Nu har det gått ett par veckor sedan de strängare restriktionerna infördes i Östergötland och på LiU. Min känsla är att många börjar tycka att det känns riktigt tungt att jobba digitalt och på distans. Många av de samtal jag haft med medarbetare på IKOS den senaste veckan har handlat om att försöka förstå varför vi påverkas så av distansläget.
En sak som snabbt blir uppenbar är att distansläget betyder olika saker för olika medarbetare. I veckan som gått har jag pratat med flera som beskriver att det kan gå flera dagar utan att man pratar med sina kollegor. Man möter studenter och byter kanske några ord med sin närmaste chef eller studierektor, men det där kollegiala småpratet blir inte av. Jag har också mött de som beskriver sina arbetsdagar som en ändlös ström av zoom- och teamsmöten, där gluggarna mellan mötena är så få och så små att man kan sitta vid skärmen en halv dag utan att hinna resa på sig.
En sak som flera nämner är detta att vi använder våra sinnen på ett annat sätt än när vi möts fysiskt. Vi saknar solen, den friska luften, de varierade syn- och hörselintrycken. Vi saknar sorlet i seminarierummet när vi tar paus. Vi saknar möjligheten att läsa av stämningen i föreläsningssalen när vi just förklarat något särskilt komplicerat. Vi saknar variationen man får av att jobba i olika miljöer, med olika uppgifter och med olika människor. Många upplever att arbetsdagarna nu blivit likformiga och lite enahanda.
Här tror jag att vi får hjälpas åt och prata med varandra om hur det känns, och hur man påverkas av ett långvarigt distansläge. Det finns inga enkla knep, men jag tror att vi behöver leta oss fram till andra sätt att organisera vår undervisning, våra möten och våra arbetsdagar så länge vi är i distansläge; sätt som möjliggör gemenskap, variation och en liten större dos av kreativitet.
Tack alla för ännu en arbetsvecka – nu är det dags för helg och återhämtning!
Hälsningar Josefina