Plattformar är en ny organisationsform som måste synliggöras ur alla aspekter: Vad betyder det för akademin? Vad betyder det för synen på expertisen och dess eventuella autonomi? Vad betyder det för synen på utbildning som en gemensam resurs och synen på utbildning för det allmännas bästa?

/Per-Anders Forstorp

0