Den här våren blev som ingen annan – sommarhälsning från prefekten

 

Den här våren blev som ingen annan. Vi var många som stod i startgroparna i januari, redo att börja arbetet med att forma en ny och sammanhållen institution för kultur och samhälle här på LiU. Lars, Stefan och jag hade precis klivit in i våra prefektuppdrag. I ledningsrådet fanns flera som precis hade utsetts till avdelningschefer och som såg fram emot sina nya uppdrag med både bävan, tillförsikt och entusiasm. I studierektorsledet var det fortfarande glest; arbetet med att utse studierektorer för våra ämnen hade precis börjat, och det var inte alls någon självklarhet hur ämnes- och bemanningsansvar skulle organiseras i praktiken.

I februari inleddes arbetet med att se över hur våra forskningsmiljöer ska vara organiserade. Uppdraget kom från två håll; från Filosofisk fakultet och från Utbildningsvetenskap. Frågorna som ställdes var utmanande och strategiskt viktiga; Hur vill vi att forskningsmiljöerna på vår institution ska vara utformade? Hur kan de organiseras för att bli livskraftiga och framgångsrika? Hur ska de kopplas till grundutbildningen? Vilka miljöer kan samarbeta mer med varandra, eller rent av gå samman? Dessa frågor lyftes sedan i en lång rad av samtal i flera olika konstellationer under våren.

I början av mars kom signalerna på att Covid19 skulle kunna förändra förutsättningarna för oss på ett mer konkret plan. De första frågorna handlade om medarbetare och studenter som var på väg tillbaka från fältarbeten, konferenser eller hembesök i drabbade områden i Kina och Italien. Därefter följde några dagar där våra forskande medarbetare började få signaler på att konferenser i olika delar av Europa kanske skulle ställas in. Fortfarande fanns inga gemensamma riktlinjer; man vände sig till sina kollegor och tänkte högt tillsammans en stund innan man fattade ett eget beslut om att resa eller inte.

Sedan gick allt sedan väldigt snabbt. Jag tror att många minns var man befann sig när man fick veta att vi skulle få tre dagar på oss att ställa om hela verksamheten till distansläge. Själv satt jag i ett möte i Studenthuset och hade nog ganska svårt att ta in vad detta skulle innebära. Frågorna som hopade sig handlade om liv och död likväl som om praktiska detaljer. Hur kan vi skydda våra studenter och medarbetare från att smitta och att smittas? Tänk om hela lärargrupper slås ut samtidigt? Om barnomsorgen klappar igen? Hur får vi tag i headset? Har alla en kamera på sin dator? Hur ska vi lyckas hålla alla medarbetare informerade om vad som händer?

Våren har sedan dess dominerats av Teams, Zoom och av helt nya sätt att interagera med varandra. Förmodligen är det för tidigt att summera vad pandemin och distansläget faktiskt betytt. Vi kanske kan sätta ord på vad allt detta inneburit i praktisk mening, men hur vi påverkats som människor, vad det betytt för våra studenters lärande på ett djupare plan, vad det innebär för all den forskning vi bedriver och för det samhälle vi är en del av – det är för tidigt att säga nu.

Vad jag vill uttrycka nu, innan vi skiljs åt inför semestern, är en stor beundran och tacksamhet inför den kreativitet, den lojalitet och det ansvarstagande som varje medarbetare hos oss på IKOS har gett prov på under våren. Var och en har löst uppgiften efter bästa förmåga – trots att förutsättningarna varit så annorlunda och så svåra att förutsäga. Tack för det, alla! Som jag ser det har vi just lyckats visa att den kollegiala styrningen har stora fördelar även i en krissituation. Den kollegiala styrningen bygger på en tilltro till varje medarbetares professionella etik och ansvarstagande, och på en tro på kollegiets förmåga att fatta omdömesgilla beslut. Den tilltron och det handlingsutrymmet ska vi värna!

Nu önskar jag att ni alla får en lång och vilsam ledighet, med plats för återhämtning och reflektion.

Soliga hälsningar

Josefina

11+
Posted in Allmän.