Statsministern, distansläget och det nya normala

 

 

Att en statsminister håller tal till nationen hör inte till vanligheterna. Fyra gånger ska detta ha skett sedan 1990-talets början, om man får tro Sveriges Televisions arkiv. Två av dessa tal har hållits av Stefan Löfvén – båda mot bakgrund av coronavirusets spridning i samhället.

Hemma hos oss så lyssnade vi på söndagens tal tillsammans. Därefter funderade vi på hur vi bidragit till minskad smittspridning fram till nu, och på om vi kan göra mer än vad vi redan gör. Mycket av det vi kom på kändes ganska futtigt. Familjens fjortonåring blev väldigt glad när vi föreslog att han skulle åka kollektivt mer sällan och ringa efter skjuts lite oftare. Vi kom överens om att åka till affären mer sällan, påminna våra äldre grannar om att vi gärna handlar åt dem, och om att tänka ett varv till kring hur vi ska göra med julfirandet.

Hur coronapandemin slår mot var och en av oss beror på så mycket. Våra möjligheter att anpassa vårt arbete, skydda oss från smitta och stanna hemma när vi är sjuka beror på om vi jobbar, var vi jobbar, under vilka villkor och hur vårt skyddsnät ser ut. Hur hårt den sociala distanseringen slår mot oss beror på om vi bor ensamma eller är del av en stor familj, om vi bor trångt eller luftigt, om vi har familjen nära eller långt borta. Hur sjuka vi blir när vi blir sjuka varierar också, och allt detta har betydelse för hur oroliga och ensamma vi känner oss just nu.

Vi som jobbar på universitetet har stora möjligheter att arbeta hemifrån, och det är genom att göra just det som vi bidrar allra mest till en minskad smittspridning. Genom att undervisa på distans, ställa in våra planerade fältarbeten, låta bli att åka på konferens och genom att jobba hemifrån minskar vi antalet smittpunkter på ett sätt som är svårt att överblicka. Och även om det kanske inte känns så alla dagar, så är det precis detta som våra LiU-restriktioner handlar om.

  • I slutet av förra veckan kom de nya restriktioner som LiU beslutat om och som gäller fram till 31/1 2021. Uppmaningen är tydlig; det arbete som kan ske på distans ska ske på distans. Det betyder att normen nu är att vi jobbar hemifrån, och att man har kontakt med sin närmaste chef om man istället vill sitta på campus och jobba. Skälen till att man behöver vara på campus kan vara flera; att arbetet kräver att man är på plats eller att man inte har en fungerande arbetsplats hemma.
  • Vi har fortfarande har möjlighet att undervisa och examinera på campus när det är nödvändigt. För oss på IKOS innebär det till exempel att praktiska, estetiska moment och examinationer kopplat till grammatik och språkfärdighet fortfarande kan hållas på campus. Här är det tillåtet att samla upp till 50 studenter i samma sal, givet att salen är dimensionerad för en dubbelt så stor grupp.

Ta hand om er och glöm inte att ställa den där extra frågan om hur din arbetskamrat mår. Om du själv känner att distansläget tär på motivationen, tålamodet eller känslan av meningsfullhet – ta upp det med din chef eller – om du vill – med din närmaste arbetsgemenskap. Om en tid kommer vi att ha ett vaccin som fungerar, och smittspridningen kommer att minska. Då kommer vi att ses på campus igen och trängas med studenterna i seminarierum och med varandra kring kaffemaskiner och kopiatorer. Till dess får vi hjälpas åt att hålla ut!

Hälsningar Josefina

Posted in Allmän.