Man borde göra något

Sex till berättelser har jag samlat på mig. Ytterligare tre intervjuer är på gång. Och liksom när jag tidigare har pratat med kvinnor om deras erfarenheter av MRKH, när jag har läst bloggar och när jag har tagit del av berättelser genom patientorganisationer så slås jag av hur vanligt det verkar vara att den vårdpersonal som dessa kvinnor först kommer i kontakt med har så väldigt låg kunskap om den här typen av tillstånd.

 

För trots att man arbetar i vården arbetar med kroppar varje dag, och därför rimligtvis måste möta väldigt många olika sorts kroppar, verkar det ibland vara svårt att föreställa sig att just livmodern och vaginan inte alls existerar när man står där med en tjej i tonåren framför sig som söker hjälp för att hon inte får någon mens. Eller kanske kan man teoretiskt föreställa sig det, precis som man kan föreställa sig att någon kan sakna en arm eller en njure, men i det konkreta mötet – när man ser att det inte finns någon vagina och ingen livmoder – så är den spontana reaktionen ändå präglad av förvåning, kanske av chock. Och det märker den där unga tjejen som oroat sig för att något skulle vara fel. Som hoppats att det ändå inte skulle vara så farligt. Som inte hade kunnat föreställa sig detta; att det inte skulle finnas någon livmoder och vagina alls.

 

Och jag tänker att man borde göra något åt det här. Kanske i alla fall försöka se till att täppa igen den där kunskapsluckan (om det nu handlar om en kunskapslucka). Eller åtminstone försöka nå några av dem som utbildar sig till barnmorskor för att dela med mig av de berättelser som jag har tagit del av. Så jag googlar barnmorskeutbildningen i Linköping och lägger in en påminnelse i min kalender för nästa vecka, ”Kontakta BM-utbildningen LiU” och håller tummarna för positiv respons.

Posted in Forskningskommunikation, MRKH and tagged , , .

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *